Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 5 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 IDUN 1897
sin soppa med ett hjältemod, som stod öfver allt
beröm. (Hvad är för öfrigt en halftimmes pina
mot ett moln pä din hustrus vackra, hvita pan-
na, Erik?) Denna lilla parentes måtte han hafva
tänkt på själf, ty när han tömt sista droppen af
soppan, bad han om en portion till med en så
förtjust min, att Eva, så middag det var, inte
kunde låta bli att sträcka sig öfver bordet och
ge honom en kyss rätt på munnen.
Så kom då det blandade köttet. All själföfver-
vinnelse har sin gräns, och Erik kunde ej un-
dertrycka en rysning, då han såg locket tagas
af anrättningen. Nog var det blandadt alltid,
men ack hvilken blandning! Det såg ungefär
ut, som om man slaktat hela Noaks ark — in-
klusive den förhistoriska farkostens ägare med
familj — och rört hop det i en karott. Försik-
tigt lade den ömme äkta mannen för sig ett par
af de bitar, som sågo naturligast ut, och ankla-
gande den förskräckliga änkenåden och hennes
kalfkotletter, för att han ej kunde förtära mer,
sväljde han bitarne utan allt för många grimaser,
och hade till och med det modet att fiska upp
en bråkdel »legymer».
Men huru mästerligt spelade ej sen unge hyck-
laren efter middagens slut fråssaren, som håller
på att få slag af öfvermättnad! Och huru rasade
han inte öfver sin otur att behöfva åter besöka
den odrägliga änkefrun — hon med hufvudvär-
ken och kalfkotletterna ! Men bara på en half-
timme. Ville lilla Eva vänta med kaffet? Och
med tragisk resignation drog han på sig öfver-
rocken för att begifva sig till sin besvärliga
patient.
På tre kvart var herr doktorn åter hemma.
Med en suck af lättnad slog han sig ned i län-
stolen och drack sitt sköna kaffe i ljuflig mak-
lighet. Och med en lustig liten min snoppade
nådig frun hans cigarr och skålade med honom
i ett glas curaçao triple sec, som hon till hans
båtnad och belöning ställt fram. Och hur kelade
hon inte med honom, drog kudden rätt bakom
hans nacke och flyttade fram cigarrkoppen och
gjorde allt för sin stackars, utsläpade och utslit-
ne man! Och hur ond var hon inte på den
gamla frun, som skulle hafva hufvudvärk just
strax efter middagen, och hur villigt instämde
han inte i hennes missnöjesutbrott!
Men hvad skulle fru Eva hafva sagt, om hon
vetat att han visserligen ordinerat ett pulfver
antipyrin åt en gammal gumma på förmiddagen,
men att denna aldrig i sitt lif bjudit någon på
kalfkotletter — tacka Gud att de räckte åt henne
själf — och att den förnyade konsultationen på
eftermiddagen bestod i att doktor Erik kilade af
till närmaste restaurant, där han förtärde en
stor portion rostbeaf med portugisisk lök och
drack två halfva pilsner? Hvad skulle hon hafva
sagt?
Jo, sådana kunna de vara, de där äkta männen !
––––-.*––––-
En fliekskolas femtioårs-
jubileum.
onsdags, den 3 dennes, firades i Jön-
köping en anslående ocli betydelsefull
fest — den högt ansedda Storckenfeldtska
flickskolans femtioårsjubileum.
Redan år 1893, i sitt nummer för den 5
maj, bringade Idun bilden af den nu ålder-
stigna, högt förtjänta kvinna, fröken Aurora
Storckenfeldt, hvars namn så nära förbundits
med den ofvannämnda bildningsanstalten.
Vi anse oss därför nu kunna inskränka oss
till några mera kortfattade notiser om hen-
nes vackra lifsgärning samt om den min-
nesfest, som nyss firats. Vi stå för desam-
ma i tacksamhetsskuld till en af de fram-
stående Jönköpingsdamer, hennes forna ele-
ver, som ställt sig i spetsen för festar-
rangementen.
Fröken Aurora Storckenfeldt fyllde sist-
lidne annandag jul 80 år. Vid 30 års ålder
öppnade hon först sin skola, och har den
sedan fortgått under alla dessa år. Hvad som
i synnerhet varit utmärkamdefördenStorcken-
feldska skolan, är att alltid ett stort antal af
eleverna genomgått densamma mot half eller
ingen afgift; så har det t. o. m. funnits
år, då mer än halfva antalet varit frielever,
och har fröken Storckenfeldt därigenom för-
skaffat mången fattig flicka tillfälle att se-
dan själf kunna försörja sig, särdeles som de
flickor, hvilka genomgått skolan, alltid fått
namn om sig att äga grundliga kunskaper
och därför äfven alltid med lätthet fått go-
da platser.
Fröken Storckenfeldt kan till följd af sin
höga ålder numera ej längre deltaga i un-
dervisningen, men hon följer dock alltjämt
sin skola med oförminskadt intresse.
Den penningeinsamling till den åldriga
lärarinnans förmån, som gjorts i anledning
af skolans femtioårs-jubileum, hade — när
detta skrefs — redan uppgått till ett rätt vac-
kert belopp, och ännu inflöto då nästan dagli-
gen penningar, ehuru bidragen i allmänhet
ej voro så stora, emedan en stor del af ele-
verna utgjorts af mindre bemedlade flickor.
Angående själfva högtidsdagens firande
var afsikten att på förmiddagen skolans nu-
varande elever och lärare skulle göra sin
uppvaktning hos fröken Storckenfeldt, och
att på e. m. en del forna elever, några
prästmän och åtsk. andra vänner till den
gamla skulle samlas i hennes bostad till
firande af en enkel fest, då äfven den in-
samlade gåfvan skulle öfverlämnas till henne.
Bland de präster, som då voro inbjudna,
fanns äfven ett par af fröken Storckenfeldts
allra första söndagsskolebarn; hon var näml.
den, som i Jönköping först började söndags-
skoleverksamheten, därigenom att hon under
söndagen till sig inbjöd en del barn, som
sprungo omkring på gatan utan tillsyn, och
en stund sysselsatte dem med bibelläsning,
sång och roande berättelser.
Fröken Storckenfeldt har dessutom all-
tid varit en varm vän af missionsverksam-
heten, och under en lång följd af år sam-
lades en stor arbetsförening till förmån för
missionen hvarje vecka i hennes hem. —
Hon har alltid ägt ett ovanligt skarpt och
klart hufvud samt en ovanlig undervisnings-
förmåga. »Jag vet af egen erfarenhet» —
skrifver till Idun en af hennes forna elever —
»att t. ex. hennes lektioner uti allmän
historia voro något i sitt slag synnerligen
framstående, och vi motsågo alltid examen
uti hennes ämnen med lugn visshet om att
vi skulle genomgå den med heder, — nå-
got som heller icke slog fel. — Numera är
hon naturligtvis alls icke hvad hon varit,
utan man märker nog, att åren tagit hårdt
både på hennes kropps- och själskrafter,
men kärleken till och intresset för skolan
komma säkerligen att, så länge hon lefver,
vara det som lifligast uppfyller hennes sinne. »
■–––––––––-❖–––––––––-
Damer på skidor.
är står du nu, min hederliga stål-
häst, och väntar sedan mer än två
månader i ditt stall, d. v. s. min
tambur. Du är bestämdt lika otålig som
jag, fastän du ej kan visa dina känslor.
Ibland då jag går förbi dig för att hämta
min kappa, tycker jag dock, att jag hör
dig stampa, och jag tycker riktigt synd om
dig, som icke ens förstår att njuta af en
bit socker. Du sneglar skadeglad på dina
fiender, skidorna, som stå bredvid dig i
vrån, som ville du säga: »ja, vänta ni,
snart är det min tur, jag afvaktar blott
bättre tider med sol och vår, och då få ni
säkert krypa in i garderoben, där jag inte
får plats.»
Ja, vintern är behaglig, härdande och
uppfriskande, fastän den, förstås, ej kan
jämföras med sommaren med dess solsken,
ljumma luft och gröna ängar. Yisst finnas
de, som påstå sig tycka lika mycket, ja,
mer om vintern än sommaren. Detta är
mig ofattbart, det vore mig som att före-
draga mörkret framför ljuset, som att mer
älska döden än lifvet.
Kära stålhäst, var ej afundsjuk på ski-
dorna! Du påminuer mig midt bland snö
och is om våra glada sommarfärder, då
hela världen tycktes ligga framför oss; du
är en gammal bepröfvad vän, skidorna där-
emot alldeles nya bekantskaper.
När de första svårigheterna väl äro öf-
verståndna, är skidlöpning en mycket an-
genäm idrott. Dess första förtjänst är lik-
som all annans att locka ut i den friska
luften. Den unga flicka, hvars dag är upp-
tagen genom det regelbundna arbetet på
kontoret eller annorstädes, måste använda
den tidiga morgonstunden eller aftonen, så-
vida hon ej nöjer sig med söndagarne. Men
dessa återkomma blott hvar sjunde dag,
och hvem vet, hur länge man får behålla
skidvädret? Aftonen är nog mindre lämp-
lig för löpning, ty dels är den som arbetat
träget hela dagen då trött, dels kan man
ej begifva sig af långt i mörkret. Det är
ej alls så svårt, som man i början tror, att
stiga upp tidigt och ge sig i väg, i trefligt
sällskap förstås, i den friska vintermorgo-
nen. En och en half till två timmars löp-
ning kan man godt stå ut med, och den
piggar upp humöret för hela dagen. Huf-
vudvillkoret utom företagsamhet och en rör-
lig kropp är en lämplig klädedräkt. Men
just nu talas så mycket om kvinnodräktens
förbättring, att man rent af tröttnar därpå.
Vid skidlöpning äro en kort klädning och
ett löst sittande lif oundgängliga. Man kan
ck förfärdiga dem i ett stycke och. sätta
ett skärp om midjan. Under klädningen
är den delade kjolen lämplig. Men ylle-
och trikåbyxor, som sitta till vid knäna,
äro i mitt tycke att föredraga, ty kjolar
hindra alltid och äro i synnerhet vid de
oundvikliga kullerbyttorna mycket förarg-
liga. Ytterplagget får på inga villkor vara
för tjockt, snart löper man sig varm äfven
vid 10 graders köld. Det kan låta öfver-
drifvet, men är ändå sant, att en vanlig
sommarkofta är till fylles, ja, till och med
öfverflödig, om klädningslifvet är af tjockt,
mjukt tyg. Har man ett vägstycke att gå,
t. ex. genom staden, innan man vill eller
kan börja löpningen, behöfver man ändå
ej frukta förkylning, ty den raska marschen
med skidorna under armen, ja, blotta tan-
ken på det förestående nöjet är nog att
värma blodet. Under denna promenad vill
jag, om kölden är stark, förorda två par
vantar. Vid löpningens början stoppas det
ena paret i fickan att ha till hands, om
det först använda blir vått. Skinnmössa,
som sitter hårdt i pannan, är förkastlig;
skall den användas, bör den sättas ner i
nacken, men bäst är att begagna en lätt
filthatt. Hvad nu fotbeklädnaden beträffar,
äro nog lapp-pjäxorna förträffliga, men äro
väl dyra och ej heller synnerligen starka.
Detta är äfven fallet med raggsockorna.
Vill och kan man en gång för alla göra
den ganska dryga utgiften för ett par smor-
läderskängor, så har man en öfverdådig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
