Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 26 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 59
elementen ofelbart till hvarandra, och där
de mötas, träda de äfven lika ofelbart i dagen.
För en mor som — hon må nu stå på det
allra öfversta trappsteget af rangskalan el-
ler litet längre ned — följer sin dotter
ut i sällskapslifvet, blir det nog rätt snart
klart, om dottern bland de unga herrarne
träffat på någon, som på henne gjort ett
djupare intryck. Det blir då moderns sak
att skaffa sig underrättelser och kännedom
om mannens i fråga karaktär och böjelser;
att, i händelse hon i honom ser en för sin
dotter önskvärd make, söka på ett fint och
ytterst grannlaga sätt närma sig till honom
och honom till sig. Härvidlag kan aldrig
nog stor försiktighet iakttagas, ty hjärtbla-
den af den uppspirande kärlekens planta
äro så ömtåliga, att de — blott alltför lätt
och alltför ofta — skadas af ovarsam be-
röring. Men i dylika angelägenheter tager
sig just den äkta, kvinnliga moderligheten
sitt skönaste uttryck.
När så den unge mannen aflagt besök i
familjen, åligger det modern att komma
honom att där känna sig så väl, att han
ofta, af sig själf, dit styr sina steg. »Detta
måtte väl ej vara moderns sak,» menar
mången, »då han ju i dottern har drag-
ningskraften.» Visserligen! Men det är dock
först och sist modern och makan, som gif-
ver prägeln åt hemmet, och »äpplet faller
ej långt ifrån trädet». En tänkare har
sagt: »I sitt hem är hvarje sann kvinna
drottning,» och en annan: »Barnen äro
endast andra upplagan af föräldrarne. » Var
därför i ditt hem såsom maka och mor
hvad du vill, att din dotter en gång skall
blifva i sitt!
Det klagas nu för tiden så mycket öfver,
att unge mäns håg så uteslutande ligger åt
utelifvet. Sorgligt i sanning! Men I mödrar,
som kunnen, gören i tid något för att dra-
ga deras håg åt ett annat och bättre håll !
Gån till rätta med eder själfva, om ej hos
familjélifvet själft grunden ligger till det
Onda!
Genom ett angenämt hemlif, njutet till-
sammans, dragés bandet mellan två unga
hjärtan, som börjat älska hvarandra, star-
kare till.
En förståndig, tänkande man uttalar kan-
ske ej det afgörande ordet förr, än han sett
sin älskade i hemmet med dess tusen syss-
lor och bestyr, som i all sin trivialitet dock
kunna uppfyllas så behagligt eller ■—- obe-
hagligt. Bannlys därför den högtidliga stel-
heten från ditt hem, och låt din dotters
älskade känna, att hennes hem äfven är
hans!
Men ej för alla unga flickor, ej ens för
flertalet, äro omständigheterna så gynnsamt
stämda. Huru många hem finnas ej, där
de unga döttrarna högst sällan, kanske
nästan aldrig sammanföras med individer
af motsatta könet, dels af det skäl att
familjens ekonomi ej tillåter den att »lefva
med», dels ock emedan föräldrarne hysa
den åsikten, att där far och mor ej umgås,
där bör ej heller dottern synas. Men här-
vid begås, fruktar jag, ett stort misstag.
Det är moderns plikt att ej beröfva ungdo-
men dess rätt till glädje och förströelse,
icke blott därför att ungdomen har behof
däraf, utan — och kanske ej minst — där-
för, att för de unga flickor, hvilkas föräldrar
ej »föra ett hus», detta är det enda sättet
att på närmare håll se och lära känna unge
män. Modern bör därför gärna i hemmet
se sin dotters unga väninnor, ty sedan skol-
tiden hafva väl de flesta flickor sådana;
och att någon gång bjuda någon eller några
af dem på en kopp te, bör ju ej vara så
kännbart äfven för en i små villkor lef-
vande familj. Ofta händer ju, att någon
af dessa väninnor har ett i ekonomiskt och
socialt hänseende bättre lottadt hem, och
då öppnas på detta sätt en möjlighet för
det mindre bemedlade hemmets döttrar att
någon gång få se en skymt af nöjets och
herrames värld. Har modern sökt hos sina
döttrar inplanta de åsikter, jag förut påpe-
kat, tror jag ej, att de taga skada af dessa
små afbrott i hvardagslifvets enformighet.
Finnas i ett sådant enklare hem äfven
söner, blir ju därigenom en möjlighet för
de unga flickorna att emellanåt komma till-
sammans med brödernas kamrater eller vän-
ner, om hemmet någon gång öppnas äfven
för dem.
Men ej alla mödrar kunna, så gärna de
än vilja, jämna vägen och undanrödja hind-
ren för sina älskade döttrar. Du goda,
men på allt utom på kärlek arma mor,
som måste se din dotter gå ut i världen
bland främmande, där ingen lägger två
strån i kors för att hjälpa henne att finna
vägen till ett älskadt bröst, — hvad kan
du göra, utom hvad du redan gjort: sökt
gifva ditt barn en öppen blick för det san-
na, goda och ädla i lifvet?! Kanske du
dock gjort mer, än du anar, ty den plikt,
du fyllt, hjälper henne säkert att själf fin-
na, hvad du ej kan söka åt henne.
Men — du kan göra än mer: bedja för
hennes lycka — och då fyller du kanske din
plikt allra bäst!––––––––- En suensk flicka.
Sedan nu samtliga de fyra utvalda täflings-
artiklarne varit införda, bedja vi alla intres-
serade läsarinnor godhetsfullt och omgående gifva
sin mening tillkänna angående det utfästa pri-
sets — 50 kronor — tilldelande.
Redaktionen.
–––- ❖–––-
Blommor och grafvar.
fven sådana personer, hvilka principielt
tala ogillande om seden att blomster-
smycka de aflidnes sista hvilorum, kun-
na troligen ej undgå att erfara en välgö-
rande känsla vid anblicken af en med fri-
ska, doftande blommor öfverhöljd likkista
eller nyuppkastad graf. Denna syn verkar
harmoniskt, äfven om dessa kransar, buket-
ter eller kors hvila på den frusna mullen
eller på vinterns snötäcke, ty med hvilka
känslor de än blifvit gifna, uttrycka dessa
blomstergåfvor dock det allmänt mänskliga
behofvet af att öfver förgängelsen breda én
fläkt af lifvets poesi.
Här finnes däremot inom detta område
en osed, som verkar rent af barbariskt. Se-
den nämligen att på aflidne anförvanters
födelse-, namns- eller dödsdag offra blom-
mande krukväxter på grafvar, äfven om ifrå-
gavarande minnesdagar inträffa under vin-
tertid.
Hvilket pinsamt intryck gör det ej att
en frostkall dag se en kvinna — det är säl-
lan en man, som företager sig en sådan
handling, — komma med en stackars hy-
acint, en kruka tulpaner och liljekonvaljer
eller någon annan drifhusblomma i famnen.
Damen skrider modigt genom storm och ha-
gel eller pulsar genom kyrkogårdens drif-
vor fram till någon graf och sätter där ned
krukan i snödrifvan eller på den frusna mul-
len samt skyndar bort för att ej bli förfrn-
sen. Stannade hon kvar ett par minuter,
skulle hon bli vittne till drifhusblommans
dödskamp, få se henne vrida sig under
köldens famntag och ännu med stängeln
fast vid sin rot digna ned som ett form-
och färglöst blomsterlik, mördadt utan att
gagna eller glädja någon själ.
Vid en dylik syn flyr hvarje fläkt af poe-
si från offergåfvan, den må nu hafva blifvit
gifven af verklig kärlek till den aflidnes min-
ne, af tanklös vana eller blott och bart af
mänsklig fåfänga. Här finnas ju andra sätt
att under vintertid fira dylika minnesdagar.
Först och främst ha vi ju tillgång på grö-
na kransar af barrträd, mossa, vinca m. m.
dylikt, som står i samklang med årstiden
och det — gudi lof — så småningom för-
bleknande minnet af den en gång så skä-
rande smärtan, och så kan ju offergärden af
en lefvande växt bäras till någon lefvande
lidande eller ensam och sorgsen medmän’
niska.
Om man spörjer efter den egentliga drif-
kraften till dylika blomstermord — och det
är af stort intresse att efterforska grunder-
na till en slik osed — så finner man i nio
af tio, att den offrande antingen drifves
därtill af någon oklar föreställning om att
det sker den bortgångna en tjänst därmed,
liksom många föreställa sig, att kyrkogång
är en höflighetsbetygelse mot vår Herre,
eller ock sker offret för att tillfredsställa ens
egen — naturligtvis mer eller mindre skick-
ligt förklädda — fåfänga.
Låtom oss nu i stället tänka oss, att vi
på en sådan dag lade en mosskrans eller
några gröna kvistar på en snötäckt graf och
så firade den bortgångnes minne genom att
förskaffa oss själfva den bästa af alla fröj-
der, den att bereda en medmänniska en
oblandad glädjestund. Låtom oss föreställa
oss den blommande, doftande hyacinten, var-
samt buren från drifhuset eller blomsterhan-
deln, nedsatt vid en sjuksäng eller på en
för det dagliga brödet trälande likes arbets-
bord. Värmer ej denna tanke helt annor-
lunda själ och sinne än det barbariska blom-
stermordet på en grafkulle, betäckt med
snö?
Och om vi föreställa oss, att våra kära
hemgångna hvarken inskränkas af tid eller
rum, utan äga förmåga att se våra hand-
lingar, måste vi då icke äfven föreställa oss,
att de i en bättre värld uppnått en högre
utveckling, så att de fröjda sig öfver hvar-
je tecken på en tillväxande människokär-
lek på denna vår jord?
Må vi därför fira de aflidnes minnesda-
gar genom att glädja någon lefvande och
sålunda utbyta en grym osed mot en sed,
värdig klart tänkande och varmt kännande
människor. Ave.
––––– -*–––––––
Grannar.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
e bodde i hvar sin lägenhet på ömse
sidor om en ruskig och trång för-
stuga. Fru Blom, eller, som hon i hvar-
dagslag kallades, Kristin, var änka sedan
några år tillbaka och gick i »hjälphus» för
att kunna underhålla sig och barnen, hvilka
båda voro i skolåldern. Fru Mattson, på
andra sidan, hade sin man i lifvet — god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
