Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 26 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 I DU N 1897
arbetare, men supig och slarfvig — samt
en fyraårig flicka. Deras lägenhet bestod
af ett rum och kök, dä Kristin däremot
endast disponerade öfver ett större rum
med kakelspis.
De båda grannfruarna kommo ej i myc-
ken beröring med hvarandra, men hände
det någon gång, så var det, ledsamt att
säga, ej alltid i bästa sämja. Största or-
saken därtill var den gemensamma förstu-
gan, om hvilken meningarna voro mycket
delade.
Enligt öfverenskommelse skulle de städa
den hvarsin vecka samt skura den på lör-
dagen, innan den öfverlämnades åt den andra
af parterna. Kristin, som var en ordnings-
människa, fullgjorde också punktligt denna
sin skyldighet, ty äfven om hon kom sent
hem på lördagsaftonen — hvilket hände
ofta nog -— så lade hon sig dock att skura
förstugugolfvet, innan hon tog itu med andra
sysslor, hvilka också fått »stå efter». Men
fru Mattson, eller Lena, som vi för kort-
hetens skull vilja kalla henne, var ej af
samma gedigna skrot och korn. När det
gällde att sätta till det egna arbetet, såg
hon gärna öfver med ett och annat, som
hon hade skarpt öga för, när det var Kristins
vecka.
Ett ständigt trätofrö var också en slask-
hink, som Lena emellanåt placerade därute,
så att den stängde till hälften af den trånga
passagen. Kristin bad henne först höfligt
att söka sig en annan plats för den, men
då detta ej hjälpte, brukade hon utan att
säga ett ord bära ut den på gården och
ställa den där bredvid soptunnan. Detta
var en tyst, men för Lena mycket irrite-
rande opposition, hvilken dock ej grep dju-
pare än att hinken om en eller annan dag
åter intog sin gamla plats i förstugan.
Nu var Kristin ingen ängel, och man får
ej förundra sig öfver, ifall hon tog humör
af grannfruns trilskhet. Inne i sitt rum
hade hon alltid pyntadt och fint, och bar-
nen höll hon så snygga som det var möj-
ligt för henne att hinna med, och mera
kunde man ej begära. Men »Mattsonskan»,
hon som ändå ej behöfde slita ut sig för
andra, samt hade hela dagen på sig att
sköta sitt eget — ja, Kristin hade varit
inom dörren hos henne en enda gång och
riktigt tagit ett baksteg, så såg där ut.
Yar det underligt då att mannen gick på
krogen, när han hade det så vantrefligt i
hemmet.
En dag var Kristin, emot vanan, hemma
och hade då mycket att styra med. När
hon kom från torget med en stor korg på
armen, höll hon på att snubbla öfver hinken,
som stod i vägen, och då rann en hämnd-
lysten tanke upp i hennes hjärna. Att
Lena var hemma, det kände hon, ty det
luktade brändt kaffe ända ut i gången, och
hon hörde dessutom hennes lilla flicka
pladdra därinne.
Försiktigt tog Kristin hinken, men i stäl-
let för att bära den ut på gården, som hon
eljes brukade, satte hon den alldeles utan-
för Lenas dörr, så att denna ovillkorligen
skulle stöta till den, när hon gick ut. Det
var Lenas tur att hålla förstugan i ordning,
och det skadade henne ej att få litet extra
arbete med den.
Snart därefter hörde Kristin en häftig
skräll och ett gurglande ljud, sedan några
utrop och beskärmelser, hvilka ej voro fina.
Lena, hvilken skulle släppa ut kaffeoset,
hade med fart slagit upp dörren, och hin-
ken låg nu kullvältrad samt aflevererade
sitt blandade innehåll öfver förstugugolfvet.
Det bultade häftigt på dörren till Kristins
rum.
»Stig in» — ropade hon — »dörren är
öppen. »
Hon hade värmt strykloden, under det
hon var på torget, och stod nu och strök
vid fönstret, där solen låg in mellan de
hvita gardinerna. Midt på golfvet stod ett
rundt bord med en röd duk på, och efter
ena väggen en dynsoffa med rödrandiga
öfverdrag och på den andra långväggen en
snyggt uppbäddad säng med hvitt täcke.
Lena stannade häpen i dörren, och hon
kom af sig med hvad hon hade att säga.
Hur kunde Kristin ha så fint, då hon ändå
var borta hela dagarne!
Men så kom hon ihåg sitt ärende och
ropade med uppretad röst:
»Hör nu, hur har hinken kommit utan-
för min dörr?»
»Hur kan jag veta det» — svarade Kristin
lugnt, under det hon lade ett rödglödgadt
lod i strykjärnet. »Den har väl spatserat
dit själf, den fulingen.»
»Ah, gör sig inte till nu, människa. Det
är just hon och ingen annan, som ställt dit
den för att göra mig förargelse. Hon, som
aldrig tänker på annat!»
»Jaså» — Kristin satte med en duns
ner järnet på det stärkta förklädet hon höll
på att stryka — »ja, jag tänker också
ibland på att det kunde vara trefligt ha en
grannhustru, som man knnde ha litet um-
gänge med och inte bara ledsamheter.»
»Ja, hon är så förträfflig hon, kantänka.
Men om hon finge pröfva på att ha en
man, som komme full hem fem kvällar af
sju i veckan, då finge en väl se, om hon
inte tappa’ humöret.»
Det såg ut, som om Kristin ämnat att
svara någonting riktigt spefullt, men i hast
kom ett annat uttryck öfver hennes drag
och hon sade endast:
»Se så, fru Mattson, jag kan väl så gärna
säga det först som sist, det var jag som
satte hinken för dörren, men tvätta nu af
i förstugan, så ska jag koka kaffe under
tiden, och när den är färdig, så tag lilla
flickan med in, så ska vi, som goda gran-
nar, ha en liten hygglig förmiddagspaschas
tillsammans.»
Lena såg först litet fundersam och öfver-
raskad ut, men det lockande i anbudet beseg-
rade snart hennes betänkligheter.
När förstugan var rengjord, kom hon in
till Kristin med lilla Maja vid handen och
hade tillfället till ära knutit på sig ett rent
förkläde.
Under tiden hade Kristin slutat sin stryk-
ning samt dukat fram kaffet på ett litet
bord framför soffan. Färskt hvetebröd samt
skorpor fattades ej heller, och det hela såg
mycket inbjudande ut.
»Ja, när en kan ha så här» — sade
Lena. »Dör jag någon gång rent, så kom-
mer Mattson, det kräket, och snaskar till
igen. Jag vånne jag aldrig hade gifvit mig
i tockna bekymmer, utan stannat på plat-
sen jag hade, innan jag gick sta’ och gifte
mig. »
»Hör nu, Lena -— vi lägga väl bort fru-
titlarne, så går det bättre att språka — sitt
ner i soffan och håll till godo — jo, jag
ville bara säga — doppa nu af hvad som
finns — jo, jag ville säga, att jag sett på
nära håll, att en hustru kan göra hemmet
så fasligt otrefligt för karlen sin, att han
hellre går på krogen, än han stannar hemma
en endaste kväll.»
»På nära håll — hon menar väl inte . ..»
»Jag menar, att det var jag själf som
ställde det så illa för mig en gång. När
jag gifte mig, var jag ung och oerfaren samt
tänkte blott på att roa mig så mycket det
var möjligt för en arbetarhustru. Vackra
kläder tyckte jag också om, men med hem-
met fick det gå som det kunde. Blom,
som var ordentlig förut, började redan att
få alltmera smak för utelif bland kamra-
ter, och jag såg att det basade i väg till
ett sämre med honom. Då började jag att
draga öronen ät mig och satte mig att fun-
dera på, hvad orsaken kunde vara. Om jag
till slut skulle ha kommit underfund där-
med af mig själf, vet jag inte, men jag
fick en dag besök af min forna matmoder,
som ville ha mig till hjälp vid julstöket.
Aldrig glömmer jag hennes bestörtning, när
hon kom innanför dörren i lägenheten vi
då bebodde. När jag tänker tillbaka på,
hur där såg ut, så känner jag ännu blodet
stiga upp åt hufvudet på mig af rena blyg-
seln. »
»Ska det vara en påtår» — interfolie-
rade hon, och Lena som hela tiden upp-
märksamt lyssnat till heune, sträckte fram
sin kopp. »Se, så, låt flickan också få så
mycket hon orkar att doppa.»
Kristin försåg sig också själf med litet
mera kaffe, och under det att hon drack
detta »på bit», fortsatte hon:
»Hon, min förra fru, stannade innanför
dörren och lyfte försiktigt på sina kjolar,
som om hon varit rädd att komma åt det
smutsiga och sopiga golfvet — se’n så sade
hon:
»Jag skäms öfver Kristin, sade hon, som
ej lärt sig mera snygghet och ordning
under de tre år, som Kristin tjänade hos
mig. Och jag som väntade att komma in
i ett litet prydligt och nätt hem.»
Då brast jag i gråt, och innan jag visste
ordet af, så hade jag berättat alltsammans
— hur slarfvig mannen min hade blifvit,
samt att hvarken jag eller han hade någon
trefnad hemma.
»Det är Kristins fel alltsammans, sade
hon då, men ett fel som väl ännu med
Guds bistånd och god vilja kan afhjälpas.
Försök nu från och med i dag att sköta
om hemmet bättre, och Kristin skall få se,
att Blom då inte längtar ut så mycket.
Ge honom också ordentlig och bra mat —
jag vet att Kristin kan laga sådan — och
se till att hålla hans kläder och linne i
ordning. Bra möbler ha ni ju, så här
kunde bli riktigt trefligt, om det ej fatta-
des ordning. Börja nu med att göra fint
hos sig själf och kom sedan till mig, så
får jag höra hur det har gått.»
»När hon gått sin väg, såg jag mig om-
kring, och aldrig förr hade jag sett, hur illa
det såg ut, och jag började tro, att hon
hade rätt i hvad hon sade. Så sprang jag
ner i kryddboden, för litet pengar hade jag
då lyckligtvis, och köpte en skurborste, såpa
och krita samt började gno och hvitlimma.»
Man hade nu slutat med kaffedricknin-
gen och Kristin hade ur garderoben tagit
fram sin gosses byxor, som behöfde lappas,
ty hon kunde aldrig vara sysslolös. Och
när Lena såg det, så bad hon henne vänta
litet, till dess äfven hon fick skaffa sig något
»att hålla händerna på».
Båda fruarna sutto nu framme vid fönstret
med lilla Maja på en pall bredvid sig. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
