Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 19 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 ï D U IM 1897
af systrarna, dref ej ut honom för att ytterli-
gare fördärfvas i den villande världen, fast
hon ej kunde taga honom till sitt hjärta, när
hon såg, hur skarpa hans klorvoro ochatihans
hufvud och bröst buro svåra märken efter
vilda strider.
De andra två systrarna funno män, hvilka
ej voro förhäxade till onda djur, gifte sig
med dem, byggde egna hém, där rosiga barn
lekte och logo, men den yngste sade nej
till alla sina friare, ty hon hade haft den
sköne ynglingen så hjärtligt kär. Hon skylde
dock ej sitt ansikte i sorg och gick ej heller
ut i ödemarken för att allena bryta mark
och odla land, utan byggde midt i kunga-
riket ett hem, där unga, ensamma fåg-
lar och deras äldre vilsekomna kamrater
gingo fritt ut och in bland ädla fruar och
höfviska jungfrur för att vid solens ljus
söka hvar sin maka, som i kärlek och tro
ville hjälpa dem att draga strå till eget bo.
När de tre systrarnas moder ej längre
behöfde det underbara synglaset, gick hon
för att återlämna det till den hundraårige
ungkarlen. »Tre underliga ting har jag lärt
genom att se genom detta glas,» sade hon
till den gamle. »Det första var, att en mo-
ders hjärta kan svida och ängslas, när friare
komma och vilja taga bort döttrarna, som
blifvit hemmets solstrålar. Det andra var,
att det ej är en moders plikt att söka gifta
bort sina döttrar, men väl att gifva dem
tillfälle lära känna sig själfva, och det tredje
ting, som jag lärt, är att bland mödrars
plikter mot sina döttrar är äfven den, att
hålla hemmets dörr på glänt, så ynglingar fritt
kunna sitta ner en stund vid dess härd
samt, innan de förvandlas till vilsna fåglar,
få hjälp att bygga ett eget näste. Men säg
mig nu, du ensamme gamle, af hvilket ämne
du smält ditt underbara synglas och hvari
du slipat det så klart?» frågade hon.
»Glaset är af den bästa hjärteskärfva,
som räddades, då lifvets lycka slogs i kras
af en guldprydd kvinnohand, och under
långa år har jag slipat den skärfvan i de
salta tårar, jag fällde öfver att nödgas bo
ensam i min stenkula,» svarade den hun-
draårige ungkarlen och ännu en droppe föll
från hans ögon på det underbara glaset.
Från den dagen började detta synglas fli-
tigt gå i lån öfver hela konungariket, och
de försvunna hemmen stego åter upp ur
jorden, men troll och onda andar flydde
för det solljus, som från hvarje nytt bo
spred sig öfver landet.
Soloman.
–––- ––––-
”Författarinnan till Molly Bawn”.
J*å, om någon, af samtidens romanförfattarinnor
A har inom vår kvinnovärld lyckats förvärfva
en så stor publik som »författarinnan till Molly
Bawn», mrs Hungerford, hvars nyligen timade
frånfälle vi redan omnämnt. Vi äro i dag i till-
fälle att infria vårt löfte och bringa våra läsa-
rinnor det helt visst kärkomna porträttet af den
omtyckta skriftställarinnan.
Fru Hungerfords flicknamn var Hamilton, och
var’ hennes fader kyrkoherde i Rosscarberry i
Irland. Härstammande från en gammal och högt
ansedd familj, gifte hon sig för första gången
redan vid tidiga år, men efter ett endast 6-årigt
äktenskap dog hennes man, efterlämnande den
unga änkan och tre små döttrar. Ar 1883 in-
gick hon nytt äktenskap med mr Henry Hunger-
ford, med hvilken hon hade tre barn, en dotter
och två söner. Deras lyckliga, solida engelska
landthem, som nu sköflats genom makans och
modems död, var äfven beläget, i Irland, vid S:t
Brendas i Cork.
Fru Hungerfords naturliga anlag för litterära
sysselsättningar hade gjort sig bemärkta redan
under hennes skoltid, då hon alltid tog pris för
sina uppsatser och ofta samlade kamraterna om-
kring sig, berättande de underbaraste historier
ur egen fatabur. När hon lämnade skolan, be-
stämde hon sig själf för skriftställarbanan, och
vid 18 års ålder utgaf hon sin första roman,
»Phyllis». Framgången af detta förstlingsverk
var så afgjord, att fortsättningen ej länge lät
mi
t;
-«H
ÜÜÜ
li,.L 1
iï’hïl
mKmm
mmttm
vänta på sig. Hennes nästa bok blef den be-
kanta »Molly Bawn», en berättelse hvars titel
har en viss hänsyftning på författarinnan själf,
då »Molly Bawn» just var det smeknamn, som
många af hennes vänner för henne begagnade.
I rask följd flöto nu från’ hennes flitiga penna
»Lilian», »Mona», »Behagens döttrar», »Portia»,
»Doris», »Marvel», »En modern Circe» och hvad
de allt heta, dessa äfven för svenska läsarinnor
välbekanta romaner — allt som allt ett 40-tal
större arbeten utom otaliga småberättelser för
tidskrifter i England och Amerika. På andra si-
dan Atlanten gladde hon sig särskildt öfver stor
popularitet, och allt hvad hon skref publicerades
genast samtidigt i Amerika. I Australien gjorde
hennes arbeten äfven stor framgång. På sven-
ska har närmare ett tjugutal öfversatts, de flesta
genom fru Mathilda Langlets skickliga hand, samt
utgifvits på Fr. Skoglunds ansedda förlag. Det
senaste arbetet i svensk dräkt utgör den i fjol
utkomna »Ett vågadt försök», men flere ännu
oöfversatta lära inom den närmaste framtiden
vara att vänta.
Fru Hungerford hade helt visst ännu betydan-
de litterära uppgifter attlösa, då dödens hand så
plötsligt afbröt hennes sällsynt flitiga verksamhet.
Hon afled lugnt den 24 sistlidna januari till
följd af ett recidiv i en redan öfverstånden tyfoid-
feber, omgifven af de kära, hon så högt älskat.
L–––-*–––-
”J sjunde himmelen.”
Käraste min vän!
En sådan nyhet! Har lillan verkligen
blifvit så stor, att hon redan är förlofvad.
Är det ej bra tidigt? Dock, mina innner-
ligaste lyckönskningar har du, isynnerhet
som jag ser, att du är så hjärtans glad.
Du skrifver, att jag, som sätter så litet
värde på kärlek och knappast tror att lyck-
liga äktenskap existera, näppeligen vill lyck-
önska dig.
Jo, kära lilla vän, jag tror på bägge de-
larne, men så sangvinisk du än är, så må
du väl medgifva, att det är fasligt tunn-
sådt med de verkligt lyckliga äktenskapen.
Vill du tillåta mig att med min tioårs
erfarenhet framför mig låta dig veta min
ringa tanke om orsaken därtill.
Om vi nu helt och hållet lämna å sido
de manliga individernas (du vet förut min
tanke om dem) fel och ovanor, som säker-
ligen göra många äktenskap mindre behag-
liga, så låt oss tala några ord om vårt eget
värda kön.
Hvad som alltid förvånat mig är, att
alla förlofvade nästan utan undantag äro
så »i sjunde himmelen», men så få gifta för-
blifva kvar där.
Träffar man ett par, som varit gift nå-
gra år, så ser man ej ett spår af den där
begeistringen ; den äkta härden är oftast
prosans egen härd, och nog måtte detta i
de flesta fall vara unga fruns fel.
Vet du, jag känner en ung fästmö, som
med sin fästman resonnerade om deras
framtida lif, hvarunder hon yttrade: »Ja,
men blir det ej bra prosaiskt?» hvarpå han
svarade: »Ja, poesien —• det blir du».
Tro mig, lifvet är ej så renons på poesi,
som folk gör det
Slösa ej så i början med dina ömhets-
betygelser, så räcka de litet längre.
Och en sak till, hvarför blir så fort och
så ofta af den svärmiska imga flickan en
vulgär liten matrona?
Ofta hör man talas om sann kärlek, djup
kärlek, men aldrig om fin kärlek, och dock
är detta i min tanke en af dess värdeful-
laste egenskaper.
Sätter den unga flickan sig själf högt,
så kan du lita på, att mannen äfven gör
det; af det första året i äktenskapet beror
ofta hela lifvet.
Ja, nu tycker du väl, att jag moralise-
rat tillräckligt och talat som den blinde
om färgen, men ser du, kärlek och förlof-
ningar göra ju alltid fruntimmer mångor-
diga. Tag ej detta som en dämpare på
din lycka, utan tvärtom som en sporre till
att få den lång som lifvet.
Farväl, lilla barn!
Din gamla vän
Isa.
–––- *–––-
”Träume der Vergangenheit/1
Ett trettioårsminne från skridskobanan.
För Idun af Frida Segerdahl-Nordström.
Î
min ensamhet har jag suttit och erinrat mig,
att det just nu är trettio år sedan »skridsko-
kungen» Jackson Haines uppenbarade sig som
en meteor på Stockholms horisont och därigenom
åstadkom en verklig epok i den inhemska skrid-
skoåkningens annaler. Jag minnes ännu som i
går, huru vi i min lilla enskilda skridskoklubb
— bestående af jämnåriga vänner och bekanta,
däiibland ett par skogselever, Arvid Leijonflycht
och Otto Hederström — hade samlats på Nybro-
viken en eftermiddag och roade oss med åkning,
när vår uppmärksamhet plötsligt blef fäst vid
att en åkarsläde körde ned på isen tätt intill
banan och där stannade. Den åkande, en ung
man, kastade af sig sin stora päls och med ett
hopp var han nu nere på banan, där han nästan
flygande, framglidande som en ande, gjorde de
underbaraste steg och cirklar med en elegans,
en styrka och smidighet i rörelserna, som vi
aldrig haft begrepp om. Hans försilfrade skrid-
skor, som till formen voro olika våra, den smått
koketta blå kostymen med sitt grå pälsverk,
hans bröst täckt af glänsande ordnar och me-
daljer, hans för öfrigt i alla afseenden ytterst
behagliga apparition — allt försatte oss i mållös
häpnad och kom oss att studsa, stanna, stirrande
på denna märkvärdiga uppenbarelse, som bara
genom sin vackra konst fick fritt svängrum på
banan, där han utvecklade hela sin färdighet,
Hvilken himmelsskriande skillnad, när vi vå-
gade några steg på våra gamla skridskor, som
rasslade och skuro i isen vid vändningar och skär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
