Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 12 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 47
»0, mitt barn!» Moderns anlete var
sammandraget af smärta. »Jag tror också,
att det ingenting är att fästa sig vid. Låt
icke detta rubba ditt lugn och ditt förtro-
ende! »
Edit ryckte brefvet till sig för att rifva
det i stycken, men fadern inträdde i det-
samma. Han fick ingenting märka. Hon
sammankramade det i handen och ämnade
kasta det ifrån sig; men i någon annans
hand finge det icke komma, och därför stop-
pade hon det, halft utom sig, i barmen.
»Gå nu in, min lilla mamma!» Hon vände
sig med en frimodig nick mot modern.
Fru Forsman gick in till de församlade
gästerna. Strax därefter kom Edit inskri-
dande vid sin faders hand. Det var en
mycket blek, men vacker ung brud, och
det låg något ovanligt stolt och fast i hen-
nes uppsyn och hållning. Icke det milda,
blyga uttryck, hvilket för henne skulle varit
det naturliga — tänkte modern och under-
tryckte en suck.
Edits blick sökte brudgummen, hvilken
nalkades från motsatt håll; men hon vars-
nade honom såsom genom en dimma, och
prästens röst nådde henne liksom från ett
långt afstånd. Brudgummens »ja» lät upp-
rördt, lågmäldt, brudens fast och tydligt.
Det verkade nästan frapperande att se detta
säkra, stolta lugn hos den unga veka Edit
Forsman.
Fru Forsmans kinder voro under frukost-
middagen öfvergjutna af en stark rodnad,
och hennes bordskavaljer förvånade sig öfver
hennes glänsande ögon och hennes nervöst
lifliga sätt. Hon bemödade sig om att icke
oroa sin dotter genom att synas iakttaga
henne; men den lilla fruns hufvud vändes
ständigt åt det håll, där dottern satt, och
hon hade endast öron för hennes i dag så
ovanliga lifiighet. Edit, som rätteligen skulle
suttit där som en liten försagd, blyg, rod-
nande brud . . .
Brudgummen såg ett par gånger så frå-
gande på Edit, som om han i hennes lif-
iighet funnit en icke fullt äkta klang.
Ändtligen reste man sig från bordet.
Bruden fattade sin brudgums arm. Var
det champagnen, som kom henne att känna
sig så knäsvag? Hon hade aldrig förr druc-
kit så mycket som i dag. Och — var
det endast två timmar, män suttit till bords?
Hon tyckte nästan, att det varit som en
hel evighet. Ännu var det en half timme,
innan hon behöfde kläda om sig. Edit
nästan undvek modern under denna stund,
och hon dröjde i det längsta med att draga
sig tillbaka.
»Nu, barn, måste du kläda om dig,» hör-
des slutligen fru Forsmans röst.
Edit gick in i sitt rum och afkastade
hastigt brudstassen. Mellan korsetten och
linnet låg det bref, som formligen hade
bränt henne under dessa timmar. — Nu
kunde det ligga där. Hon skulle sedermera,
när hon blef lugn, läsa det ånyo och se,
om det verkligen var något att grubbla
öfver.
Jungfru Märta hjälpte henne att påtaga
den mörkblå resdräkten och framräckte där-
efter den koketta lilla reshatten. Edit på-
satte den och drog redan nu floret för ögo-
nen. Det gafs ingen förevändning för Märta
att kvardröja, utan hon drog sig tillbaka,
lämnande mor och dotter allena. Edit ka-
stade en dröjande blick kring sitt flickrum,
medan hon drog på sina långa gants de Suède.
»Mitt älskade barn» -— moderns röst ljöd
kväfd oaktadt hennes ansträngning att be-
härska sig — »låt icke detta . . . .»
»Tro icke,» Edits ton lät lugn och för-
aktlig, »att jag bryr mig om ett anonymt bref!
Min kärlek och mitt förtroende kan ingen-
ting rubba. Ack, lilla mamma», — dotterns
röst ljöd nu klar, nästan gäll, — »låt oss icke
nu tänka på detta!, Tack i stället, min älska-
de mor!» Hon kastade sig i moderns armar,
och hennes stämma fick en öm, upprörd
klang, som lisade moderns hjärta.
»Jag hör, att Edvard frågar efter mig.
O, hys ingen oro för mig, mamma!» Edit
sprang ifrån sin mor och ut till sin man.
Fru Forsman stod kvar några ögonblick.
Edit var stolt och stark, men människo-
hjärtat är dock icke så stålsatt mot miss-
trons sådd, att det icke lider och våndas,
då det drabbas af något sådant, som nu
träffat hennes barn.
En stund senare befann sig brudparet
bekvämdt instufvadt i en första klassens
kupé. Bruden lutade sig ut genom det
öppna fönstret, och brudgummens ståtliga
gestalt höjde sig bakom henne.
Edit lutade sig ut och vinkade så länge
hon såg skymten af de kvarstående anför-
vandterna och vännerna. Nu voro de för-
svunna. Hon vände sig långsamt och drö-
jande om för att slutas i den otålige, läng-
tande brudgummens armar. Hon låg länge
tyst och med slutna ögon kvar i hans famn.
Oron och ängslan veko ; hon önskade blott,
att han icke skulle släppa henne ur detta
fasta, tryggande famntag. Men så lossades
armarnes säkra grepp, och hon kände hans
varma, skälfvande läppar tryckas mot sina.
Hon besvarade icke dessa kyssar, hon mot-
tog dem endast, och hans passion medde-
lade sig icke till henne. Han hade en in-
stinktlik förnimmelse däraf. Hans sätt blef
hastigt mildare, och han drog henne ned
på soffan och betraktade henne med en
lugn, lycklig blick.
Men hon mötte icke hans blick. Hennes
ögonlock lågo till hälften sänkta öfver de
milda blå ögonen, och hon svarade blott
enstafvigt på hans ömma tilltal. Det brände
på den fläck af bröstet, mot hvilken det
olyckliga brefvet trycktes. Det var, som
om en huggorm stunge hennes hjärta.
»Ack, Edit, jag känner mig som den
lyckligaste människa på Guds gröna jord,
men du — — du är så sluten. Hvarför?»
»Åh, det är ingenting, ingenting.» Hon
pinades inför hans forskande, enträgna blick.
»Skilsmässan från de mina,» stammade
hon slutligen.
»Edit, min älskade, se på mig!»
Edits tunga ögonlock hade svårt att lyfta
sig. Den blick, hon omsider slog upp mot
honom, hade något skrämdt, och den dolde
sig strax.
»Det är något så ovanligt öfver dig —
så ansträngdt och slutet. Det är icke alle-
nast uppbrottet från de dina, som vållat
detta. Något har kommit emellan oss; jag
känner det. » Han studerade hennes an-
siktsuttryck med en bekymrad, spänd min,
och han såg, att han träffat den ömma
punkten.
»Nåväl, ja,» sade hon efter ett par ögon-
blick i beslutsam ton, och hennes kinder
började glöda. »Det är en handling af ill-
vilja och hat, som förmörkat mitt sinne.
Men jag skall visa dig, huru litet ett ano-
nymt bref kan rubba min tillförsikt till dig. »
Och med ett exalteradt uttryck stack hon
handen i barmen och drog fram brefvet. Hon
ämnade slita det i stycken; men hans hän-
der grepo om hennes och förhindrade det.
»0, jag borde förstört det strax! Men
det lämnades mig, just som jag skulle gå
in till vigseln, och jag har inte haft ett
ögonblick för mig själf att hinna sansa mig.
Jag vill inte, att du skall läsa det. Jag
tror dig.»
Hans blick mörknade, tonen lät allvarlig
och fordrande. »Gif inig detta papper!
Det är bäst så. Ah, du tycker dig visa
bristande förtroende. Nej —• ånej. Det
är vida bättre, att allt är fullständigt klart
oss emellan. I ditt hjärta kan dock en
tagg blifva kvar, och jag måste för mitt
lugns skull veta, hvad det är för en tagg. »
Hon stod där blek och stilla, armarne
föllo slappt ned utmed sidorna. Han be-
traktade henne dröjande ett par ögonblick
och sade: »Innan jag nu läser detta bref,
vill jag dock säga dig, att det finnes en
skuld, som trycker mig. Jag hade länge-
sedan skjutit den undan — trodde mig
nästan hafva rätt därtill. Nu trycker mig
ånyo minnet däraf —till följd af detta—»
Han visade på brefvet, och hans ton antog
en bitter klang af själfförrakt. »Ack, man
kan inte lämna ett förflutet bakom sig; det
reser sig och hämnar sig.»
Han teg några ögonblick, men återtog:
»Det finns nog ganska få män, hvars lif
är utan någon dylik mörk punkt. Dock —
detta är en klen tröst,» —- hans röst lät
åter grumlig och hans blick sänktes, men
han höjde den snart ånyo och riktade den
fast och klar mot sin unga hustru. »Nåväl,
du älskar mig tillräckligt för att kunna
tillgifva en skuld? — Och nu — gif mig
detta bref!» Han lösgjorde det mildt ur
hennes halft motsträfviga hand.
Långsamt läste Edvard brefvet och ka-
stade det sedan ifrån sig på soffan framför
dem. »Detta har intet att skaffa med det,
som mitt oläkta samvetssår kom mig att
misstänka. Och hur skulle det väl kunnat?»
tilläde han liksom för sig själf. »Det var
dock en egendomlig ödets lek,» återtog han,
»att detta tokiga påhitt skulle blifva det
medel, som framtvang min bekännelse.
Detta bref är endast ett verk af narraktig-
het eller illvilja, egentligen endast det förra,
tror jag. Den, som skrifvit detta, är något
rubbad. Det är eget — också en ödets lek,
tror jag — att jag aldrig berättat om den
gamla mamsellen, som bor i samma hus
som jag. Hon har förälskat sig i mig lik-
som i den förre innehafvaren af mina rum.
—- Det var antagligen något slags känsla af
ridderlighet, som afhöll mig från att tala
med dig därom. — Jag har aldrig talat med
människan ens. — Hon har hugnat mig med
kärleksbref på kärleksbref, och jag hade tro-
ligen måst flytta för att undkomma hennes
efterhängsenhet, äfven om det inte nu skett
för mitt giftermåls skull. — Detta bref träf-
fade i sanning ingen omtålig punkt hos mig.
Jag kan knappt en gång vara ond på den
gamla fjolliga varelsen. Men — jag är det
dock. Det fördärfvade din bröllopsdag.»
»Lämnom detta!» sade han efter ett par
ögonblick. »Du måste nu höra den bikt,
detta befängda bref framkallat, » tilläde han
med ett visst ansträngdt lugn. »MångeD
gång, då du ömt och förtroendefullt med
dina rena blå barnaögon blickat in i mina,
har jag känt ett styng, om icke af sam-
vetsagg, så af förödmjukelse. Meh jag sköt
det förödmjukande minnet åt sidan. En
bekännelse sådan, som den jag nu skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
