Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 5 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 I D U N 1897
egentligen varit sysselsatta med annat än det hon
talade om, och det visade sig att jag haft rätt,
då hon helt plötsligt afbröt samtalet med att
fråga, om vi ville komma och se på barnen. Vi
samtyckte naturligtvis, och hon öppnade dörren
till barnkammaren. Vi inträdde i en liten kam-
mare med de tillslutna fönsteen vettande rakt
mot söder och med en luft som var kväfvande
het. En här af flugor surrade kring fönstren och
kring en kanna med 3’stad mjölk, som stod på
bordet, och i hvilken de djärfvaste flugorna som
bäst ljöto en långsam död. Vid väggen såg jag
en säng och i den ett bylte, inlindadt i ett stop-
padt täcke, bevakadt af en halfvuxen flicka. Midt
på golfvet stod en vagn, i hvilken jag upptäckte
en två års gammal flicka med en gumminapp i
mumien. Bredvid henne i vagnen låg en half-
tömd flaska med mjölk. Då vi kommo in i rum-
met, började hon röra på sig, hvarvid den gamla
sköterskan som stod bredvid vagnen och rullade
den fram och tillbaka, ersatte den tomma nappen
med mjölkflaskan. Men den tycktes ej behaga
två-åringen, ty hon skakade den ifrån sig med
ett skrik, som hade till följd att vagnen sattes i
en ännu starkare rörelse af den gamla.
»Jag kan ej förstå, hvarför Ester har så då-
lig matlust,» sade Ellen bekymrad, i det hon lyfte
upp sin lilla dotter. »Och. ändå passa vi på att
bjuda henne mat, så ofta hon ser ut att vara
hungrig. »
»Men vore det icke bättre att iakttaga bestäm-
da måltidstimmar?» föreslog min väninna.
»Nej, nog tycker jag det är bättre att låta dem
få mat så ofta de vilja. Då vet man åtminstone
att de ej äro hungriga.»
Jag såg på den lilla flickan, som satt i mo-
derns famn. Hon hade ett litet blekt ansikte,
betäckt med svettpärlor, bakhufvudet var onatur-
ligt stort Jag kom genast att tänka på, att hen-
nes far talt om, att hon liade anlagför engelska sju-
kan, och den tycktes verkligen redan vara sorg-
ligt långt framskriden. Jag mindes att jag nå-
gonstädes läst, att frisk luft är det främsta bote-
medletmot dennasjukdom, och nämnde därför nå-
gonting om att öppna fönstret.
»Nej, kära vän,» sade Ellen nästan förskräckt,
»Ester är så ömtålig för drag, att jag knappast
vågat föra ut henne, ännu mindre att öppna
fönstret på en så här blåsig dag.»
Min blick föll på kudden, som den lilla just
hade lämnat och där en djup, fuktig grop visade,
hvar hennes stackars lilla heta hufvud hade hvi-
at. Jag kunde ej låta bli att undra, om hon ej
skulle hafva det bättre med en litet hårdare och
svalare dyna.
»Ja, det kunde kanske vara litet mindre dun
i den, men det är så skönt för de små att hafva
det mjukt,» och hennes ansikte fick ett rörande
skimmer af beskyddande kärlek, då hon såg ner
på den lilla sjuklingen i sin famn. Men i det-
samma kom hon ihåg byltet i sängen. »Jag har1
ju ej ännu visat er min lilla gosse,» sade hon
strålande och började ur en mängd kuddar och
täcken veckla ut ett litet pyre med ansiktet öf-
versålladt af små röda prickar.
»Men, kära Ellen,» utropade min väninna, »det
där utslaget har han visst fått af för stark vär-
me, odu har ju också bra mycket på honom.»
»Ah, han har ej mera på sig än hvad Ester
hade. vid hans ålder. Eör resten tycks det ej
alls plåga honom, det är blott om nätterna han
är orolig. Så ni kan tänka att det tar på kraf-
terna att vaka med honom, isynnerhet som Ester
har dålig sömn. Och fastän jag alltid har vår
gamla Sofi att hjälpa mig om nätterna, räcker
det nog ändå till att vandra med dem och vagga
dem för att få dem lugna.»
»Men kunde de ej vänja sig vid att somna
utan det där bråket?» vågade jag invända, i det
jag förstulet såg på min väninna,
Ellen gaf mig en blick, i hvilken jag tydligare
än om hon sagt det med ord, läste: »Det säger
du, som aldrig själf haft barn att vårda!» Och
utan att svara mig, föreslog hon kort att vi åter
skulle gå ut i salen. Jag kände ett styng af
samvetskval: hade Hon icke bedt oss in till sina
små, öfvertygad om att vi skulle beundra dem
såsom hon själf, och hvad hade hon fått till tack
därför? Det var nästan med ömhet hon stängde
dörren om sina små älsklingar, likasom om hon
ångrat att hafva visat dem för oss, otacksamma.
Då vi en stund därpå reste, uppmanade min
väninna herrskapet Hansson att ej glömma hort
henne och hennes man. Herr Hansson tackade,
men trodde icke att det kunde blifva af. Bar-
nen voro ju så små ännu och Ellen var visst li-
tet barnslig däri att hon ej ville lämna dem, hon
pjåkade kanske litet för mycket med dem.
»Pjåkar!» upprepade hans hustru och hon rä-
tade på sig, sårad och halft förvånad öfver en
sådan beskyllning. »Kan det kallas att pjåka att
jag uppoffrar mig för mina barn? Det skulle
hvarje mor göra i mitt ställe. Gör man ej gärna
allt det man kan, då det gäller barnens väl ! »
—A—
–––- ❖–––-
”Soppa på en korfstieka”.
Ett litet »inlägg» till E. W. apropos
»Något om Soppon.
aturligtvis böra vi alla vara djupt tacksam-
7 y ma för de goda soppkokningsråd ni nedlå-
ter eder gifya oss »mer eller mindre förståndi-
ga husmödrar», och jag är det äfven, men hop-
pas dock. att ni ej tager anstöt af, att jag ytt-
rar mig något härvidlag. Visserligen har jag ej
(det måste jag till min egen »skam», om ni så
vill, erkänna) följt edra råd och kokat sådan
där utmärkt buljong, men jag har likväl något
litet erfarenhet vis-à-vis långkok af ben.
Jag har ej kokt på »för 50 öre ben i sex tim-
mar». Men då vi haft slakt, har jag naturligtvis
låtit koka buljong på ett par pund ben som blif-
vit beröfvade det mesta af kött och talg till korf-
mat. När dessa hade kokat cirka 6 timmar, an-
såg jag buljongen vara färdig och benen urkokta.
Köttet använde jag sedan att stekas upp med lök
och potatis och en del till sillsalat o. s. v. —
Min man, som är mer ekonomiskt anlagd än
jag och äfven ger mig ett och annat välvist hus-
hållsråd ibland, föreslog mig en gång, då vi hade
slakt, att jag skulle koka s. k. efterbuljong på
de där välsignade benen, och jag följde knotan-
de hans förslag, viss om att det var att koka »sop-
pa på en korfstieka». Den där efterbuljongen
smakade ej ett dugg bättre än vanligt varmt
vatten, ändock jag för säkerhets skull hade låtit
det koka ihop så mycket som möjligt, och det
på benen befintliga köttet var till den grad ur-
kokt, att jag blef led åt både efterbuljong och kött
samt gaf bort det till en hjälpmadan i mitt gräns-
lösa oförstånd, ty hon bad att få det, då jag ville
ge det till — katten och hunden. Dessförinnan
stod det emellertid så pass länge, att det blef kallt,
men flottet var då så tunnt som nattgammal is
i början af vintern (eller kanske mycket tunnare).
Nej, tacka vill jag då ett par härliga biffstekar,
med mycket lök till och godt smör samt mjölig
god potatis och i ersättning för soppan en halfva
öl samt efteråt stekta äpplen eller lingonpäron
eller också en god mör ox- eller fårstek i stället
för biffen. Då man har fisk till middagen, är godt
att hafva en god kraftig buljong förut.
Jag tycker mycket om soppor, som »fresta min
aptit», t. ex. oxsvanssoppa med hårdkokta ägg
eller god Julienne-soppa, men andra kompott-sop-
por, d. v. s. sådana som bestå af efterbuljong,
mjölk, grönsaker, ägg, grädde o. s. v., är jag ej
vidare betagen i; då föredrar jag biff eller stek
med potatis och en halfva öl samt litet frukt-
artadt efteråt, t. o. m. en god fruktsoppa, och jag
tror att en sådan där kompottartad soppa kan
bli lika dyr som en kötträtt, ty ägg, grädde, grön-
saker o. s. v. äro just ej billiga om vintern. Ve-
den är också ganska dyr, och det går till en li-
ten summa att elda i spisen sex timmar i sträck.
En god, mör ox- eller fårstek behöfver ej mer än
halfva den tiden.
Jordärtskocksoppan har jag ej pröfvat på, ty
då vi haft ärtor på torsdagen, bruka vi ba ärt-
puré med stekta brödtärningar på lördagen ; detta
tycker min herr gemål mycket om. Söndagen ha
vi vanligen hvitkål samt stek etc. —
Ärter, ärtpuré, kål-, fruktsoppa — gamla heder-
samma soppor! Det är ej ofta således man är
utan soppa — en god stark buljong kan man ju
äfven unna sig en gång i veckan och köpa an-
tingen en oxsvans eller ett stycke soppkött.
Pepparrotskött är ej att förakta, då det är ungt
och mört med god sås. (Jag hatar tunn sås, in-
nom parentes sagdt.) Och därpå en lätt efter-
rätt, t. ex. stufvade katrinplommon med grädde.
Således till slut måste jag öppet tillstå att jag
anser det ej vara särdeles ekonomiskt att koka
på »för 50 öre ben i sex timmar».
En ohjälplig gourmande.
–––- ❖–––-
är den bästa gåfva till de
nnga. Prenumerera på
närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
–––-
Från Iduns läsekrets.
»Som man ropar i skogen . . .»
»Apotekar B . . . »har funnit ännu en modig li-
ten opponent, denna gång en å apotek tjänstgö-
rande kvinnlig elev, som tillställt redaktionen en
skrifvelse i ämnet. Då den i hufvudsak uppre-
par och bekräftar, livad fröken Leth redan i förra
numret anförde till försvar för kvinnornas dug-
lighet på apotekarbanan, anse vi öfverflödigt in-
föra den i sin helhet, utan anföra endast slut-
orden, så lydande:
»Och vill jag särskildt fästa de kvinnors upp-
märksamhet, som ärna beträda denna bana, på att
de ej med anledning af en och annan persons parti-
ska omdöme om saken i fråga må låta sig afskräc-
kas, nogsamt betänkande, att det ej är allenast på
detta område, utan ock på hvarje annan bana, hvil-
ken förut ensamt varit upplåten för detmanligakö-
net som detta på mångfaldiga sätt sökt motver-
ka oss kvinnor i vår sträfvan att på egen bandi
söka en utkomst.»
Kjolar och poesi.
Förunderligt nog tyckes den s. k. »kjolfrågan»,
som väl dock kunde förmenas i betydlig grad till-
höra detta lifvets prosa, i stor utsträckning väcka.
poetiska känslostämningar hos vår läsekrets. Ånyo-
har redaktionen uppvaktats med en bit »stränga-
lek» i ämnet, som här må följa:
Framtidstankar med anledning af kjoireformen.
I kjortelfrågan ett fast beslut
Nu svenska kvinnor ha’ fattat,
Ty långa kjolen skall dömas ut,
Han länge nog har dem skattat
På lif och hälsa och slantar många,
Som offrats upp för de våder långa,
Gunås så visst.
Tuberkulosen ej mera skall
Vår arma lifhank förstöra,
Med korta kjolen hans tid är all,
Ty hvem skall nu honom föra
Från gatudammet till våra lungor.
Därföre prisas af alla tungor
Den korta kjol’n.
Och alla husjungfrur näpna, små,.
De skola äfven bli’ nöjda;
Jag ser i andanom hur de gå
Och åt reformen sig fröjda,
För att ej tala om Sy-Kristina,
Hvars hela anlete ren tycks skina
Af nyväckt hopp.
Ett uppsving ock för hvar riddare
Af lästen detta skall blifva, v
Ty när nu alla ens fot ska’ se,
Bör nätt och vackert man klifva,
Och till den ändan en sko så näpen
Man måste hafva, då icke släpen
Mer skymma för.
O, tid af sällhet jag randas ser,
Ack, må du snart vara inne!
Då frid och endräkt allt mer och mer
Ska’ värma upp hvarje sinne, —
När korta kjolen har detta vunnit,
Ha lifvets lycka vi säkert funnit.
Ja, lycka till! Sigyn..
–––- *–––-
Uf notisboken.
Kvinnofrågorna vid riksdagen. Sedan
äfven andra kammaren behandlat dessa frågor,
har riksdagen med bifall till kyrkoherde Hazéns
motion beslutat i skrifvelse till k. m:t anhålla
om förslag till lag, som tillerkänner hvarje gift
kvinna rätt att vid prästval utöfva frånvarande-
mans rösträtt.
Vidare har riksdagen för sin del antagit en
lagändring, som ger kvinna rått att inför domstol
föra andras talan.
» Ofvergreppen mot småfåglarne» var ti-
teln på ett föredrag, som här om aftonen liölls.
af e. o. kammarskrifvare A. Boswall vid Svenska
allmämna kvinnoföreningens till djurens skydd
årsmöte å AV6:s stora sal.
KÀIRÀTEI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
