Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 5 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 I DU N 1897
Där ej värdinnan själf vid bordet serverar
soppan, utan där den från serveringsbord eller
direkt från köket serveras genom tjänarne, skall
noga tillses, att vid serveringen intet spilles på
kanterna eller att ej tallrikarne stjälpas, så att
det rinner öfver kanterna. Önskar någon mera
soppa, får ej mera än en tallrik i sender bort-
tagas, enär förväxling med tallrikarne eljes kan
äga rum och gästerna misstänka, att de få äta
på en annans tallrik.
Innan dessert (efterrätt) serveras, skall alltid
bordet afsopas med en liten bordborste med
bricka, samt kvarliggande bröd, såsskålar, sala-
dierer m. m. borttagas.
Omedelbart efter slutad måltid skola fönster
eller ventiler i matsalen öppnas för att släppa
ut matoset —• och sker sedan afdukningen så
fort och tyst som möjligt, där så behöfves äfven
med barnjungfrus eller kokerskas tillhjälp, på
det att matsalen må kunna öppnas igen, hvilket
är nödvändigt, där den ligger midt i våningen.
Kaffe serveras i allmänhet genast efter slutad
middag, antingen vid själfva bordet eller i salon-
gen eller herrns rum, i hvilket senare fall det
kringbjudes på bricka, så framt ej husmodern —•
hvilket är mycket bättre, fast dyrare — föredra-
ger att på kaffekokare själf tillaga detsamma.
Beträffande en kokerska och hennes uppfostran,
så bör äfven här största vikt läggas på hennes
och kökets renlighet och snygghet; där koker-
skan är ordentlig, där bör ett kök — äfven
under själfva middagslagningen — kunna visas
för hvem som helst, och bör det till och med
vara hvarje matmors stolthet att just vid denna
tid kunna visa det.
Diskning och torkning af såväl servis som silf-
ver m. m. böra ske genast efter slutad måltid,
likaså servisen återinsättas på sina platser, öfver-
blifven mat insättas i skafferi eller isskåp. Att
midt på dagen komma ut i ett kök och där få
se rester från föregående dags aftonmål eller
från frukosten, borden fulla med odiskade kärl
m. m. gör ett mycket obehagligt intryck och ty-
der ej på god ordning inom hemmet, utan sna-
rare på slarfvig både matmor och kokerska.
Kokerskans klädsel bör liksom kammarjung-
fruns vara snygg och enkel; lämpligaste kosty-
men — då köksgöromålen pågå — är ett hvitt
bluslif, en enkel kjol med stort hvitt förkläde
samt hvit (bagar-) mössa på hufvudet, hvilken
senare är nödvändig, om kokerskan har stort
burrigt hår, för att undvika få ett eller annat
hårstrå inblandadt i maten ; en hvit schalett knu-
ten i nacken skyddar äfven härför. Att för en
kokerska vara iklädd hvitt lif och stort hvitt för-
kläde är dessutom billigare än att gå i fina ylle-
klädningar eller kulörta lif, som genom sot, flott
m. m. småningom förlora sin ursprungliga färg.
Att i afseende å händernas renlighet och vård
den yttersta noggrannhet skall iakttagas är själf-
klart.
Mycket skulle visserligen ännu kunna sägas
om såväl serverings- som uppassningskonsten,
men för denna gången hafva kanske redan Iduns
spalter blifvit för mycket anlitade, men torde
jag, då flere ärade insändarinnor yttrat sig, möj-
ligen få tillfälle att återkomma till ämnet. Hvad
här sagts gör nämligen icke anspråk på att vara,
vare sig i sak uttömmande eller något absolut
riktigt, men har jag endast velat påpeka en och
annan omständighet, som enligt mitt förmenande
bör vid våra tjänarinnors uppfostran mera be-
aktas, och som man äfven i de allra minsta och
enklaste hem bör kunna taga ad notam.
Jag upprepar också ännu en gång, hvad jag
redan i början af denna uppsats nämnt, att det
vore synnerligen lyckligt för såväl oss husmödrar
som icke minst för våra tjänare, om en liten
enkel hjälpreda i serverings- och uppassnings-
konsten utgåfves, ur hvilken i synnerhet de se-
nare kunde inhämta de allmännaste och enklaste
grunderna härutinnan, en hjälpreda som dess-
utom skulle blifva ett föreningsband mellan samt-
liga husmödrar och bidraga till åstadkommande
af enhet i våra kammarjungfrurs och kokerskors
uppfostran i dem tillkommande göromål, och som
betydligt skulle underlätta utfärdandet af våra
tjänstebetyg.
–––- *––––––-
Hundra kronor med några
penndrag
kan nu enhvar måhända förtjäna, som före
den 15 dennes insänder ett godt förslag med
afseende på Iduns julnummer. Se den när-
mare redogörelsen i n:r 4!
Afnötta kanter.
Af Elin L.
» I isa, du tror ju, att jag håller af dig?»
»Ja, jag inte bara tror, utan jag vet,
att du är min allra bästa vän. »
»Nå, då törs jag fråga, utan att riskera,
att du missförstår. Hur kommer det till,
att alla människor hålla af dig — att man
inte kan låta bli.»
»Men, Lilli» — — —
»Du skulle ju inte missförstå.»
»Nej, men inte» —• — —
— — — »hålla väl alla af mig? Jo, det
är just hvad alla gör, och jag har grubblat
öfver orsaken. Därför — — — att ingen
håller af mig.»
»Ar jag ingen. Och för resten många
andra. »
»Du är rar.»
»Är det svar, det.»
»Du är inte vackrare än jag.»
»Nej, visst inte, du är mycket, mycket
»Håll, förskona mig! Och inte är du
rikare. »
»Nå, men inte vill du väl påstå, att folk
mäter ut sin vänskap efter den måttstocken?»
»Och inte talangfullare.»
»O, nej. Tänk, hvad du spelar förtju-
sande — när du vill.»
»Ja, du får ursäkta, att jag inte kastar
— — — ja, du vet. »
»Fy, Lilli !»
»Skäms grufligt! Men nu till frågan igen:
Hvarför — hvad är det, som tjusar alla?»
»Äh, ser du, jag är väl en sån där »nolla»,
som inte går i vägen för någon, och det
tycker folk om.»
»Nolla — jo, jag tackar jag. En nolla,
som tar högsta betyget i studentexamen.
Nej, pass! Och minsann har du inte dina
åsikter, som dn inte slår af ens en tum
på. — Men en sak, du. Tyckte du om mig
med detsamma?»
»Nej, visst inte. Det minns jag så väl —
det var hos Leeks. Jag tyckte, du var för-
tjusande vacker, men. ■— — —»
»Jag förstår— »skön, men isande kall»
eller hur det brukar stå i romanerna. Men
jag tyckte om dig med detsamma.»
»Ja, ser du, man behöfver bli bekant
med dig.»
»Det finns i alla fall något »därunder»
således?»
»Mycket! !»
»Jaså! Hm!–––––- — Vet du, jag kom-
mer ihåg en händelse från min gröna barn-
dom. Jag hade fått den utomordentligt
stora nåden att besöka min högförnäma
mormor ute på Hökersta. Du vet, hur svag
far varit, jag var som en vilde, flög ut och
in. En dag kom jag inrusande i hennes
sanctuarium, just som hon besåg sina juvel-
skatter. Det var nog inte meningen, men
så fick jag stanna, häpen, förtjust, förtrol-
lad. Hon hade härliga smycken.
När den gamla frun — vet du, jag tror
nog, det fanns mera än förnämhet i henne
— ja, när hon såg min förtjusning, frågade
hon, om jag ville ha en. Jag blef andlös,
trodde jag skulle få ett af smyckena och
började granska, hvilket jag helst ville ha.
Men hon drog ut en liten låda och tog
därur en sten, oslipad, med matt glans —-
—- — inte vacker alls––––––- och sade:
»Här.»
Jag måtte ha sett särdeles komisk ut,
ty mormor brast i skratt. Men så tystnade
hon tvärt:
»Det är i alla fall en diamant–––––– »
–––- ❖–––-
Från Iduns läsekrets.
Till Carl Snoilsky.
(Med anledning af hans öfversättning af F.
Coppées skådespel »För Kronan».)
Haf tack för hvarje sång till Sveriges folk,
Du skald, som är dess bästa känslors tolk,
För att du kärleken till land och kung
Väckt upp och hänfört gammal liksom ung
Med dina fosterländska bilder svenska
Och med de lika sköna italienska.
Du gudagnistan icke fått till lån,
Nej, som en härlig gåfva ofvanfrån,
Och mästarhanden mejslat hvarje bild.
Din sångmö älskar solen varm och mild,
Men när du häfdens minnen vill besjunga,
Så kan du äfven låta åskor ljunga.
Och sista verket, som du nu oss gett,
Coppées »För kronan», elegant och lätt
På skönt och klassiskt versmått öfverförd,
En diktens skapelse af ädel börd,
Är värdigt skådespel för främsta scenen,
Där alltid väljas bör blott ädelstenen.
För den, som skänkt oss mången lycklig dag
Med sina dikter fulla af behag,
Hur hade jag ej velat tolka, ack,
Vår känsla varm; men blott ett enkelt tack
Kan skogens minsta fågel här framföra
Till näktergalen, som vi tjusta höra.
D.
I ”kjolfrågan”.
Man tyckes nu ha kommit till det resultat, att
korta kjolar äro bäst och mest praktiska — och
väl är det! Men vore det inte bäst att nu med
detsamma ingå på frågan : höga eller låga klackar?
Så länge våra kjolar äro långa, ha nog de låga
breda klackarne hållit stånd, och det är väl ingen
som ej inser deras fördelar. Men blifva kjolarne
korta, växa nog klackarne på höjden, och det blir
minsann ej bättre än de långa kjolarne.
Många kanske tycka att det kan vara tids nog
tala om den saken, när modet står för dörren,
men jag tycker det vara bättre att förekomma
än förekommas. Man är visserligen ej nödgad
att rätta sig efter de blifvande moderna, men
som de flesta mer eller mindre dock äro slafvar
under modet och i längden finna det gammal-
modiga fult, skulle det vara bra att så godt först
som sist slå fast det enda förnuftiga: »korta
kjolar — låga klackar». B—d.
Fröken Lundin har i senaste n:r af Idun bl. a.
sagt, att våra damer icke kunna eller vilja visa
sina skor och aärför underlåta att hålla upp sina
kjortlar. Detta torde nog vara för mycket sagdt.
I Stockholm kunna göras och göras mycket vackra
skodon, hvilka man ej behöfver skämmas för att
visa. Men det är ett ledsamt faktum, att da-
merna vårdslösa sin gång och således sina ben
och fotter. De förra äro krokiga hos 9/10 det
täcka könets välklädda representanter, och de
flesta damer gå inåt med fotterna. > Benens kro-
kighet torde i viss mån få tillskrifvas bristande
omtanka för de unga då de äro i barnaåldern;
sedan följer en själfförstörelse genom användan-
det af höga klackar och af skor, hvilka ej äro
gjorda efter högra och vänstra foten, utan lika
för båda fotterna. Något tokigare torde knappast
kunna tänkas än detta. Däraf följer att fotterna
vanställas, att gången blir tvungen, att man går
snedt på skorna m. m. Dylikt vill man ej visa.
I senare tid ha damerna börjat använda sko-
don med låga klackar, men därmed har den re-
dan våldförda naturen icke kunnat återställas i
normalt skick. Måtte den nu uppväxande gene-
rationen tidigt börja vårda sina fortkomstleda-
möter, så att ingen må behöfva frukta för att
bära kjortlar, som sluta 10 centimeter från mar-
ken, och ej heller att, när så fordras vid dåligt
väglag, uppbäraj kjorteln — på bästa och vack-
raste sätt.
Nog sagdt för dem som vilja förstå sitt eget
bästa. —r —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
