Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 5 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 35
Hvad nu den första punkten beträffar,
så har jag satt den först, emedan jag an-
ser, att ett lyckligt äktenskap är omöjligt,
om icke den punkten först är ordnad. Jag
erkänner, att den af de flesta mödrar väl
beaktas, tyvärr mänga gånger på bekostnad
af öfriga här påpekade faktorer.
Men erfarenheten måste också erkänna
vikten af denna faktor. Det gifves en in-
komstsiffra, som är omöjlig att underskrida
vid lefnadsinkomsterna, men det gifves ock-
så månget ungt par, som med i öfrigt de
bästa förutsättningar, genom makten af sin
kärlek, utan att reflektera, trots alla före-
ställningar, »rusa sta’ och gifta sig», såsom vi
säga, trots ofvannämnda lägsta inkomstsiffra.
Så komma barnen, därmed äfven ökade
utgifter, så småningom fattigdom och elände.
Den unga flickan har förut lefvat, knappt
kanske, men dock i lugn i sina föräldrars fa-
milj. Och så, kanske två år därefter, råkar hon
i nöd i egen familj, och till råga på olyc-
kan mister hon sin mans kärlek. Ty det är
sant, det gamla ordspråket: »när fattigdo-
men tittar in genom dörren, så flyr kärle-
ken genom ’ fönstret. » Och detta af helt
naturliga, fysiska orsaker. Med fattigdomen
följa smuts, slarf, trasor och otrefnad. I
nittio fall af hundra är mannens natur så-
dan, att han älskar sin hustru, så länge hon
är, ren och hel och snyggt klädd, men när hon
börjar blifva^osnygg, smutsig och trasig, då
får han leda för henne. : Har ni en gång i
känt bara denna lukten af fattigdom, då j
förstår ni också detta. Det är icke lätt
för en hustru, som knappt har brödbiten för
dagen, att få tillfälle till ett bad eller att
hålla sig hel, afhålla smuts och ohyra, som
är vanlig i fattigmans bostad, ditförd kan-
ske af föregående generationer. Huru skall
hon då kunna vara tilldragande för sinman?
Det bör vara en moders plikt att framhålla
allt detta för sin dotter, om hon står i be-
grepp att kasta sig i ett dylikt äktenskap.
Motsatsen härtill, när dottern vill taga
en man endast för hans rikedoms skull, synes
mig icke böra förordas, men är lyckligare
än att gifta sig till fattigdom. Fattigdomen
kan en moder icke vilja tillönska sin dot-
ter. Det ser ibland så vackert, poetiskt ut
på papperet, i romanen, »en koja och ett
hjärta», såsom det så skönt heter. Men
det är bedrägeri. Studeren det i lifvet,
i verkligheten, I unga flickor, fån I själfva
se! Den första tiden af äktenskapet uppe-
håller den varma kärleken den mera ide-
ala känslan, trots sorgliga omgifningar, men ;
vänta, när mättnaden kommit, nyhetens be-
hag försvunnit för mannen och så fattigdo-
men kallt grinar till mötes för hela lifvet,
då är sällheten slut. Och betanken ansvaret
att skaffa till världen barn, från första lefnads-
dagen predestinerade till fattigdom, till pro-
letariat. De komma, icke i en framtid att
vörda och välsigna sina föräldrar, nej, de,
kanske fördöma den stund de födts. —
Den rike friaren däremot kan bereda eder
dotter en dräglig tillvaro, trots att dottern
icke älskar honom, men i de flesta fall äl-
skar han henne. Icke valde en rik, obero-
ende man till hustru en flicka utan förmö-
genhet, om han icke älskade henne. Natur-
ligtvis kan hon äfven i e+t sådant äktenskap
råka ut för den olyckan, att mannen till
slut icke bryr sig om henne. Men hon be-
höfver icke dessutom bära olyckan af tryc-
kande fattigdom. Fördelaktigare för dottern
är dock naturligtvis, om hennes känsla före- j
nas med den rike, oberoende mannens.
Med största glädje bör dock modern kun-
na förorda,ett giftermål med en ung man,
som har fast anställning med måttlig lön,
en anställning, som kräfver alla hans kraf-
ter, all hans tid. Ty vi se ofta exempel
på, att rikedomen gör sysslolös, och vi veta
att sysslolösheten är alla lasters moder. Jag
menar, att dottern har större utsikter att
kunna bibehålla sin mans kärlek, när denne
icke har tid och tillfälle till snedsprång.
Är så framtiden betryggad genom pension
eller så pass stor inkomst, att något kan
årligen afsättas för gamla dagar, då tror
jag modern kan med lugn förorda giftermå-
let, om äfven de faktorer till ett lyckligt
äktenskap, som jag nu skall behandla, fin-
nas.
Den andra faktorn kallar jag inbördes
kärlek. Ett ömsesidigt tycke borde vara
uppslaget till hvarje äktenskap. I, som hafven
den personliga erfarenheten, I veten, att I
själfva icke kuunen förklara, hvarpå detta
tycke beror. Det är ett visst något, som
drar de bägge ungdomarna till hvarandra,
ofta alldeles omedvetet, men modern till
den unga flickan bör kunna varsna det,
om hon är vaken och intelligent.
Huru ofta se vi icke, att ett sådant tyc-
ke träffar ovärd’g person, och att dottern
har genom romaner, osunda teaterföreställ-
ningar, osunda föredömen i verkliga lifvet
fått den högst oriktiga uppfattningen, att
kärleken icke låter hindra sig, och så hän-
gifver sig den unga flickan åt sin böjelse
egentligen endast af dumhet. Kärleken lå-
ter visst leda sig och det utan vidare obe-
hagliga följder, om bara modern, som ju
bör stå sin dotter närmast, har klokhet nog
att upplysa dotterns gryende böjelse med
förnuftets ljus och stöder dottern i kampen
mot känsloruset. Hon bör ifrån början få
klart för sig, att det är- människan, som
bör behärska sina känslor, aldrig låta sig
behärskas. Det fordras mer än tillfällets
begär, mer än stundens ljufbet för att med
några utsikter till varaktig lycka binda sig
för lifvet. Många hafva blifvit bedragna
af tillfälliga omständigheter, såsom en sin-
nesförvirrando bal, en förtjusande skogsut-
färd, en båtfärd i härligt månsken m. m., till
att binda sig till en förening, som kanske
kort därpå visat sig vara deras lifs största
misstag. Men ungdomen har ofta stor skuld
härtill själf, då den icke tager hänsyn till
äldres erfarna råd.
Men jag måste också varna för att leda
dottern in i ett äktenskap utan eget tycke.
Sådana äktenskap borde aldrig få förekom-
ma. 1 ett sådant förnedrar hon sig själf,
hon ger sig till spillo kanske för att lyda
viljan hos föräldrar, för att få ett hem, för
att blifva försörjd, för att få en titel, ja, or-
sakerna kunna vara mångahanda. Nej, det
ömsesidiga tycket bör finnas, men det bör
kontrolleras af modern på så sätt, att hon
efterforskar friarens karaktär, föregående
lif m. m. samt till- eller afråder giftermålet
och genom ett eller två års förlofningstid
pröfvar tyckets värde. -
(Slut i nästa n:r.)
–––- *–––-
Vid Raffet.
Amatörfotografier af Hugo Falk.
»Hvad skola vi äta?»
illa fru Eva var alldeles öfver sig gifven. Det
var ej mer än nätt och jämnt, att hon icke
snyftade högt, där bon satt och vände bladen i
Hagdahl, som ju annars är unga fruars säkra
tröst och hjälp, när det tar slut på matlagnings-
minnena — vanligen särdeles dimmiga — hem-
ifrån. Nu hade hon gett sin doktor fem mid-
dagar, och med den sista voro hennes kunskaper
på köksgebitet totalt slut. Också skymdes hen-
nes vackra bruna ögon af svällande tårar, då
hon lät dem ila sida efter sida, upp ocb. ned i
Hagdahl för att finna något som kunde smaka
»d:r Erik Nordenstam, mottagningkl.il—1, sön-
och helgdagar 2—3,» som det stod på den ny
målade skylten vid portgången. Till slut skjutsade
hon både Kajsa Varg, Hagdahl, Cadier ocb Kall-
stenius åt sidan och började helt bitterligen
gråta, ty hon var absolut au bout de son latin,
och intet annat återstod än att flytta hem till
sina dyra föräldrar igen — hvarför skulle hon
vara en laggift ung fru, då hon ej ens kunde
bjuda sin utarbetade och varghungrige äkta man
så mycket som en enkel à la daube, då han kom
från sina utslitande göromåi?
Och ingen hade hon att vända sig till, ty den
varelse, som platsbyrån påstått vara en ren ängel
i en kokerskas hamn, hade ej visat sin förmåga
i annat än att slå sönder en af de äkta blåhvita
tekopparne — dussin et var ohjälpligt defekt —
och att med sura miner drifva frun från sina
bäddningsbestyr, då den unga matmodern i all-
sköns välmening ville lära henne att vika lakanet
jämnt öfver täcket.
Men genom tårarne kastade fru Eva emellertid
en blick på klockan och sprang bestört upp,
glömmande sin rättmätiga harm mot föräldrar-
ne, som ej strängt hållit henne ifrån franska
grammatiken och till spiseln och dess mysterier,
ty klockan slog jämnt fyra klingande slag och
kl. 5 på minuten skulle maten stå på bordet.
Hur hon vredgades öfver den malplacerade spar-
samhet, som kommit hennes man och henne att
nöja sig med en enda tjänarinna det första året!
Hade det också kostat litet mera, så hade hon
dock ej riskerat att se sin arme man dö af svält!
Emellertid var allt detta nu ingenting att göra
vid, maten måste kokas, huru det än skulle gå
till.
Och efter långt betänkande bestämde hon sig
för »klar buljong» — den beskrifningen lät så
ledig i kokboken. Sedan kunde man då taga
»blandadt kött», ty det borde heller ej vara så
särdeles svårt att åstadkomma. Om hon ändå
hade vågat komma med »lamkött med dillsås»
och turska bönor — ty det kunde hon så ut-
märkt väl laga, men för det första hade hon ut-
fodrat sin herre och man med turska bönor i
onsdags och med lamkött i torsdags, så att det var
nog inte lönt att upprepa experimentet på freda-
gen, och för det andra hade hon inte så alldeles
klart för sig, om dessa två goda saker passade så
synnerligen väl tillsammans. Stackars lilla fru
Eva! Så roligt det är att vänta sin man, då man
är i det stolta medvetandet att en oklanderlig
middag står på bordet, så oroligt kan det vara,
då man har allt skäl i världen att förmoda, det
middagen minst af allt är idealet af »dagens yp-
persta njutning». Men upp nu bara! Buljong
och blandadt kött samt en syltad ananas sen i
förrgår. Det låter ju inte så illa.
Alen vid spisen lät det inte uppmuntrande.
Oaktadt elden — alldeles efter läroboken — var
»svag men jämn», puttrade den på ett minst
sagdt retsamt och oppositionellt sätt, och frun
blef allt nervösare vid de ironiska sidoblickarne
från Matilda — tjänsteanden — som, hur hon
vände sig, likväl tyckte hafva till sin speciella
uppgift att hålla ett vaksamt öga på sin mat-
moder.
Hur det nu blef — kl. ‘
o var bordet dukadt
med en extra uppsats blommor för att öfverskyla
middagens skröplighet, och frun själf var så söt
och rar, att man godt skulle kunnat äta upp
henne i stället för hennes kokboksmiddag.
Pingeliping — nu ringde det, och hemmets
manlige behärskare trädde in i helgedomen.
Hans i anatomisalar och laboratoier tränade näsa
kände genast doften af vidbrändt, men till hans
berömmelse vill jag nämna, att han ej alls brydde
sig därom, utan hälsade sin lilla hustru med en
hjärtlig kyss. Så satte de sig då till bordet, där
Erik, som ju i alla fall var sig själf närmast,
började beskrifva ett intressant sjukdomsfall —
»och kan du tänka dig, Eva, att gumman blef
så förtjust i mig, då jag blåste bort lmfvud-
värken, att jag måste frukostera med henne.
Två stora kalfkotletter och ett stort päron, ned-
sköljdt med ett glas gammal madeira, som verk-
ligen inte var oäfven.»
Fru Eva drog en suck af lättnad, men såg på
samma gång rätt bekymrad på sin man, som ät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
