Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 12 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 I D U N 1897
flottkaka, som i dessa dyra smörtider ju kommer
bra tillpass till stekning och äfven kan användas
till bakning.
Medgif, att ni fått valuta för edra pengar!
Ännu en annan soppa vill jag lära eder laga,
som ni kunna servera under namn af ärt-
skockspuré, utan att någon skall kunna skilja
den från en äkta sådan. Om ni, som ofta hän-
der i ett hushåll, ha gul ärtsoppa öfver från
torsdagen, så tag en liter jordärtskockor, koka
dem i vatten med ett stycke smör, tills de äro
halfkokta, sila från ärterna och slå soppan i ärt-
skocksspadet och låt detta koka tillsammans,
tills ärtskockorna äro färdiga. Vispa sedan upp
soppan i skålen med tre ägg och grädde. Krydda
med hvitpeppar eller cayennepeppar efter smak.
Viss om alla förståndiga små husmödrars tack-
samhet för dessa mina råd angående goda och
billiga soppor, beder jag eder blott: gör ett för-
sök därmed!
En sak vill jag dock bereda eder på, nämligen
att edra kokerskor, som nästan aldrig gilla spar-
samhetsrön och dylikt, komma att opponera sig
häremot och liksom min gamla kokerska till en
början kalla detta slags soppor »fattigmat», men
låten ej detta afskräcka eder, utan tänken i stäl-
let på, hvilken besparing I gören på veckans
hushållspengar, på samma gång I bjuden på goda
och smakliga, billiga och närande soppor.
’ W. E.
–––- *–––-
Up notisboken.
”Handarbetets vänner”
har under de senare dagarne haft en intressant
utställning af några märkligare alster af svensk
konstslöjd. Synnerligen anslående voro de båda
gamla praktfulla, för matsalen i Hallwylska paläet
bestämda hautelisse-tapeterna, den mindre endast
restaurerad, den större, afsedd för en långvägg,
tillväfd till omkring två tredjedelar af sin längd
af svenska, konstförfarne allmogehänder under
samvetsgrann och insiktsfull ledning. Tapeterna
framställa i fina och diskreta färger en fransk
park- och trädgårdsanläggning i 1700-talets stil,
med tempel, fontäner, stela, snirklade rabatter,
yppigt löfverk, genomflätadt med konvolvler,
chrysantemum, rosor och förgätmigej samt gra-
ciösa långhalsade och långstjärtade fåglar. Kar-
tongen för tillväfnaden är förfärdigad af arki-
tekten Almqvist, som synes på ett särdeles lyck-
ligt sätt hafva löst den svåra uppgiften att sätta
sig in i och fortsätta i andan af ett påbegynt
verk; valet af färgerna, så maktpåliggande i ett
fall som detta, gör likaledes vederbörande all
heder. Tillväfnaden, den största, som Handar-
betets vänner utfört i denna genre, har kräft
ungefär tio månaders trägna arbete af tre à fyra
vana väfverskor.
Beträffande den likaledes utställda altarduks-
spetsen, knypplad efter ritning af fröknarna Wi-
debeck och Westberg i Stockholm, torde man
med skäl kunna säga, att den hör till de allra
vackraste arbeten, som någonsin af konstskick-
liga händer trollats fram på en knyppeldyna.
De stränga kraf, som paramentiken ställer på
slika arbeten, äro af konstnärinnorna väl till-
godosedda. Det stela, enkla, värdiga, som ut-
märker denna stilart, gör kanske, att arbetet
synes mindre effektfullt än knypplingsarbeten
efter modernare mönster; men går man arbetet
in på lifvet och granskar de mångtusende ma-
skorna, så finner man, att gedigenhet tryckt sin
prägel på detsamma och att de hundratals knyp-
pelpinnarne här blifvit förda med ett tålamod
och en kärleksfull omsorg, minnande om nun-
nornas pietetsfulla klosterarbeten.
–––*–––
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog i måndags Glucks
opera »Iphigenia i Aulis». Nu liksom förra gån-
gen, ja kanske ännu mera, är det särskildt fru
Linden, som gör sig gällande i Klytemnestras par-
ti. Hennes hela uppträdande och hennes sång
äro här af gripande verkan. Hr Lundqvists Aga-
memnon är likaledes, särskildt i vokalt hänseen-
de, en förträfflig prestation. De belönades båda
med lifliga applåder. Sådana kommo ock frkn.
Thulin till del för hennes utförande af titelpar-
tiet, som gjordes mycket vårdadt och erkännans-
värdt. Hr Bratbost som Achilles hade däremot
en mycket svag afton. De öfriga fyllde sina plat-
ser oklanderligt. Det hela led dock flerstädes af
ojämnheter.
K. Dramatiska teaterns nyaste program, som
gick för första gången i tisdags afton, kan be-
tecknas som skäligen obetydligt. Detta gäller
nu — vi förmoda — odisputabelt om den tyska
lilla lever de rideaux’en, »Tu och fyrtiosex», af
H. Landsberger. Hr Personnes flytande friare-
svada, som däri krönes med all framgångens hug-
nad, tycktes emellertid hålla publiken vid godt
humör, och fröken Janson var en mycket älsk-
värd och söt ung fröken, som egentligen intet
annat hade att bestyra än att rätta ögonblicket,
strax före täckelsets fall, säga sitt af- och lyck-
liggörande ja.
Denna obetydlighet — ursäktlig hos en enakts
»bagatell» — stämplade dock tyvärr äfven det
därpå följande engelska treakters skådespelet :
»Skiljovägen» af H. W. Esmond, trots de stora
tragiska later, hoplånade från allsköns gamla be-
kanta med både franska och spanska namn, det
sökte taga sig. Ty i den engelska stöpningen
hade det råkat bli bastant pepprad godtköpsro-
man af alla de nog så högtidliga och tänkvärda
konflikterna. Omaka äktenskap, skakande själs-
strider, ädla själar, dödande gift... Men ingen
gnista af någon författarens egen eld ! Publik
har nog äfven sådant —• må nu den infinna sig.
Förlåtligt, om skådespelames intresse blef föga
intensivare än premièrpublikens för dessa figu-
rer, klippta ur »Harpers Weekly» eller »Short
Stories». Deras plikttrogna nit röjde sig dock
och må tacksammeligen erkännas. »Den stora
kvinnosjälen» pressade fram sina omätliga kär-
lekskval i fru Sandells djupast hjärtegripande
gurgelljud, och »den stora manliga» rullade fram
sina reciproka känslor genom hr Skånbergs mest
talande ögonhvälfningar. Hrr Hillberg, Johanson,
Hedlund och Gründer stodo tappert bi med mån-
ga korrekt solida engelska dygder — på hvilka
dock dess värre ingen egentligen ville tro. Mest
personligt äkta voro nog fröken Warbergs och
hr Hamrins små strån till stacken: den förras
friskt naiva ungdomlighet, den senares för kväl-
len alldeles nypatenterade gnäggning. Den åt-
minstone var bestämdt hemmagjord på Lagårdsl...
förlåt, Östermalm.
Vasateatern har under den gångna veckan
bjudit publiken tillfälle att anställa intressanta
jämförelser mellan tvänne olika Borkman-fram
ställningar, i det hr August Lindberg några gån-
ger alternerat med hr Svennberg i denna roll. Det
är svårt att säga, åt hvilkendera af de båda skå-
despelarnes tolkningar man vill gifva priset —
deras uppfattning är ganska olikartad. Det öf-
verlägset imposanta hos den fallne matadoren,
som vi redan hos hr Svennberg i någon mån sak-
nade, men som dock där åtminstone i en viss lugn
trygghet gjorde sig bemärkt, kommer ännu min-
dre fram i hr Lindbergs framställning, som till
gengäld glimtvis uppvärmes af en viss nervös glöd.
Att den Lindbergska Borkman har många vänner
i salongen och hvarje fall väcker stort intresse
har ådagalagts af det lifliga bifallet.
I onsdags upptogs å denna scen Brandes be-
kanta skådespel »Ett besök», till hvilket vi tor-
de närmare återkomma.
Om söndag gifves en mâtiné till förmån för hr
Anders de Wahl, hvarvid uppföres ett nytt svenskt
original, »Midnattssol», __drama i 3 akter med pro-
log, af Ernst Didring. Äfven härom i nästa num-
mer.
Fröken Frida Schytte, den unga danska violi-
nisten, lär komma att uppträda å en konsert vid
k. operan lördagen den 20 dennes.
Hr Ragnar Grevittius gifver konsert i Veten-
skapsakdemien i dag fredag med biträde af fru
Dagmar Möller, frkn. Alma Thulin, hr K. Kjell-
ström m. ii. Någon rekommendation behöfves
således ej.
–––- *–––-
En bröllopsresa.
Skiss för Idun af Vera Vinge.
E
dit Forsman stod framför den stora
toalettspegeln i sitt rum. Den hvita
bruddräktea föll i mjuka veck kring
hennes unga smärta gestalt, och fröken
Nilsson (hjälpredan vid den unga brudens
toalett) ordnade med lätt hand ryschet kring
hennes hals. Därefter vecklade hon ut den
långa slöjan och, med en pröfvande blick,
lät hon den falla ut öfver dräkten. Men i
detsamma måste hon träda åt sidan för
den unga brudens moder, som, nervös och
en smula hjärtnupen, tagit myrtenkronan
för att fästa den på sin dotters hjässa.
Modershanden var dock något famlande,
och fröken Nilsson stack beställsamt in en
håruål här och där och satte, med ett par
lyckade grepp, mera stil på fru Forsmans
verk.
Den unga bruden såg med en till hälften
lycklig till hälften skrämd blick mot det
täcka ungdomliga anlete, som, i sin omgif-
ning af tyll och myrten, återkastades af spe-
gelglaset. I och med kronans påsättande
hade det midt i hennes jublande lycka kom-
mit öfver henne en känsla af ängslan inför
det viktiga steg, hon stod i begrepp att
taga, och denna känsla återspeglades i de
blåa ögonens tankfulla blick.
»Ack, lilla mamma!» — Edit vände sig
plötsligt om, då fröken Nilsson gick ut i det
yttre rummet, och hon slog armarne kring
moderns hals —»nu börjar jag känna mig
riktigt högtidligt stämd.» Hennes röst var
glädtig, men hennes rörelser voro häftiga
och liksom förorsakade af förskräckelse, då
hon nu för sista gången sökte sitt rätta
skydd i modersfamnen.
»Fröken Edit! Här är ett bref, hvilket
budet begärde skulle framlämnas genast,»
sade jungfru Märta, som inkommit, utan
att mor och dotter märkt det.
Edit lösgjorde sig mildt ur moderns armar
och mottog brefvet. »Hvad i all världen
kan det vara, som brådskar så?» sade hon
muntert och öppnade det. Hon skyggade
ofrivilligt tillbaka, då hennes ögon öfverforo
de första raderna ; men känslan af att hon
borde bevara sin själfbehärskning förmådde
henne att vända sig bort, medan hon sluta-
de läsningen af brefvet.
»Hvad var det?» frågade modern.
»üh» — Edit kramade mekaniskt ihop
brefvet i handen — »ingenting. » Hennes röst
var sväfvande, och ett par skarpa röda fläckar
hade runnit upp på kinderna: det säkra
tecknet hos henDe på rubbad jämnvikt.
Modren kände och såg, att hennes barns
»ingenting» betydde en störd hjärtefrid;
men hon teg, ty fadern och systern kommo
in för att kasta en blick på den unga bru-
den, hvars kinder småningom blefvo snö-
hvita under denna mönstring.
Fru Forsmans knän sviktade. Då hen-
nes yngsta dotter försvann, skickade hon
under någon förevändning bort sin man. —
Ännu återstod det några ögonblick, innan
han skulle föra dottern till brudstolen.
»Mitt barn, mitt barn! Hvad är det?»
Och fru Forsman slöt Edit i sin famn.
— »Hvad innehåller detta förskräckliga
bref?»
Ȁh, ingenting, ingenting, mamma lilla.
Jag tror inte ett ord däraf,» och Edit rätade
stolt på sig. »Det känns blott litet hårdt
att bli uppsökt af hat och illvilja, just när
man står inför det lyckligaste ögonblicket
i ens lif. Ja, du må gärna läsa brefvet,
efter jag ändå inte kunde låta bli att för-
råda min — — häpnad. Du ser själf —
det är ingenting, ingenting alls att bry sig
om.» Hon talade dock med en ifver och
med ett eftertryck, som icke tillhöra det
trygga lugnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
