Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 5 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 mu N 1897
klasserna, utan i de mest skilda kretsar i
vårt land. Hvem känner ieke dessa sånger,
i hvilka allvaret så älskligt gömmes under
skämtet, dessa mästerliga skildringar ur
hvardagslifvet, dessa rörande fina idyller,
denna blixtrande, men aldrig elaka kvick-
het. Hög och låg, ung och gammal njuter
och lär ännu af fru Lenngrens dikter. Den
klärsynthet, hvarmed hon uppfattade män-
niskornas fel och svagheter, och det enkla,
naturliga sätt, hvarpå hon förstod att
åskådliggöra och bestraffa dessa fel, som
gjorde hennes skaldestycken så omtyckta
af hennes samtid, förläna dem ännu samma
behag. Och hon, som i lifstiden så föga
eftersträfvade ryktbarhet, att hon, fastän
Svenska akademien uppmanade henne där-
till, ej ville offentligt framträda som för-
fattarinna, utan »gömde sin lyra under sitt
sybord» och kände sin största värdighet i
»äran af att vara kvinna», hon har dock,
trots sin blygsamhet, vunnit ett odödligt
namn genom sitt snille och sin vittra talang.
Då Anna Maria Malmstedt vid unga år
i det torftiga, men glada och fint bildade
hemmet i Upsala började skrifva vers och
öfversätta, var det helt visst icke med tanke
på att vinna berömmelse, utan för att skaffa
sig en välbehöflig inkomst. Då hyllade hon
helt andra åsikter än dem hon omkring 20
år senare uttalade i »Några ord till min
kära dotter, om jag hade någon». Ehuru
hon nog både genom det myckna klander,
som kommit en annan författarinna, fru
Nordenflycht, till del, och genom egen er-
farenhet redan då visste, att »en lärd i
stubb satirens udd ej undanslipper», trot-
sade hon med ungdomlig oförskräckhet
dem, som ansågo, att hon genom att ägna
sig åt literärt arbete begick ett fruktans-
värdt brott mot konvenans och kvinnlighet.
Bra hårdt fann hon det att inom sig
känna skaldegåfvan växa och ej kunna följa
sin kallelse, utan att blifva klandrad och
beledd. I »Tekonseljen» gaf hon sin bit-
terhet öfver de dumma fördomarna luft, på
samma gång som hon skarpt gisslade skval-
leraktigheten och tadelsjukan. En äldre
dam talar där om tidens unga flickor med
följande ord:
Så får hon smak för vitterleken,
Vips skall hon sta och göra rim,
Det bär nog märket uppå steken,
När såsen är så seg som lim.
Det kan en sten till ondska reta
Och ännu mera folk förtreta
Att man ej något bättre vet.
Nog tror jag det går an att skryta,
Men lägg man versen i en gryta,
Få se om soppan då blir fet!
Nej, annat slag, när jag var flicka,
Jag minns jag hade göra nog
Med spinna, väfva, sy och sticka,
Men tvi — som än i penna tog!
Gud fröjde salig man mins anda,
Han trodde annars allehanda
Och ganska sällan var han glad,
För sällskap han mig gärna gömde,
Men fick jag bref, han mig berömde,
Ty jag förstod ej någon rad.
I sina bref på vers till sin vän, korporal
Schmitterlöw, beklagar sig den unga för-
fattarinnan ofta öfver det ogillande, som
äfven från hennes jämnåriga kom henne
till del. Hon skildrar, huru de ständigt, när
hon studerar och skrifver, komma och störa
henne med sitt innehållslösa pladder, huru
de förebrå henne, att »hon ej sin hatt på
modet böjer», och ej förstå hur hon »så
ständigt skrifva gitter». »Ni kan en sjuk-
dom få, om ni så sitter», varna de henne,
helt förskräckta öfver hennes ihärdiga ar-
bete med pennan.
Men förbittringen öfver väninnornas klan-
der tycktes än mer ha styrkt hennes mod;
hon sade sig »lifvas af den kraft, som skal-
dens känsla njuter», och tillfällighetsdikter
och öfversättningar utgingo flitigt från hen-
nes »fabrik», som hon själf uttryckte sig.
Hon, som sedermera varnade sitt kön mot
för mycken lärdom, hjälpte ofta sin far att
rätta studenternas latinska skrifningar och
gjorde flere utmärkta öfversättningar från
latinet.
Emellanåt tviflade hon dock på sin kal-
lelse och klagade för Schmitterlöw öfver
bristande förmåga att rätt väl uttrycka sina
tankar. Oftast var det på könets svaghet
hon sköt skulden för skaldegudens onåd.
Så skref hon en gång:
»Och då med tankens lopp jag gjort mig långt
besvär,
I mina vittra vers jag allra magrast är.
Jag af så trotsig drift den tanken billigt fattar,
Att offer af mitt kön Apollo föga skattar.»
och en annan gång : -
»Ni vet hvad svaghets lott, som jämt hör könet
till,
Ej hjärnan alltid kan hvad hjärtat gärna vill.»
I företalet till sångstycket »Lucile», som
man gifvit henne det hedrande uppdraget
att från franskan öfversätta för svenska
teatern, skref Anna Maria Malmstedt helt
modigt: »Jag vet att jag med skäl bör
vänta mig de obilligaste omdömen af dem,
som bestrida fruntimren all rätt att deltaga
i vittra öfningar. Men jag hoppas tillika,
att i en Gustaf den tredjes upplysta tide-
hvarf skall denna fördom ej mindre än
många andra, som fjättra våra begrepp,
lyckligen få sin bane och äfven fruntimren
vinna mera utrymme för själens förmögen-
heter än man hittills velat unna dem.»
Dessa hennes förhoppningar gingo också
i fullbordan. — Gustaf den tredjes tide-
hvarf skattade sig lyckligt att vid sidan af
sina främsta manliga skalder nämna den
kvinna, hvars diktning nådde sin fullaste
mognad och sitt högsta mästerskap just
sedan hon, trött på det yrke hon valt,
emedan det syntes henne »bedrägligt», för-
klarat sig vilja »gå till sin natur och kö-
nets gräns tillbaka» och endast »behålla
några rim till vänners nöje kvar».
Namnet Anna Maria Malmstedt, som på
1770-talet varit de mot fruntimrens vittra
arbete afvogt sinnade en nagel i ögat, syn-
tes efter 1780 ej mer. Den käcka Up-
salaflickan hade upphört
»att öka utan tal de arma snillens skara,
som mödsamt nöta ut båd’ anda, lif och själ,
blott för den ringa lön att hetas rimma väl.»
Från Parnassens höjd styrde hon in i
äktenskapets hamn och tog som fru Lenn-
gren itu med det husliga lifvets prosa. I
sina plikter som maka och husmoder fann
hon nu sin bästa glädje. De lärda böc-
kerna gömdes undan, och det var ej längre
vid skrifbordet, utan vid köksspiseln eller
väfstolen samt öfvervakande pigornas ar-
bete, som hon tillbragte sin mesta tid.
Hennes hem i Stockholm var berömdt för
den ordning och trefnad, som rådde där.
Själf var fru Lenngren ett mönster afhus-
lig flit och kvinnlig blygsamhet och kände
sig lycklig öfver att ej längre för förtjän-
stens skull behöfva ägna sig åt litterärt
arbete.
Skref vers gjorde hon likväl då och då,
i början af sitt äktenskap högst sällan, se-
dan oftare, dock aldrig i afsikt att fram-
träda som författarinna. Ingen visste rätt,
när hon skref. Det hände att hon midt
under hushållsbestyren i hufvudet diktade
verser och på en ledig stund mellan syss-
lorna hastigt upptecknade dem. Den för-
sta, som fick höra hvad hon skrifvit, var
alltid hennes man. Sedan kunde det hända
att hon på hans uppmaning läste det nya
poemet högt för en liten krets af intima
vänner, som samlats kring tebordet i hen-
nes hemtrefliga salong. Men dessa vänner
voro inga vanliga dödliga, de flesta af dem
voro framstående skalder och författare,
och det var med klappande hjärta och blyg-
hetens rodnad på kinden, som fru Lenn-
gren föredrog sina dikter för sådana herrar
som Kellgren, Leopold, Rosenstein, Kraus,
Lehnberg och Franzén.
Att vinna beröm af denna krets betydde
sannerligen icke litet och ersatte säkert all
offentlig utmärkelse. Och när fru Lenn-
grens dikter sedan under årens lopp ano-
nymt trycktes i »Stockholms-Posten», hvars
ene redaktör hennes man var, blefvo de —
smickrande nog — tagna för att vara skrifna
af Kellgren.
Omsider upptäcktes likväl, att dessa enkla,
men sällsynt fina idyller och dessa kvicka
satirer och epigram, som hela landet
beundrade, härstammade från en kvinnas
penna. Och alltför länge dröjde det icke,
förr än det blef allmänt kändt, hvems den
pennan var, ehuru författarinnans namn
aldrig offentligt nämndes.
På 1790-talet stod fru Lenngren på höj-
den af sin utveckling. Då skref hon sina
förnämsta dikter, satirer sådana som »Por-
trätterna», »Fröken Juliana», »Min salig
man», »Toaletten», och idyller sådana som
»Den glada festen», »Pojkarna», »Gum-
man», »Buketten», »Eklog» m. fl.
Sällan hafva några sånger så hastigt
blifvit kända och älskade som fru Lenn-
grens. Man ömsom log och ömsom grät
åt de bilder ur lifvet hon så sant och na-
turligt målade, man läste hennes verser,
tills man kunde dem utantill, och det var
just det märkvärdiga med dem, att de voro
så enkla, att de genast fastnade i minnet.
Men medan hennes dikter voro på allas
läppar, lefde hon själf i anspråkslös till-
bakadragenhet och fann sitt behag i att så
mycket som möjligt dölja skaldinnan bakom
husmodern.
Icke ens när Gyllenborg på Svenska aka-
demiens högtidsdag 1797 ägnade »den blyg-
samma näktergalen i trädens skugga» en
byllningssång, öfvergaf hon sin anonymitet.
»Det är ett straff att bli berömd,
när pä sitt lof man ej kan svara»
skref hon med anledning af denna hyllning
i dikten »Dröm», där hon gör en skämt-
sam jämförelse mellan sig själf och fru
Nordenflycht. Och i »Några ord till min
kära dotter» förklarade hon, kauske icke
utan själfironi, att »vitterheten hos vårt
kön bör höra blott till våra nipper». I
denna dikt påminner hon föga om den unga
författarinna, som skref »Tekonseljen» och
det djärfva förordet till »Lucile», ifall eljes
somliga af dessa »ord» till Betti äro all-
varligt menade och ej en indirekt satir öf-
ver just de läror, som där predikas, Ty
nog låter det underligt att höra henne, som
en gång yrkade på att kvinnorna skulle
»vinna mera utrymme för själens förmö-
genheter»^ gifva sådana råd som:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
