Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 29 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 29
»Est-ce que les demoiselles sont prêtes?»
— och mademoiselle Durand stack in sin
spetsiga näsa, garnerad med dubbla pince-ne-
zer, som gjorde ägarinnan alldeles vådligt
klarsynt, i flickrum efter flickrum. De voro
färdiga alla sju. Uti studiesalen samlades de
ett ögonblick för att granska och granskas.
Förtjusande voro de allesamman: tre eng-
elska »misser» med sparrissmala midjor
och enormt stora hårknutar i nacken, en
stilig berlinska, två holländskor och Inge-
borg — ja, i egna ögon var hon förstås
gränslöst ful, jämförd med de andra.
Mademoiselle hade något att säga, hon
harklade sig. »Mes dames,» började hon,
»mes dames, uppfören eder comme il faut
på alla sätt och vis. Det minsta felsteg
mot etiketten, och vi äro ej längre vänner.
Det är en stor godhet af mig att hafva an-
tagit denna bjudning, hvilket strider mot
allmänna pensionsregier, kommen mig icke
att ångra hvad jag gjort!»
De tre »misserna» blefvo ännu rakare än
de förut voro, på allas läppar spelade ett
stolt smålöje — endast liten Ingeborg kände
sig så rädd, så rädd. Hvarför kunde hon
alldeles icke begripa, men där kom öfver
henne en längtan efter mamma som aldrig
förr.
Mademioselle Durand, i svart siden, och de
sju rosenknopparna stufvade in sig uti två
vagnar, och i väg bar det på vintrig lands-
väg mellan långa, hemska vingårdsmurar
till närmaste stad. Snö började falla och
Ingeborg drömde. Att se snön värmde henne,
barnet från högan Nord, så att all oro tog
till flykten, och åter kändes det ljuft och stilla
inom henne. Snön kom ju med hälsning
där hemifrån till Ingeborg, som for på bal
för första gången.
Framme! Mademoiselle med rosenknoppar
trasslade sig ur allehanda filtar och fördes
sedan till ett stort toalettrum. En sista titt
i spegeln och så in i danssalen! — Cere-
moniösa bugningar för monsieur och madame,
som gåfvo balen, presentation, d. v. s. ett
pêle-mêle af babelsförbistrade efternamn, ty
Schweiz är ett kosmopolitiskt land, och där
satt nu pension Durand, tre flickor på ena
och fyra på andra sidan om mademoiselle, vis-
serligen uti skäraste fägring, men stela som
eldgafflar.
Uppbjudning! Det for, alldeles utan lof,
ett rosigt leende, som af sprittande lif, öfver
Ingeborgs drag. Någon märkte det en pas-
sant — en ung italienare. Han bad om en
dans, och Ingeborg svarade: »merci, mon-
sieur», riktigt, riktigt kallt.
Så där hade Ingeborg icke lärt sig dansa
i Stockholm, men det gick likväl att kom-
ma i takt, ty italienaren var särdeles öfver-
seende. För resten var han treflig, han
skämtade så lustigt ibland, att Ingeborg
måste draga på mun och det glindrade hvitt
mellan röda läppar. Han bjöd äfven upp
till följande dans, och hon glömde sig, lof-
vade honom den.
Under pausen satt Ingeborg icke längre
på en af de sju platserna vid mademoisel-
les sidor, utan i ett af smårummen tillsam-
mans med italienaren. Nu var hon riktigt
sig själf, ett piggt och muntert naturbarn.
Nästan glömsk af en pensionsflickas tvång,
så olikt våra svenska skoltösers, hade hon
gifvit honom en liflig beskrifning öfver
Sverige och svenska förhållanden, medan
han satt bredvid på en låg taburett, i tank-
full lek med hennes solfjäder. Slutligen fick
han ordet — på sitt eldiga sätt sjöng han
lof och pris till kärlekens förlofvade land
— till »Italia la bella». Sedan började han
tala om sig själf, om en tillämnad resa till
hennes land, det land, där solen skiner i
sommarnatt . . . Ingeborg såg sig omkring
i rummet. Det hade varit flere personer
därinne, när de kommit, men nu voro alla
försvunna. Dansen hade tagit full fart igen,
utan att de märkt det. På Ingeborgs kin-
der sköt upp en blodröd ström, i harmoni
med klädningens färg, och med nervös ton
bad hon italienaren föra sig i dansen. »Si,
signorina,» och arm i arm trädde de ut i
balsalen. En förtrollad glädjestämning be-
härskade deras inre.
Mademoiselles isiga pince-nez-blick träf-
fade det unga paret, och genast var för-
trollningen som bruten — Ingeborg blef stel
och kall. Han tiggde om flere dansar på
programmet — hon nekade. Han såg då
på henne så underligt sorgset, men hon var
bestämd. —
Åter satt Ingeborg bredvid mademoiselle,
åter och åter blef hon uppbjuden. Men
italienaren hade slutat att dansa. Uti en
dörröppning stod han, timme efter timme,
med rynkad panna och dyster uppsyn. Ar-
marna höll han korslagda öfver bröstet, huf-
vudet nedböjdt och de intressanta, svarta
ögonen liksom fastborrade vid hennes ge-
stalt. Oupphörligt snärjde sig deras blickar
i hvarann, och då sjöd det till inom henne,
hett och berusande. En af Ingeborgs dans-
kavaljerer, sonen i huset, ledde samtalet på
italienaren. Han berättade, att denne vore
enda barnet till en mycket ansedd läkare i
Rom, hvars maka för längesedan dött. Den
unge signoren hade i den schweiziska sta-
den hälsat på en gemensam vän till dem
bägge, men ämnade dagen därpå återvända
till Italien.
Tiden led. Ännu en dans och pension
Durand skulle bryta upp. Italienaren närma-
de sig Ingeborg. » Ah, mademoiselle, vous me
permettrez de vous dire quelques mots pour
au-revoir, » och han såg så melankolisk
ut, att hon ovillkorligen svarade: »pourquoi
pas, monsieur!» — Hvad skulle det väl
göra?
Ingeborg önskade slå sig ned vid ett af
fönstren uti stora balsalen, men fördes af
italienaren in i det åter öfvergifna kabinet-
tet. Ensam med honom i denna stund!
Som ett blygt barn ville hon helst springa
sin väg — men stannade. Uti en fåtölj
sjönk hon ned, väntande på något, hon
visste icke hvad. Han stod stum framför
henne, ovanligt lång och ståtlig för att vara
italienare, hans förälskade blickar magneti-
serade henne — hon kunde ej röra ett
finger. Att han var vacker, det kunde hon
se. En sådan glöd brinner aldrig i svenska
ögon. Var det han själf, var det hans syd-
ländska blod, som dårat hennes oerfarna
sinne, men först nu märkte Ingeborg, att
hon hela kvällen endast och endast tänkt
på honom. Det började tändas någonting
mystiskt, sjudande hett, djupt ned i undan-
gömd hjärtevrå, öfverspända flickfantasier
smögo sig öfver henne — kanske kunde
hon blifva denne mans vän och genom bref-
växling utöfva ett välgörande inflytande på
honom, och sedan . . . Men så kom där
med ens förnuft i hennes tankar, hon min-
des mademoiselle och franska läxan tills i
morgon, och segern var hennes — elden i
hjärtevrån slocknade. Ändtligen började han
tala, besvor henne som en kär skolpojke
att gifva honom ett rendez-vous i pensions-
trädgården.
Ingeborg reste sig hastigt, och med en
stolt böjning på det täcka hufvudet när-
made hon sig dörren, utan ett ord till svar.
Men då grep han tag i hennes späda hän-
der och böjde sig ned öfver henne, som
var mycket mindre, så att det guldgula hå-
ret kittlade honom i ansiktet. Och länge,
länge såg han henne in i blåa barnaögon,
som ville han skåda ända ned i hennes själ,
och härjande friden, som bodde därnere,
hviskade han hänsynslöst tre ord, endast
tre ord: »Je vous aime . .. » Musiken bru-
sade därute, det gick rundt, rundt för Inge-
borg, hon var nära ett falla omkull. En
kväfvande känsla af skam förlamade hennes
tunga och ökade pulsens slag. Säkerligen
hade ingen af kamraterna blifvit förolämpad
som hon, obarmhärtigt förolämpad. Han
hade vågat tala ord om kärlek till henne,
en pensionsflicka, som han icke kände. Tänk
om mademoiselle blott visste! Men nej, det
var icke hennes fel, och med skälfvande läp-
par och vidgade, glänsande pupiller som
dränkte ögats milda blå, slet Ingeborg loss
sina händer ur hans hårda grepp och flydde
ut i balsalen. Mademioselle kom just emot
henne, och pension Durand tog afsked. —•
Ack, hvad de tyngde henne, hans sista
tre ord, de uppfyllde under hemfärden hela
hennes varelse. Ideligen, ideligen ringde
det inom henne: »je vous aime, je vous
aime,» — uti tusende tonfall, gäckande, så-
rande, tyckte !hon. Om mamma blott fun-
nits för att pefria henne från dem. Och
snön föll fortfarande, men den värmde icke
längre. Ingeborg gömde ansiktet så godt
hon kunde bland pälsverk och dun, och tår
efter tår försvann däri, när hon for från
sin första bal.
Sedan hade mademoiselle en längre tid
framåt ett så främmande sätt gentemot Inge-
borg. Italienaren stannade tillsvidare i den
närbelägna staden och företog dagliga pro-
menader till häst eller fots genom den by,
i hvilken mademoiselle Durand hade sin pen-
sion. Ingeborg låtsade ej därom, och en vac-
ker dag hade det italienska blodet svalnat, så
att signoren tröttnat på den platoniska flir-
ten och var borta. Mademoiselle och liten
Ingeborg blefvo med ens kontanta igen —
»loin des yeux, loin du coeur,» — strax in-
nan Ingeborg återvände till Sverige, fick hon
veta, att italienaren i Rom förlofvat sig med
en schweizisk målarinna, som mademoiselle
kände till.
Ingeborg vaknar som ur en dröm, där
hon står framför spegeln. Håret är för
längesedan uppsatt, och armarna hänga
slappt utefter den ljusröda kamkoftan. Ha-
stigt rycker hon upp sig, minnena få res-
pass och toaletten fullbordas i största hast.
Vagnen väntar, mamma och Ingeborg äro
färdiga, och i väg bär det på bal, äfven
denna gång uti snöväder. Det är mera
varmt än någonsin i Ingeborgs hjärta. —
Redan uti tamburen kommer »han», äldste
sonen i familjen, henne till mötes. Hon är
så glad, så glad. Och litet senare kom
också det där . . . det där, att hon inte
blott lofvade Tore hvarendaste dans för den
kvällen, utan hela sitt lilla jag för »tid och
evighet». Hvem skulle förresten kunnat
motstå hans trofasta »jag älskar dig» —-
åtminstone icke Ingeborg. Och inte alls
behöfde hon vara rädd för någon mademoi-
selle i dubbla pince-nezer heller, utan när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
