Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 19 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 I D U N 1897
en ram af svart hår och under hakan sam-
manväxta polisonger, hans stora, mörka,
melankoliska ögon måste göra intryck på
kvinnohjärtan, svaga för manlig skönhet,
helst när denna förhöjes af ett poetiskt
skimmer. Skaldens dräkt var ieke mindre
anslående. En mjuk, bredbrättad, ljusgrå
filthatt beskuggade pannan, en lång mörk-
blå slängkappa höljde ryggsidan i dekora-
tiva veck, eller låg kappans högra framflik
kastad öfver vänstra axeln. Under kappan
skymtade en svart enradig sammetsrock,
omkring hvars smala fällkrage och ett stycke
nedför bröstet hängde en groflänkad gyllene
kedja. Man visste omtala, att den upsalien-
siske skalden var mycket nervös, samt att
biskopinnan Tegnér låtit kapa hufvudet af
hönsgårdens tuppar, för att Bottiger icke
skulle väckas af de tidiga hanegällen.
Bottigers sångmö har trots allt klander
för pjunk varit mig kär från ynglingaåldern.
När jag kom till Upsala, skaffade jag mig
Gråbergs af Hemsö italienska grammatika
samt ett lexikon, för att söka tillägna mig
Petrarcas språk, hvilket i föreläsningar tol-
kades af Bottiger. Jag arbetade så pass
upp mig, att jag ansåg mig kunna draga
nytta af föreläsningarna; men redan vid
första tillslutningen till det ytterst glesa
auditoriet i Bottigers af konstförfarna kvinno-
händer med broderier smyckade sal fann
jag, att jag hvarken var mogen för före-
läsarens utan tvifvel lärda textkritik, ej
heller fann mina förväntningar uppfyllda i
afseende å framställningssättet. Möjligen
var Petrarcas tolkare i de dagarne af illa-
mående indisponerad.
Bland gymnasiiungdomen i Wexiö fanns
en hoppgifvande fattig yngling, som hvarje
onsdag och lördag hade fri spisning på
Ostrabo. Han fick då om middagarne sitta
med den biskopliga familjen till bords. Fram-
för Tegnérs plats stod alltid en portvins-
butelj, hvilken några gånger anlitades och
hvarur biskopen ifyllde äfven den unge gym-
nasistens glas, tills den förståndiga biskop-
innan fann sig föranlåten att bortflytta gla-
set. Då log Tegnér och hade något skämt-
samt infall.
Samma gymnasist hade förtroendet att
några eftermiddagstimmar i veckan skrifva
efter biskopens diktamen. Denne låg då
på en soffa i ett inre rum med ett bokställ
fullt af smärre manuskriptpapper framför
sig. Handsekreteraren satt i ett yttre rum
och behöfde ofta begära repetition till följd
af biskopens lågmälda diktamen. Tegnér
kunde häröfver råka i misshumör, och det
hände en gång att hans otålighet gaf sig
luft i följande ord: »Gud är vis och du är
dum, Gud vet allting, men du hör ingen-
ting. » — Hvart handsekreteraren med tiden
tog vägen, är upptecknaren af detta minne
obekant. Möjligen dog han tidigt eller för-
svann han i en obemärkt lefnadsställning.
Sista gången jag såg Tegnér var i juni
månad 1845. Jag var då en af de gym-
nasister, som skulle afgå till universitetet.
Terminsafslutningen var mycket högtidlig;
den bevistades af en stor mängd honoratio-
res, hvaribland ett par korsdragande bispar
och tvänne generaler i vapenskrud. Det var
sista gången Tegnér uppträdde som eforus.
Han var för svag att själf uppläsa sitt skol-
tal. Sitt versifierade afsked, en rörande
svanesång, som återfinnes i hans samlade
skrifter, började han så:
»Men stunden är förbi. Jag måste sluta.
Hvem vet, kanhända är det sista gången
Jag talar till er ifrån detta ställe,
Ty uti Herrans hand står lif och död,
Och döden, grafvens bleke eforus,
Har skickat sina förbud till mitt hjärta.»
Det rådde en tystnad i den stora salen,
så man kunde hört surret af en insekts
vinge, då Tegnér under rörelse själf fram-
sade sina verser. Vid samma tillfälle yttrade
han sig om lärarekallet på följande sätt:
»Tunt plägar hvarje säde gro i Norden,
Och upp går ej hvart frö, som myllas ner;
Men skall du därför icke så i jorden?
Glöm ej, att det är Gud, som växten ger.»
Den 2 november året efter denna ter-
minsafslutning gick Tegnér ur tiden.
De abituri, hvilka blifvit hugnade med
stipendier eller premier, fingo emottaga dessa
af biskopens egen hand.
Hvarje yngling måste före afslutandet af
sin gymnasii-kurs till lärarekollegiet inlämna
ett s. k. afgångsscriptum med ämne efter
eget val. Tegnér plägade taga del af dessa
stilprof. Jag hade bidragit till samlingen
med en öfversättning af en del af Hektors
och Andromakes afsked ur Horners Iliad,
på originalets versart. Härför fick jag af
Tegnér ett hedersomnämnande samt 25 riks-
daler banko i penningar. Ännu efter så
många år hör jag som om de varit uttalade
i går hans sista ord till mig : » Om du reser
till Upsala högar eller Lundagård, det gör
ingenting, och om du kommer tillbaka med
lagern eller icke, det gör heller ingenting.
Kom bara igen med ett hufvud, som är
värdigt lagern. »
Dagens högtidlighet slutade med stor
middag i biskopshuset. Äfven minnesteck-
naren och hans afgångskamrater hörde till
de inbjudne. Men vid detta tillfälle bort-
skymdes Tegnér af så många svarta kaftaner
och guldglänsande uniformer, att intet minne
af honom därifrån står mig åter.
––––- *––––-
Damer oeh idrott.
K
ronprinsens lawn tennis-klubb», årsbarn med
Idrottsparken och lokalt förbunden med den-
na, är en synnerligen lifskraftig företeelse, hvil-
ket väl synes däraf, att den i närvarande stund
räknar omkring 200 medlemmar, aktiva och passi-
va, och sammanträder hvarje eftermiddag mellan
kl. 3 och 6, då det fashionabla spelet bedrifs
med lif och lust, ej minst af klubbens höge stif-
tare och förstyre. Någon viss kostym är ej
föreskrifven, men af bekvämlighetsskäl bära da-
merna i regel bluslif och normaliånga kjolar, her-
rarne sportskjortor och knäbyxor. Hittills har
klubben anställt täflingar endast mellan sina egna
ledamöter; men dess afsikt lär vara att med ti-
den pröfva sina krafter äfven med utanför stående.
Onsdagen den 10 d:s ägde inom klubben ett
extra sammanträde rum, då de ledamöter, som
under de på sista tiden anställda täflingarna af
gått med segern, af kronprinsen tilldelades pris.
Bland de sålunda hedrade befunno sig två da-
mer, friherrinnan Emilie Blomstedt, föddAdelsvärd,
gift med majoren vid generalstaben Johan Abra-
ham Blomstedt, och grefvinnan Alice Trolle, född
Gyldenstolpe, maka till kammarherre Erik Trolle.
Friherrinnan Blomstedt, som i fråga om elegans,
smidighetochuthållighet vidutöfningen af nämnda
idrott torde hafva få, om ens några svenska med-
täflarinnor, erhöll i tvåhandsspel för damer l:sta
priset, kronprinsens hederspris, en guldbrosch i
form af en racket med en därå anbragt äkta
pärla, imiterande bollen, samt i fyrhandsspel för
damer och herrar en silfverbägare. Grefvinnan
Trolle, likaledes en eminent förmåga på sportens
område, tilldelades i det förstnämnda spelet 2:dra
pris, en silfverbägare.
Årets stora »internationella skridskotäfiingar»
utkämpades i lördags och söndags under lifligaste
intresse och tillslutning å Nybrovikens blanka väd-
jebana. De manliga pristagarnes rad går Idun
med all skyldig honnör förbi för att med några
ord — som sig bör — dröja vid de kvinnliga.
Vid »damernas tailing» togs alltså första pris af
fröken Kerstin Damstedi från Stockholm och an-
dra pris af fröken Eva Harling från Upsala. Vid
»täfling i samåkning» togs dessutom första pris
af fröken Valborg Lagergren från Göteborg.
På måndagen uppträdde åter de tre pristaga-
rinnorna på en extra föreställning i den mondäna
Idrottsparken. En närvarande referent ger i föl-
jande ordalag en skildring af de unga idrotts-
kvinnorna :
Fröken Darnstedt är en mycket ung, brunett
sportdam i mörkblå, pälskantad kjol, rödt band
om armen, blågrön mössa och fläta nedåt ryggen.
Hon åker med sirlighet, behag och själfkänsla,
som det anstår den som vunnit ett första pris,
samt nästan utan koketteri, om någon, som födts
att bära kjolar, kan uppträda utan koketteri, i
synnerhet inför en publik, som räknar så många
herrar.
Fröken Harling är en lång, ljus dam med tin
grekisk profil och blått sidenband om armen.
Hon syntes något stel och allvarsam i början,
med en viss prägel af lärdomsstad öfver sig. Men
sina långa ytterskär gjorde hon med elegans och
»snits».
Fröken Lagergren är en liten, pigg brunett med
svai’t sammetskjol, som skimrar i solen, när hon
svänger på stålskon, och gult band om armen.
Hon kilade som en pil bland de andra och gjorde
sina svängar med en viss kläm och hurtighet.
–––*–––
Från Iduns läsekrets.
Skymningsprat.
Jag tände min lampa, jag slog mig i ro;
Af dagens tunga uttröttad var jag.
Jag tänkte att odla min själ, må du tro!
Och sista numret af »Idun», det ta’r jag.
Först läste jag då om en dam så stark,
Som dödade älgar, två åt gången,
Och morkullor sköt i en kronopark,
Men dock af ett manfolk till sist togs fången.
Se’n var det en mor, som det rådet-gaf
Att när man skall giftas på utkomsten tänka.
Ty kärleken dör och lägges i graf,
Då kjolen hos frun börjar trådsliten blänka.
Jag grät med fru Eva för sådan en mat.
Blandad kötträtt är annars så härligt.
Att »staa paa Ski» så stolt och kavat,
Det blir för min corpus allt för besvärligt.
»Bekymrade frågvisa», pröfva jag vill
Om möjligt att svar eder vänskapsfullt gifva.
Men säg mig, »Brodös», hvad tjänar väl till
Att låta bordduken uppäten blifva.
Dock har nu så skett, så tag det med ro,
Stoppa nätt hålen, sy blommor på stoppen,
Vädra se’n flitigt, då kan du tro
Aldrig nå’n mått eller mal äter opp’en.
»L. U.» är synd om, hon kan ej få ren
Palmträdet sitt från de gräshoppors plåga. —
Vånda och värk har hon ock i sitt ben, •
Vore ej bäst att en läkare fråga.
Att »Ledsen» är ledsen är klart som en dag.
Hårdhjärtade yngling, vänd åter, vänd åter!
Käraste »Ledsen», jag tror dock, att jag
Nästan den stackarn af hjärtat förlåter.
Att »Agnes» kan klaga för skinnbaggars skull,
Då de beskedligt i väggen sig hålla,
Vi ha ju ryggen af norrbaggar full —
Det kanske är något som klagan kan vålla.
Så ha vi »Tottan», som vinterkväll lång
Måste ett sällskap till »gamla mor» vara.
Skrif blott till mig för en enda gång,
Jag vet så väl hvad jag ville dig svara.
Den bildade »Maja» i Kalmare stad
Begär karaktär och sublima tankar,
Helst manligt sällskap gör nog henne glad,
Där ensam i högre sfärer hon vankar.
Ja, nu mina damer, nu är det väl nog
Med visdomsprofven ur »Damernas egen».
De eggade mig, så jag stapplande tog
På skaldestråten de första stegen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
