Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 19 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 53
mot hans lätta, ljudlösa färd! Och sådana kon-
stiga steg och figurer han beskref i isen! Ja, det
var rent underbart, tyckte vi.
»Hvem är han?» »Hvad heter han?» »Hvar-
ifrån är han?» voro frågor, som korsades. Men
ingen visste någonting. Efter omkring en half-
timmes åkning sprang mannen med skridskor
och allt åter upp i släden, svepte pälsen omkring
sig och for sin väg, följd af allas undrande och
beundrande blickar. Quant à moi — jag spände
af mig mina holländska skridskor, som jag förut
varit så belåten med, och förklarade högt och
heligt, att jag aldrig ville åka mer, ty nu före-
kom mig både min och de andras åkning som
en eländig pai-odi på hvad jag nyss sett, uppfattat
och känt som skön konst. Hemkommen berät-
tade jag för min far den besynnerliga händelsen,
och han tröstade mig med att vi nog snart ge-
nom tidningarna skulle få lösning på gåtan. Så
skedde också. Det annonserades, att mr Jackson
Haines från New-York (»skridskokungen» kallad)
skulle ge en föreställning vid musik på isen, i
en inhägnad stor bana på Nybroviken. Att jag
var med bland de tusende åskådarena, faller af
sig själft. Hans uppträdande var utomordentligt
fint, konstnärligt och vackert, och entusiasmen
hos publiken, som aldrig förut sett någonting
sådant i Stockholm, låter ej beskrifva sig. Alla
gingo vi hem med enhällig önskan att få se
honom flera gånger — både »män, kvinnor och
barn» voro lika förtjusta. Emellertid kan jag
icke minnas att jag såg honom uppträda fiere
gånger det året, men följande vinter var han
åter i Stockholm och tillkännagaf då i tidningar-
na, att han tog emot ett begränsadt antal unga
damer och herrar såsom elever i skridskoåkning.
Sedan åtskilliga antecknat sig, bestämdes en dag
för enskild åkning på hans bana för att utvälja
dem, som voro så pass försigkomna, att han
ville antaga dem. Det var icke många, som funno
nåd för hans ögon, men till min stora glädje var
jag en af dem.
Som väderleken var ogynnsam och kölden
alltför bister, kunde jag icke vara med de första
dagarne, men så snart jag började åka på banan,
kom mr Haines genast fram till mig och lärde
mig så småningom att tillsammans med honom
åka både vals och mazurka. Dessutom sökte jag
efter bästa förmåga och med ihärdig flit härma
efter de steg och figurer, jag såg honom göra,
ehuru jag naturligtvis aldrig lyckades riktigt.
De bästa bland de unga gossarne af eleverna
var en vid namn Windrufva samt en annan gosse,
som åkte med honom på uppvisningen. Det var
mycket svårt att lägga bort de gamla skridskor-
na och börja åka med sådana af Jackson Haines
modell. Dessa senare tillverkades då i Eskils-
tuna och kostade 15 och 12 riksdaler paret. Men
efter åtskilliga misslyckade försök gick det bra,
ehuru det dröjde fiere dagar, innan jag kände
mig riktigt säker för att ej slå baklänges, hvilket
var största svårigheten med dem. Februari gick
hastigt, och i mars skulle han ge två föreställ-
ningar och sedan resa. Han frågade då, om
några af eleverna ville göra honom den äran att
visa sig tillsammans med honom i ett par num-
mer. Enär lektionerna voro kostnadsfria och
gåfvos blott af intresse för saken, jakade vi gärna,
sedan vi fått våra föräldrars och målsmäns sam-
tycke.
De utvalda eleverna voro: undertecknad, en
fröken Lieventhal samt en ung gosse, hvars namn
jag ej hörde eller minnes. Den bestämda dagen
för föreställningen kom med godt väder och god
is, och med hjärtat i halsgropen af oro och rädsla
beträdde jag den glatta banan inför en publik
af närmare två tusen personer, som med hand-
klappningar hälsade lärare och elev, när de till-
sammans trådde dansen efterFausts vals : »Träume
der Vergangenheit». Bifallet steg till en åska af
stampningar, bravorop och handklappningar, när
dansen lyckligt var slut och jag försvann in i
paviljongen på isen. Hur det gick för de andra,
därom har jag ett mycket oklart begrepp, ty jag
var som bedöfvad af den rädsla jag utstått. När
sedan mr Haines och hans impressario Jones
på det hjärtligaste komplimenterade mig, gladde
jag mig endast öfver att allt var väl öfverstån-
det. Nästa gång dansade jag mazurka med Haines,
fröken Liewenthal vals. Efter föreställningens
slut anhöll mr Haines att vi som tacksamhets
gärd och minne af honom ville mottaga och bära
en liten dekoration i form af en skridsko med
hans namn däri graveradt. Den jag erhöll var
af guld, de andras af silfver.
Haines uppträdde några gånger på kungl.
teatern i »Profeten» och på Djurgården i en feeri-
pjes »Bockfoten». Ett par år därefter var han
återigen i Ryssland, där han hade varit fiere gån-
Bättre än Stomatol och Aseptin
af alla slag är
ger, innan han kom till Sverige. Där förkylde
han sig i den skarpa kölden efter en skridsko-
åkning inför hofvet, fick lunginflammation och dog
— men skridskoåkningen, som han omskapade
till skön konst, lefver och har utvecklat sig be-
tydligt, ehuru jag aldrig sett någon åka med
sådant, behag, sådan styrka och elegans som den
amerikanske »skridskokungen» Jackson Haines.
–––- *–––-
5kaldeiï\innen.
pressade blad ur mill ungdomsherbarium.
För Idvn af Wilhelm Bäckman.
KAland mina minnen af Tegnér framstår
^ tidigast ett besök, som den fräjdade
biskopen gjorde i öfversta afdelningen af
Wexiö gymnasium en afton under höstter-
minen i början af 1840-talet. En magister
Stenholm var då vikarierande teologie lek-
tor. Denne S. utmärkte sig genom ett syn-
nerligen blidt och stilla väsen. Han var
lungsiktig — dog också snart — hade hes
talorgan, men god förmåga att undervisa i
sitt ämne
Ifrågavarande afton genomgicks ett pen-
sum i Norbecks lärobok i teologi. Stenholm
satt i katedern och talade, följd af sina
unga åhörares odelade uppmärksamhet, då
dörren öppnades och Tegnér, ledd under
armen af sin betjänt, inträdde. Naturligt-
vis allmän uppståndelse af såväl lärare som
lärjungar. Afböjande Stenholms uppmaning
att taga plats i katedern, satte sig T. vid
sidan af den främste gymnasisten. Under-
visningen fortgick därefter till lärotimmens
slut, då äfven arbetet för dagen skulle upp-
höra.
. Sådan jag minnes Tegnér, var han vid
denna tid en gubbe, kanske något öfver
medellängd, snarare fet än mager, med
stapplande gång, slappa drag, tunt, grått,
en smula oordnadt, ursprungligen måhända
lockigt blondt hår. Ögonen doldes till nå-
gon del af ögonlocken, men när dessa ibland
lyfte sig, blixtrade det från pupillerna. Mun-
nen antog emellanåt en sarkastisk dragning.
Öfver kinderna låg utbredd en lätt rodnad.
Hans tal var lågmäldt skorrande. Dräkten
för tillfället utgjordes jämte doktorshatten
af svart halsduk, löst knuten under utvikt
skjortkrage. Den mörka öfverrocken var
igenknäppt.
När eftermiddagsläsningen slutade, sam-
lade sig ungdomen med sina lärare i en
af gymnasii större lärosalar, där aftonbön
hölls, liksom morgonbön vid dagsarbetets
början på samma rum hållits. En psalm-
vers afsjöngs före och efter bönerna.
Tegnér hade synts mycket belåten med
Stenholms sätt att teologisera. Då nu under
bönstunden, till hvilken biskopen slöt sig,
unga klangfulla röster uppstämde: »Hvad
jag i dag har syndat» (ps. 442 v. 8, 9),
brast den känslige skalden i snyftande gråt,
hvilket gjorde djupt intryck på mången
af ynglingaskaran.
Mitt andra minne af Tegnér härleder sig
från en första maj, då han på sitt Östrabo
uppvaktades af gymnasiiungdomen. Denna
tågade, fyra man i bredd, åtföljd af lärare-
personalen samt med sångarne i spetsen
uppför alléen, som ledde till biskopssätet.
»Ack, hur härligt majsol 1er» omväxlade
med »Vintern rasat ut bland våra fjällar».
Det var en solig, vacker dag. Våren hade
börjat utbreda en späd grönska öfver mar-
Sanct liürilis
ken. De gamla vördnadsvärda träden i
alléen stodo i full knoppning. Tegnér kom
oss till mötes på trappan till vestibulen, ett
lefve för honom utbragtes af primus bland
gymnasisterna, lefveropet efterföljdes af tre-
faldigt hurrande, hvarpå biskopen leende
yttrade, endast hörbart för de närmast stå-
ende: »Tack ska ni ha, mina unga vänner!
Ungdom och vår äro släkt!» —
Tegnér var vid denna tid bruten både
till kropp och själ. När den senare var
frisk, voro den förras fortkomstledamöter
ytterst svaga, hvaremot under själens ohälsa
kroppen rörde sig med ledighet.
Många historier .gingo i omlopp om den
celebre sjuklingen på Ösirabo. En af dem
må här berättas, dock utan anspråk på att
vara sann, ty man har läst någonting dylikt
från ett dårhus i utlandet. Det sades, att
biskopens mångårige och pålitlige betjänt
— om jag ej missminner mig, hette han
Jansson — en gång genom sin fyndighet
förmått sin husbonde att afstå från att
under ett anfall af sinnesförvirring kasta sig
utför biskopshusets balkong. »Det kan hvem
som helst göra,» påstods J. hafva sagt,
»men hoppa nedifrån och upp, det är svå-
rare och en biskop mera värdigt. » Den
sinnessjuke leddes härigenom på andra fan-
tasier och afstod från saltomortalet.
När man såg biskopens vagn rulla genom
Wexiö gator utåt landsbygden med bestäm-
melse till något af de kringliggande herre-
sätena, visste man att det icke stod bra
till med resenären, for hvars ankomst herre-
sätenas damer gärna drogo sig undan af
fruktan att få höra alltför närgångna kvick-
heter. —
På Östrabo balkong och i den långa, skug-
giga alléen såg jag under min gymnasisttid
äfven en annan skald, nämligen Karl Wil-
helm Bottiger. Han gästade biskopshuset
på en gång som sin värds vän och som
friare till enkefru Disa Kullberg, en dotter
till Tegnér. Henne minnes jag som en Inge-
borgsgestalt med en gul lock ringlande ned
på ömse sidor om ett sorgset ansikte. Hon
sades vara otröstlig öfver förlusten af sin
tidigt bortgångne make.
Det är på minnesvården till dennes å
Wexiö kyrkogård befintliga graf svärfadern-
skalden låtit inrista:
»När änkan pä den slutna grafven beder,
Där hennes lefnadsglädje gömmer sig,
Då liviskar saknaden: O, tag mig neder,
Men hoppet svarar: tag mig upp till dig.»
Den sörjande änkan slutade emellertid i
Upsala sina dagar som professorska Bottiger
några år före sin andra man. Till sitt
bröllop med denne hade den lärde Wexiö-
lektorn, greken och poeten Anders Melander
skrifvit ett hyllnings-kväde, hvarur jag på-
minner mig följande strof:
»Liksom i sagan Disa vågar
8ig i gamla Upsala in,
Så i det nya Disa tågar
Freja mer lik med Balder sin.»
Så länge Bottiger vistades å Östrabo, var
han föremål för Wexiö-damernas nyfikenhet
och beundran. Östrabo-alléen var under
denna tid vissa timmar om dagen öfver-
lupen af promenerande damer, hvilka skat-
tade sig lyckliga, om de fått möta eller en-
dast uppfånga en skymt af den »härlige»
skalden, hvars sentimentala utgjutelser sjön-
gos med guitarrackompanjemang i hvarje
familj. Bottiger hade också vid denna tid
ett i Smålandsbygden ovanligt intressant
yttre. Hans vackra ansiktsoval, infattad i
Se professor Ernst Almqvists intyg i vår annons
å bilagans första sida.
S:t Eriks Tekn. Fabrik, Stockholm.
Till landsorten mol; efterkraf. Allm. Tel. 10810.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
