Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 5 mars 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ltü>7 I DU N 71
»Det linnes så godt om fåglar, någon nytta
■skall man väl ha af dem,» hade en dam svarat
vid tillfrågan, hvarför hon bar delar af dödade
fåglar i sin hatt. Det var det enda skäl hon
kunde anföra. Men det finnes verkligen ej så
godt om fåglar, och naturens ordning är ej så
ytlig, att de blott skulle finnas till för att roa
oss. Småfåglarne äro verkligen några af våra
nyttigasta djur. De äro våra dugligaste träd-
gårdsmästare, de jaga våra trädgårdars och vårt
landtbruks farligaste fiender, de glupska larverna.
Men hvact nytta gör en fågel på en kvinnohatt?
Den kvinna, som af missriktad behagsjuka »pry-
der» sin hufvudbonad med en fågelkropp eller
■delar af en sådan, eller den gosse, som plundrar
ett fågelbo, besudlar sig med blod, som ström-
mar varmare och friskare än de flesta andra
•djurs, och skadar sitt lands modtrnäring.
Förutom det lifliga och underhållande före-
draget förekom vid mötet uppläsandet af års-
•och revisionsberättelserna.
Till styrelseledamöter valdes fru J. Yarenius,
-ordförande, fru M. A. Engelhardt, vice ordföran-
de, hr P G. Isberg, sekreterare och skattmästare,
fruarna H. Lagercrantz, S. Lindhé, A. Ruuth, H.
Signeul, E. Unge, fröken E. Sundin samt hrr 0.
Axelsson, L. Bäärnhielm, J. J. Dalström, N. Gu-
stafsson, L. Hökerberg, -A. M. Myrberg. Mötet
■leddes af ordföranden, fru J. Varenius.
*
En märkesdag för den svenska kvinnan.
Det var i onsdags, den 3 mars, ett halft sekel se-
-dan konung Oscar I i konseljen undertecknade ett
af kommerskollegium tillstyrkt medgifvande an-
gående kvinnas handelsrätt.
I förordningen stipuleras hvart och ett frun-
’timmers ratt att efter anmälan få öppna kram-
låda af fyra olika klasser. Klass I omfattade
nipperhandel (hvarmed förstods korta varor),
klass II klädmäkleri (tyg och kläden), klass III
mängleri (omfattande nya eller begagnade hus-
gerådssaker) samt klass IV tobakshandel och nål-
:stolskram.
Dräktreformen i Tyskland. I Berlin finns
det också en dräktreformförening, och denna
hade här om dagen sammanträde, vid hvilket
:beslöts att anordna en utställning af reformerade
damunderkläder och klädningar. Som det förut
visat sig, att korpulenta damer ha svårare att
besluta sig för en dräktreform än de smärta,
■utlästes, ett pris af 100 mark för den bästa mo-
dell till dräkt för en fet kvinna mellan 30 och
•50 år gammal. Bestämmelserna voro, att de
klädningar, som kunde komma i fråga så väl till
utställning som till prisbelöning, ej finge stöta
i marken, ej skulle vara afsedda att bäras på
korsett samt ej finge ha ben- eller stålfjädrar i
-sömmarne.
–––- *–––-
Teater och musik.
Kungl. operan. A den recett, som fru Linden
i tisdags kontraktsenligt hade å k. operan, upp-
tog programmet den genom recettagerskan så
populär vordna operan »Orfevs» samt fjärde ak-
■ten ur »Carmen». I båda operorna hade den
utmärkta sångerskan tillfälle att visa sina ovan-
ligt framstående egenskaper som konstnärinna
såväl i vokalt som dramatiskt hänseende. Fru
L. fick ock upprepade gånger under aftonen mot-
taga den fulltaliga publikens hyllning ej blott i
bedöfvande applåder och bravorop, utan ock i
en hel skörd af blommor. Konungen, kronprin-
sen och prins Carl med uppvaktningar bevistade
föreställningen.
K. Dramatiska teatern har efter många åx-s hvila
upptagit ett gammalt hederligt repertoarstycke
från fars och mors ungdomsdagar : Frans Hed-
■bergs bekanta komedi »Blommor i drifbänk». Att
stycket med sina sedebilder från början af 60-
talet och hela sin något naiva faktur nu skall
förefalla åtskilligt föråldradt, är ju naturligt nog.
Dock gömmer det så mycket af äkta trohjärtadt
stockholmskynne och godt lustspelshumör, att
det dess bättre ännu — ofvanpå alla kryddade
främmande rätter •— tycks falla publiken väl i
smaken. I synnerhet hade man hjärtans roligt
åt den tidstrogna dräkten: krinolinerna, chigno-
nerna, de tallriksstora parasollerna och herrarnes
■ kaminrör» — den tröstlösa Saharaexteriören
från Karl den XIII:s torg i första akten ej att
■förglömma.
Bland »blommorna i drifbänken», alias made-
moiselle Palméns unga pensionärer, togs ovill-
korligen priset af fru Hartmann som den 13-åriga
snärtan Erika —• en synnerligen »dyrbar» före-
teelse af förbluffande illusion. Mycket intagande
var fröken Jansons Clara Hjelm. Af den långa
personlistan i öfrigt må särskildt med erkännan-
de nämnas fröken Klefberg som pensionsföre-
stånderskan, hr Hillbergs genompräktige magister
Bruus, fröken Åhlanders bagareänka och hr En-
valls inspektor Larsson, Som sagdt, publiken
fann sig road, och hr Hedbergs unga »drifbänks-
plantor» tyckas ha att motse en ny blomstrings-
period.
Vasateatern har återupptagit den roliga kome-
din »Generalguvernören» med fru Håkansson och
hr Svennberg i hufvudrollerna som förut. Stycket
mottages fortfarande med lifligt bifall.
Musikföreningen gaf i måndags sin 45-te konsert
efter ett i flere hänseenden intressant program.
Särskildt var den första afdelningen af intresse
på grund af däri förekommande tonsättningar af
Schubert. Man fick här tillfälle att lära känna
den framstående kompositören från hans kanske
bästa sida, romansdiktningens. 1 Sålunda utförde
fröken Sidner högst förträffligt en serenad, beled-
sagad af damkör och orkester, samt hr Forsell
något kallt och onyanseradt de trenne roman-
serna »Liebesbotschaft», »An Sylvia» och »Erl-
könig», dessa med pianoackompanjemang. För
öfrigt utfördes samme tonsättares uvertyr till
»Rosamunda» och en katolskkyrkohymn »Tantum
ergo», båda hvar i sitt slag förträffliga. »Signes
visa» och »Snöflingornas saga» ur Normans förtju-
sande musik till Melins dikt »Humleplockningen»
äro välkända och anslogo äfveh nu. Af Berlioz
fick man höra ett par mera egendomliga än egent-
ligen anslående kompositioner, nämligen »Ophe-
lias död» för damkör med orkester och »Medi-
tation» för blandad kör och orkester. Andra af-
delningen i programmet inleddes med ett opus
af en, så vidt vi förmoda, här förut ej framförd
tonsättare, nämligen Rich. Strauss, i hvars musik
till Goethes dikt »Wanderers Sturmlied» för blan-
dad sexstämmig kör med orkester man såväl i
vokalt som instrumentalt hänseende fick till lifs
ett helt haf af toner, såsom uttryck för svallande li-
delser, himmel och afgrund. Instrumentationen
är nog briljant, men det helä förefaller något
oklart. Många svårigheter förefinnas för utföran-
det, men dessa öfvervunnos i allmänhet rätt väl.
Aftonens sista nummer, ett af programmets in-
tressantaste, utgjordes af delar ur musiken till
skådespelet »Athens ruiner» af Beethoven. Den
store mästaren visar sig här som en kolorist af
första ordningen, särskildt i den roliga dervisch-
kören och i den bekanta turkiska marschen. Ståt-
ligt gjorde sig äfven den sista marschen med
kör. — Körerna gingo i allmänhet mycket bra
och orkestern skötte sig äfven oklanderligt. Det
hela leddes af prof. Neruda med van hand. Pu-
bliken var fulltalig, men ej vidare entusiastisk.
0m Tor Aulins konsert i morgon lördag i Öster-
malms kyrka erinra vi ännu en gång.
Fru Dagmar Möller, hvars afgång från k. operan
med skäl beklagats af så många, gifver nästkom-
mande torsdag en romansafton, till hvilken bil-
jetterna nog komma att bli särdeles eftersökta.
Hr Oscar Lejdström förbereder en konsert i
Musikaliska akademiens stora sal till den 19 den-
nes, hvarvid uteslutande svenska kompositioner
komma att utföras.
––––-*––––-
Signaturen »Anne Charlotte»,
livilkcns sympatiska skrifvelse beredt oss uppriktig
glädje, ombedes vördsammast att gifva sig person-
ligen tillkänna för redaktionen i och för närmare
meddelande.
–––- *–––––-
“Familjemeddelanden“.
En familjetidning- sådan som Idun,
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvcmden om födde-, förlofvade, vigde
och döde. För visso är det just damerna in-
om familjerna, som med det lijiigaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare, utsträckning den
intresserade familjepubliken öfver hela vårt land
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken »Familjemeddelandens ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår,
annonsbilaga för dylika annonser och för demfast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons kr. 1: 50, för förlofnings- och vig-
selannons kr. 2: — och för dödsannons in-
om ram kr. 5: —, ett pris som måste betrak-
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom
erhåller. Redaktionen af Idun.
–––- –––––
Jerry.
Berättelse af mrs Hungerford, »författarinnan
till Molly Baww>.
K
an var utsvulten. Icke hungrig, så som du och
jag kunna känna oss efter tio eller tolf tim-
mars fasta, utan bokstafligen döende af brist
på föda. Han satt lutad mot den kalla, fuktiga
väggen, halft känslolös med sin enda vän ömt
tryckt till sitt bröst. Hans lilla ansikte var
smutsigt och alldeles dödsblekt, läpparne torra
och händerna till ytterlighet afmagrade. Regnet
föll stridt ute på den mörka gatan, och decem-
berkvällens kalla, genomträngande dimma blef
med hvarje ögonblick allt tätare. Lille Jerry
märkte knappast, hur dimman trängde genom de
eländiga trasor, som höljde hans kropp. Tvänne
långa dagar har han nu tillbragt utan föda. Den
långsamma, tärande feber, som under två hela
veckor rasat i hans lilla kropp, har hittills för-
tagit hvarje känsla af hunger, men just nu hade
febern lämnat honom och samtidigt inställde sig
ett gnagande begär efter föda, af hvad slag som
helst. Utmattad hade han lyft sitt lilla trötta
hufvud från den eländiga kudden och med svag
röst bedt om en dryck vatten, en bit bröd —
men blott för att finna sig ensam — ensam och
öfvergifven i den usla, mörka källaren.
Hvilket rysligt ögonblick för det stackars bar-
net! Han hade legat sanslös af den rasande
febern, då den kvinna, hos hvilken han lefvat
så långt han kunde minnas tillbaka, dukat un-
der för samma sjukdom och blifvit bortförd.
Hon hade varit en eländig, försupen varelse —
på sitt vis god emot honom då hon var nykter
— brutal då hon var drucken, men sådan hon
nu än var, — den enda som tagit någon vård
om honom. Huruvida hon varit hans moder —
eller ödet kastat honom i hennes väg, visste han
ej, men känslan, att hon var förlorad för honom,
fyllde hans hjärta med outsäglig fasa. Han för-
stod att han var öfvergifven, då han intet svar
erhöll denna mörka kalla vintermorgon. Han
släpade sig emellertid mödosamt hort till den
vrå, där hon brukade ligga, men blott för att
finna den — tom. Svag och darrande, skyndade
han tillbaka till sitt eget läger och sökte med
ångestfull ifver efter något, som han i sin feber-
aktiga brådska icke kunde finna. Snyftande af
oro, lät han höra en svag hvissling, och slutligen
kröp en liten mjuk, raggig tingest, en liten ma-
ger, eländig hundvalp, fram till honom.
Med denna dyrbara skatt i sina armar stapp-
lade han fram till dörren och ut på gatan, just
då den första gryningen af dagen syntes i öster.
Han hade fått syn på en kvinna ute på gatan
och darrande af oro sport henne efter sin mo-
der, men hon hade svarat honom med hårda
ord och drifvit honom bort.
Öfverväldigad af sin ytterliga svaghet satt han
sig ned i en undangömd portgång, knappast kän-
nande den grymma hunger, som rasade inom
honom. Men då dagen bröt in, kunde han ej
längre uthärda: ett kväljande begär efter föda
uppsteg inom honom.
Hvar skulle han väl kunna erhålla någon så-
dan? I hela den stora vidsträckta staden Lon-
don — hvar fanns väl den som kunde mätta
detta lilla öfvergifna lamm! Ja, hvar? Ingen
fanns som tänkte på honom, ingen som vårdade
sig om honom!
Många, goda och välgörande människor, därom
är jag viss, skulle med glädje sörjt för honom
under hans återstående dagar, om de blott vetat
af hans tillvaro. Men, det tager så lång tid att
föra de eländas talan inför de barmhärtige här
på jorden, att hundratals hinna dö, innan hjäl-
pen når dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0075.html
