Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 12 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 45
deras lif. Att hon samtidigt fick röna stor gen-
kärlek från sina gossar, var ju naturligt, och
vi erinra oss härom särskildt en liten episod.
Robert, den äldste af gossarne, som mycket
ifrade för att blifva sjöman, fick tidigt nog
denna sin önskan uppfylld. Efter fyllda 12 år
fick han nämligen som extra kajutvakt med-
följa en bekant sjökapten å en långresa ända
till Brasilien. Roberts lilla månadshyra torde
hafva användts till utrustning och
andra nödvändiga behof, så att myc-
ket fanns ej att förstöra; men kap-
tenen gaf honom dock vid framkomsten
ett par kronor för att därmed se sig
om i Rio. 1 vanligaste fall snaska
sådana ungdomar upp de bekomna
slantarne i sydfrukter, apelsiner, dad-
lar o. d., som den tiden voro mera
sällsynta i Sverige än nu. Det gjorde
icke Robert. Han kom ombord med
ett paket, som han sorgfälligt beva-
rade. Kaptenen förundrade sig något
öfver denna återhållsamhet hos gos-
sen och sporde honom, hvad han
hade i paketet »Jo,» svarade Ro-
bert, »kaffe till mamma, ty hon har
ej fått sådant på länge.» Man kan
tänka sig den glädje, med hvilken den
goda modern ett par månader efteråt
mottog denna gåfva af sin son!
År 1842 hade Nobel emellertid re-
dan börjat göra lycka med sina upp-
finningar i Ryssland, särskildt efter
förevisandet för storfurst Mikael af
ett par olika slag af minor, dels land-
och dels sjöminor, som vid försvar
skulle utöfva synnerlig kraftig verkan.
Storfursten arrangerade nu så, att
Nobel fick en stor penningebelöning
och många beställningar af ryska sta-
ten. Framtiden tedde sig allt ljusare,
och han tog därför sin maka och
gossarne till sig i St. Petersburg.
Nobels fabriksverksamhet utveckla-
des, och firman blef allt mera an-
sedd. Under tiden uppfostrades sö-
nerna; moderns kärlek för Sverige och svenska
förhållanden föranledde att särskild undervis-
ning i svenska språket och svensk historia
meddelades dem af magister Santesson. De-
ras öfriga undervisning, i utländska språk
med mera, bedrefs i utmärkta ryska läroverk,
och fadern med sitt aldrig hvilande uppfinnare-
geni samt sin vidlyftiga praktiska verksamhet
ingöt hos dem det intresse för arbete, den öf-
verblick och stora iakttagelseförmåga, som för
dem alla blefvo betecknande.
Ar 1859 återvände Nobel med sin familj,
som 1843 ökats med ytterligare en son, Oscar
Emil, till Sverige, mera rik på erfarenhet än
på kapital. Verkstaden hade öfverlämnats åt
sonen Ludvig, som därför kvarstannade i St.
Petersburg; Robert och Alfred voro vid hit-
komsten äfven gamla karlar, och Emil var 16
år. Nobel och hans fru bosatte sig först i
närheten af Huddinge järnvägsstation, sedan vid
Heleneborg. Tillsammans med Alfred utarbe-
tade fadern här sin metod för tillverkning af
nitroglycerin, och fortsatte Alfred som bekant
sedan med detta sprängämnes vidare utveckling
till dynamit, spränggummi, ballistit m. fl. geni-
ala uppfinningar.
Nitroglycerinuppfinningen var nu visserligen
gjord, och de tekniska fördelar, som dess till-
lämpande kunde framkalla, uppfattades nogsamt
af många framsynte män, men svår var dock
tiden mellan uppfinningens första framträdande
och dess utvecklande till affär — ej minst för
fru Nobel, som härvid behöfde all sin kärleks-
fulla energi, sitt lugn och sin förmåga att
hjälpa sig själf och de sina.
Den ljusning i affärshänseende, som så små-
ningom följde, skulle dock tyvärr förmörkas af
ännu allvarsammare skuggor än dem den eko-
nomiska kampen kunnat framkalla. Slag i slag
föllo ödets hårda hugg. Den 4 sept 1864 in-
träffade omedelbart invid det Nobelska hemmet
i den Ulla fabriken å Heleneborg en våldsam
deras, särskildt då, storartade och vackra skän-
ker och förvarade dem som en erinran om de-
ras framgångar och deras kärlek. Själf fast-
höll hon alltjämt vid sina enkla vanor från ti-
digare år. Det eleganta ekipage, som sönerna
ställt till hennes förfogande, kom hon sålunda
sällan sig för att personligen använda; men om
hon kunde glädja en svag eller sjuk därmed,
var det hennes största fröjd. Likaså förbru-
kade hon ej på långt när de sum-
mor, hon bekom till sin hushållning.
Men kunde hon i tysthet hjälpa nå-
gon, utgjorde detta henne en dubbel
tillfredsställelse. Många voro de tå-
rar hon på så sätt borttorkade,
många de på svaga skuldror tungt tryc-
kande bördor hon aflyfte.
I frid fick fru Nobel sluta sina
dagar den 7 dec. 1889, omgifven af
många kära. Sonen Ludvig hade då
redan året förut skattat åt förgängel-
sen ; Robert och Alfred öfverlefde
henne och dogo båda under år 1896.
Med fru Nobel bortgick en af de
kvinnor, som i glädje som sorg, i
lycka som olycka haft förmåga att
hålla idealet högt, att ständigt sträfva
för det sanna och goda och som
genom sin uppfostrande makt vetat
att öfverflytta sina bästa egenskaper
på barn och barnbarn.
Frid öfver sådana mödrars minne !
A. W. C.
Något om soppor.
K’
Fru Carolina Nobel.
Efter en akvarell af Leonard Zorn.
explosion, hvarid sonen Emil jämte ingeniör
C. E. Hertzman ögonblickligen omkommo och
deras kvarlefvor kringspriddes i den närbelägna
trädgården. Den äldre Nobel själf drabbades
af ett slaganfall och förblef därefter ständigt
lam i sin ena arm. För modern och makan
i sanning hårda pröfningar och bitter hjärte-
sorg!
De återstående sönerna lyckades visserligen
efterhand att skapa sig ekonomiskt oberoende
och förmögenhet, men minnet af den i sin ål-
ders vår bortryckte ynglingen samt makens svåra
sjuklighet under de återstående 8 lefnadsåren
— Immanuel Nobel dog den 4 sept. 1872 —-
hvilade länge med tungt vemod öfver fru No-
bels lif.
I sin ålders höst fick dock omsider den lyck-
liga modern med lugn njuta sin ungdoms och
medelålders utsäde i unga hjärtan. Söners,
svärdöttrars och barnbarns kärleksfullhet blef
henne en rik belöning, och därtill kom att den
gamla nu genom sönernas frikostighet sattes i
tillfälle att utöfva, hvad hon högst af allt äl-
skade: välgörenhet mot andra. Hon kände sig
för allt detta särdeles lycklig och tacksam mot
Honom, som sänder alla gåfvor.
Den sista veckan af september kunde man
årligen vara förvissad att träffa bröderna Ro-
bert, Ludvig och Alfred Nobel i Stockholm,
äfven om de eljes hade sin bostad i aflägsna
länder. De samlades då att gemensamt fira
den älskade moderns födelsedag den 30 sept.
Hon mottog med rörd tacksamhet och glädje
vad kan väl skrifvas om soppor?
Finnes icke allt hvad som om dem
kan sägas i en god kokbok?
Det kan nog så tyckas, men som en
gammal erfaren husmor har jag dock
några ord att härom skrifva till mina
unga, mer eller mindre sparsamma och
förståndiga husmödrar. Gif så ofta
som möjligt din man en kraftig, god
soppa, ty därpå sätta de flesta manner mycket
värde, då de om middagen hemkomma från ett
ansträngande själs- eller kroppsarbete. Jag vet
många unga fruar, som nästan alldeles bannlyst
soppan och i stället ersatt den med en lätt efterrätt
såsom mera i fruns och tjänarnes smak. Jag har
ofta med mina unga frubekanta talat om denna
sak och alltid, till efterrättens försvar fått den
invändningen, att alla slags köttsoppor bli så
dyra, och hvartill skall allt det myckna sopp-
köttet användas?
Jag vill härmed lära eder ett sätt att åstad-
komma några utmärkt goda och dock billiga och
starka soppor. Köp hos hvilken slaktare som
helst för femtio öre så kallade köttben, d. v. s.
de ben, från hvilka skurits biff eller kött till
målning. Vid dessa sitter ännu mycket kött,
talg och senor. Köp så för 35 öre grönsaker af
alla möjliga sorter till grönsoppa. Låt slaktaren
klyfva benen mycket väl och låt dem sedan koka
tillika med selleri, purjo, en stor morot, en pal-
sternacka och, om det finnes, en väl skrapad ost-
kant. Denna senare gör soppan blank och klar.
Soppan bör koka omkring sex timmar, innan den
silas upp, samt väl skummas. Ni har nu en
stark, klar buljong, som räcker i ett mindre hus-
håll för tre middagar, vare sig som klar buljong
i koppar, då den bör färgas litet med soya, eller
som juliensoppa. Medan de kokta benen ännu
äro varma, slås öfver dem tre liter vatten och
kokas däraf en god efterbuljong. Till denna se-
nare kokas nu alla de öfriga grönsakerna med
litet smör, soppan redes med några skedblad
mjöl, och när den skall serveras, vispas den upp
med tre äggulor och grädde samt saltas och
kryddas med hvitpeppar. Ni har nu en utmärkt
god Victoria-soppa, som jag är öfvertygad om
skall falla edra män mycket i smaken. Det kött,
som sedan skrapas af benen, använder man till
korfkaka, sillsallat eller sillbullar. På den upp-
silade klara soppan bildar sig en tumstjock hvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
