Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 5 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 69
»Med läsning öd ej tiden bort,
Vårt kön så föga det behöfver!
Och skall du läsa, gör det kort,
Att såsen ej må fräsa öfver!»
Vi förstå henne bättre, då hon säger:
>Ett odladt vett, en upplyst själ,
Hvad, kunna böcker väl det skänka?
Mitt barn, studera världen väl,
Den ger dig ämnen nog att tänkaI»
Anspråkslösheten, godheten och det fina
vettet framhöll fru Lenngren ifrigt som sitt
köns bästa prydnader. Fåfängan, börds-
och penningdrygheten, skvallersjukan och
svagheten att på gamla dagar vilja synas
ung voro fel, mot hvilka hon gång på gång
lössläppte sin skarpaste satir. Hur rörande
har hon icke beskrifvit den ärbara, fromma
»Gumman», som icke blygs öfver sina gråa
hår, men hur förlöjligande skildrar hon
icke den gamla kokettens »Toalett» för att
till sist med ömkan utbrista: »Fjolla, hvad
du haft besvär att af vettigt folk beskrat-
tas!» Hur älskligt besjunger hon icke
barndomens lycka i »De små på landet»,
och hvilket lifligt minne väcker hon ej i
»Pojkarna» af »den ljufva tiden, då oskul-
den och friden tätt följde våra spår».
Varnande höjer hon i »Ålderdomströsten»
sin röst mot allt för stor svaghet och efter-
gift mot barnen.
»Smickra pojken, blinda mor,
j.t hans själfsvåld bifall nicka,
Böj dig, spänn igen hans skor,
Stoppa namnam i hans ficka,
Vänta -— pojken blir väl stor!»
Och då kan det hända att:
»Junkern vandrar lastens stråt,
Skryter af att ’lura gumman’.»
Familjelyckan och den enkla gästfriheten
få en vacker lofsång i »Den glada festen»,
medan fjäsket, kryperiet och matöfverflödet
få sina välförtjänta slängar i »Grefvinnans
besök».
Själf god och barmhärtig, lär fru Lenn-
gren oss i »Den lilla tiggarflickan» att »en
slant mättar mer än läxor ur kat’kesen»,
och den girige påminner hon:
»Vet att till allt det mynt du spar,
När se’n du far den sista färden,
Du lämnar ändå nyckeln kvar!»
Hon har också skrifvit flere religiösa dik-
ter, i hvilka hon varmt prisar den Högstes
godhet och kärlek. Hennes religiositet var
af det slag, som mera kändes än visades.
Sina många barmhärtighetsgärningar utöf-
vade hon alltid i tysthet. Hvad hon för
egen del mest eftersträfvade var att som
källan i hennes dikt med samma namn:
»Sina likar bistånd skänka,
lefva glömd och göra godt.»
Men »ju mindre hon sökte äran, ju mera
vann hon den». Svenska akademien upp-
manade henne att samla och utgifva sina
dikter, sedan hon förut motsatt sig ett för-
slag att detta samfunds stadgar skulle än-
dras, på det att hon skulle kunna inväljas
där. Med sin vanliga blygsamhet lofvade
hon att tänka på ntgifvandet af dikterna,
men hennes önskan var att, så länge hon
lefde, få vara obemärkt.
Svåra sorger, som drabbade henne, jämte
en obotlig sjukdom, för hvilken man för-
gäfves opererade henne, försvagade för de
sista 16, 17 åren såväl hennes kroppsliga
krafter som hennes snilles skaparkraft.
Allt mera sällan strängade hon sin lyra,
men mild och tålmodig bar hon sorgen så
väl som sjukdomen, utan att klaga. I sitt
hem var hon fortfarande samma utmärkta
husmoder, samma ömma maka och älsk-
värda värdinna, och i de enstaka dikter,
som hon under dessa pröfningens år skref,
visade hon sig alltjämt äga hvad hon just
under denna tid i sin »Invokation» bönföll
skaldeguden att skänka henne, nämligen :
»tonen, egentlig för koja och slott». Då
döden slutligen befriade henne från de plå-
gor hon med sällspord själsstyrka burit,
mötte hon den utan fruktan. »Jag är icke
rädd för döden, ty jag är icke rädd för
Gud» — sade hon.
De hedersbetygelser fru Lenngren i lifs-
tiden helst undvek, ägnades med saknad
åt hennes minne. Svenska akademien lät
till sin högtidsdag 1790(?) prägla en minnes-
penning med hennes bild, och Franzén upp-
läste vid samma tillfälle ett varmhjärtadt,
om beundran för såväl kvinnan som för-
fattarinnan vittnande minnestal.
»I tänkesätt och handling liksom i poesi
och vältalighet» — yttrade han där —
»älskade hon ej det, som bröstar sig. Hon
fann något komiskt i själfva högheten, då
den förkunnas med trumpeter och framträ-
der med teatersteg. Denna känsla skulle
hos en man kunna blifva ett hinder icke
allenast för alla stora bemödanden, utan
ock någon gång för utöfvandet af plikter.
Hos henne var den en intagande försynt-
het, som förhöjde både värdet af hennes
dygd och behaget af hennes snille.»
»Eftervärlden» — sade Franzén äfven i
samma minnestal — »skall vid hennes dik-
ter fästa en stor uppmärksamhet, icke en-
dast för det egna och förträffliga i hennes
skaldekonst, utan för den trogna målningen
af tidens seder och för det inhemska i så-
väl ton som ämnen.»
Ja, eftervärlden skall ännu länge fortfara
att beundra Anna Maria Lenngrens snille.
De dikter hon skänkt oss äro pärlor af
äkta svensk poesi, och vi hafva alla skäl
att känna oss stolta öfver henne. Och —
hon må ha varit hur blygsam som helst,
— för den svenska kvinnans ökade bild-
ning och rätt till täflan med mannen har
hon, om än oafsiktligt, kämpat och verkat.
Mindre genom sina käcka utfall mot för-
domarne än genom hela sitt lifsverk har
hon bevisat, att äfvpn kvinnan har förmåga
till andligt arbete. Den ära, som hon al-
drig sökte, men i så rikt mått vann, åter-
faller på hela hennes kön.
–––- ❖–––-
”fåarnens väl”.
et var en dag föiiiden sommar, då jag vista-
des hos en god vän på landet. Jag satt ute
på verandan, och under det strumpstickorna lång-
samt rörde sig mellan mina sommarlata fingrar,
gaf jag akt på min värdinnas lilla dotter, som satt
och lekte i en sandhop ett stycke därifrån. Lilla
Märta var min stora gunstling. Liten och knub-
big, rödkindad och mörkögd var hon, med en mun
som aldrig var allvarsam och en liten trubbnäsa,
som var oemotståndligt humoristisk. Hon var i
mitt tycke en riktig liten idealunge med en un-
derbar stor portion förnöjsamhet och en förmåga
att sysselsätta sig med tusen små lekar, som gjor-
de att hon mycket sällan hade tid att vara miss-
nöjd och vid dåligt lynne. Också var bon tyd-
ligen den sol, kring hvilken, mer eller mindre omed-
vetet, allt i hemmet tycktes röra sig. Och ehuru
jag såg, att alla möjliga hänsyn togos till hennes
trefnad och välbefinnande, har jag ännu aldrig
här sett det fjäskande och bråk som man ofta, vid
en närmare bekantskap, kan iakttaga i hem, där
barnen äro hufvudpersonerna.
Nu satt den unga damen som bäst och njöt
af att se den fina gula sanden rinna ut mellan
de utspärrade tårna på hennes små bara fötter,
som hon just helt vällustigt hade borrat så långt
som möjligt in i sanden, för att sedan med ett
ryck, så att sanden yrde, draga fram dem igen
Jag lät arbetet hvila. En mera strålande bild af
hälsa kunde man knappast se, och jag kunde ej
låta bli att för min vänninna, som just kom ut
på verandan, utrycka min förtjusning.
»Ja-, nog är jag också, om jag skall säga san-
ningen, en smula stolt öfver henne,» sade min
väninna skämtsamt. »Men så har jag icke hel-
ler nått detta resultat, utan att utstå mången svår
dust, i synnerhet med kära mormor, som alls
icke kunde förstå och gilla Arturs och mitt sätt
att sköta och uppfostra vår förstfödda. Ser du,
det har alltid varit min åsikt att man gör barnen
den största tjänsten, om man genast från det de
äro helt små gör så liten affär af dem som möj-
ligt Och annars hade det ju också varit omöj-
ligt för mig att ända tills nu undvara sköterska
för Märta. Ty vänjer man ett barn vid vaggning
och vyssning det första det ger ett pip ifrån sig,
blir det i längden mera besvär och ansträngning
än hvad en stackars mamma ensam står ut med.
Jag vet ju nog att de finnas, som anse att man
är helt och hållet utan hjärta, om man låter bi-
lan ligga och skrika en stund och pröfva sina
lungor, om hon annars är mätt och har det bra
både öfver och under sig, men är för sömnig
att vara glad och för vaken att tvärt somna. Det
hände ibland, när Märta var helt liten och jag
om kvällen hade badat henne och lagt henne och
sedan lämnat henne ensam, att hon kunde skrika
en liten vers, innan hon somnade. (Det har nu
icke på länge mera inträffat, ty hon lärde sig nog
snart, att det ej hörde till saken.) Men då gick
mormor helt orolig omkring från det ena stället
till det andra, tills ; hon slutligen kom fram till
mig och så bevekande bad mig att få gå och vag-
ga henne bara en liten stund, att det verkligen
var riktigt svårt för mig att vara tvungen att neka
henne den fröjden. Ty småbarn få vanor fortare
än vi tro, och en sådan söfning hade nog haft
till följd att hon nästa kväll fordrat en likadan
behandling. Men det lustiga är att se, huru mormor
numera är så inne i vår metod, att det händer
att hon, med ett djupt bekymradt uttryck i sitt
ansikte, beklagar de människor, »som inte förstå
sina egna barns bästa, utan vänja dem vid hjärn-
skakande vaggning och vyssande på armarna,
Och dessutom göra de ju sig själfva så mycken
onödig möda i stället för att litet spara sina kraf-
ter, tills de bättre behöfvas. Vänj barnen vid
punktliga måltider och låt dem sedan vara i fred,
så bli de nog snälla.»
»Ja, så säger mormor nu för tiden, och jag är glad
att hafva lyckats bibringa henne denna åsikt, ty
nog tror jag att man på den vägen bäst kommer
till det som är barnens väl.»
Ett par dagar därefter sökte min vänninna upp
mig i mitt rum.
»Har du lust att följa med mig och min man
på en åktur till Nygården? Som du vet är det
vår gamla skolkamrat Ellen Hanssons man, som
hyrt den för sommaren, och vi kunde ju med åk-
turen förena en liten tittin hos dem.»
Jag antog med nöje förslaget. En färd på en
mil i denna härliga trakt var ju redan i och för
sig ett nöje, hvartill ännu kom utsikten att få
råka en vän från skoltiden. Jag hade ej råkat
Ellen sedan dess, visste blott att hon var gift,
och numera lefde hon blott för sitt hem och sina
barn, sades det.
Några timmar därpå åkte vi in på Nygårdens
rymliga gårdsplan. Ute på -trappan blefvo vi väl-
komnade af Ellens man. Ja, Ellen var hemma, sade
han, men för tillfället upptagen i barnkammaren,
men om vi ville stiga in och en stund nöja oss
med hans sällskap, skulle hon nog snart komma.
Hon hade ej varit riktigt rask, barnen togo så starkt
hennes krafter i anspråk. Den äldre var ett myc-
ket klent barn med anlag för engelska sjukan
och den yngre led af ett ledsamt utslag. Och
Ellen var så uppoffrande, och dessutom är det
ju alltid så mycket bråk med småbarn, till och
med om de äro friska, så mycket mera då, na-
turligtvis, när de af sjukdomen äro mer än van-
ligt kinkiga. Alla dessa upplysningar lämnade
oss herr Hansson, medan vi sutto och väntade på
hans fru.
Hvad jag fann henne förändrad, då hon slutli-
gen kom in ! Visserligen hade hon aldrig utmärkt
sig för någon strålande hälsa, men så medtagen
hade jag ej väntat att finna henne. Hon var ma-
ger och blek och det låg öfver hennes ansikte
ett drag af oro och ögonens röda kanter talade
om ihållande nattvak. Hon sade sig vara myc-
ket glad öfver att vi kommit, och samtalet rörde
sig snart om den gamla kära skoltiden. Men
under allt detta föreföll det, som om hennes tanka,.
Bättre än Stomatol och Aseptin
af alla slag är ji^L ÜEH JOES JEF
Se professor Ernst Almqvists intyg å flaskorna.
S:t Eriks Tekn. Fabrik, Stockholm.
Till landsorten mot efterkraf. Allm. Tel. 10310.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
