Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 5 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H
fr
72 DUN 1897
P
*4
•ri P
H Sf
P= g
■g §
P 2
H ®
P .
d’ P«
••
$ *
lo
l=§
P* .
H
P
g §
; 3
± an
irg
P* I
" 5
»>
CD
<1
ÇDo
GC
K—’
ço
Op
-3
S»
en
ST
VB
fr>
mt?»
îjrp p
5 pp
m3 P.JO
Q.J-’œ
-ZTI53
x §.«*■
. ° &
m °
t» î?»
-Sel
=rap
«o JP
o gw
= eS
P ©
ßoii*
Cf? ►*
O e
• • äp
o S’H
» Cf
Cri |2
K -«B
LT © fa
*■* tt
I ec®
s.*"» °
BP e
o o
SB
S*
»
ts
® e
Den lille gossen hade satt sig i en portgång
och insomnat; då han åter slog upp ögonen, var
det redan mörkt. Begnet föll i strömmar och
genom det skimrade här och där en matt gas-
lykta. Den lilla hunden, som harr alltjämt tro-
fast höll i sina armar, var död. Men barnet för-
stod det ej. Det är mig en sådan glädje att veta,
att han aldrig fick kännedom därom. Han satt
där alldeles stilla med hunden i sin famn och
hufvudet nedböjdt. Man kunde se, att det lilla
ansiktet varit vackert, om ej död och brist satt
sin stämpel därpå.
Som han nu satt, kom en ung man drifvande
nedför den mörka gatan. En ung man med
håliga kinder, insjunkna ögon, alltigenom en bild
af försakelse och nöd.
Det var intet tilldragande anlete. Den onde
hade satt sin stämpel därpå. Kläderna voro
trådslitna, hatten bedröflig. Under armen bar
han några trasiga böcker, med en omsorg, som
vore de hans hela värld, hvilket de sannolikt
också voro.
Måhända var det en student, en fattig, afsig-
kommen sådan, som dock ännu vågade kämpa
emot ödet.
»Hvad är detta för ett bylte,» sade han och
stannade framför den halft medvetslöse gossen
och petade till honom med sin käpp. »Aha —
ännu en utsvulten stackare! Få höra, din lille
usling, hvad fattas dig?»
Uppskrämd af detta tilltal, lyfte Jerry sina
matta ögon med ett bönfallande leende mot
mannen. Ett leende så tydligt bedjande om för-
sköning från det slag han så säkert väntade.
»Hungrig, hvad» ? sade den unge mannen med
ett obehagligt leende. Han betraktade gossen
liksom öfvermåttan road och fortfor: »Ett talande
bevis på sanningen af den trösterika fabeln om
en gudomlig försyn ! Denna oändliga kärlek
som ej ens tillåter en sparf falla till marken,
och för hvilken dessa små ju äro så särskildt
dyrbara!»
Han skrattade hånfullt och fortsatte: »Du sväl-
ter ihjäl, barn, om du ej ser dig för,» hvarefter
han stack handen i fickan och drog fram tre
kopparmynt och en silfverslant. »Se här,» sade
han och kastade silfverslanten till den stackars
Jerry som med öfvermänsklig ansträngning lyc-
kades fånga den och därefter vända sig mot sin
okände vän för att tacka. »Var lugn,» skrattade
denne, »det var att göra dig en dålig tjänst, utom
det att det var en stor uppoffring för mig, att
söka förlänga dina dagar. Vore du förståndig,
så kastade du slanten i närmaste rännsten, se
annars till, att den räcker så länge som möjligt,
åtminstone de närmaste två dagarne, det är mer
än hvad jag själf har för samma tid.» Han
tystnade, men fortsatte därefter: »Det finnes en
bod nere vid hörnet, där du kan erhålla hvad
du behöfver.» Och därpå försvann han bland
mängden.
Med den döde hunden alltjämt tryckt mot sitt
hjärta, släpade sig Jerry utför gatan och stan-
nade slutligen vid den upplysta boden.
Betande matångor trängde sig ut genom den
halföppna dörren, fönstret strålade af ljus och
belyste dessa alla läckerheter, af ringa värde för
dig eller mig, men rent af öfverväldigande för
den utsvultne gossen. Han nästan svimmade
vid åsjmen af allt detta goda, hvaraf han nu
skulle få sin del. Han öppnade sin lilla hand
för att kasta en blick på den talisman, som för
honom skulle öppna dörren till detta paradis.
Där låg den, glimrande i ljusskenet i kapp
med barnets ögon. Tyvärr beskådades den af
ännu ett annat lystet ögonpar. En stor grof
slyngel lutade sig öfver barnet och — så var
den lilla handen tom!
Stackars Jerry! Förtviflad stödde han sig ett
ögonblick mot fönsterposten, under det tårarne
strömmade och snyftningar skakade den lilla
kroppen.
Småningom lugnade han sig och öfverlänmade
sig, ehuru o.vetande, åt den annalkande döden.
Allt hopp var ute. Intet återstod honom. Tro-
ligen förstod han det ej, utan instinkten ledde
hans steg tillbaka till den mörka, kalla källare,
han kallade sitt hem, liksom ett vildt djur, så-
radt till döds, söker sitt läger.
Därinne var så kallt, så mörkt. Han lade sig
stilla ned med den lilla hundvalpen bredvid sig.
Det var så hemskt, så mörkt, att han förfärad
satte händerna för ögonen för att slippa se de
rysliga skepnader, som dansade omkring honom,
skälfde och
af denna
än vidrörande honom med kalla, fuktiga händer,
än åter hånskrattande.
En ihålig, pinande hosta skakade det arma
barnet, han måste flytta bort händerna från ögo-
nen för att trycka dem mot sitt lidande bröst,
men ögonen höll han dock slutna — för att ej
se de olycksbådande skepnader, som omgåfvo
honom.
Han var så kall, så kall. Han
skakade i hvarje led af fasa —•
sista fasansfulla dödskyla, som hvarje ögonblick
närmade sig hans hjärta. Stödjande sitt matta
hufvud mot den fuktiga stenläggningen, utsträckte
han sin svaga hand efter den döda hunden och
drog honom närmare intiill sigj
Plötsligt inträffade något underbart! Det blef
med ens så förunderligt ljust. Alla mörka skug-
gor försvunno och hela källaren strålade af ett
ljus, sådant vi aldrig sett, och, omstrålad af detta
ljus, stod en varelse, en högrest, något framåt-
lutad gestalt, i sida hvita kläder, hvitare än ny-
fallen snö. Och anletet — ja hvem kan tälja
dess underbara skönhet!
Och gestalten böjde sig ned och drog den
lille frusne gossen till sitt bröst, och ingen kyla,
ingen hunger pinade längre lille Jerry.
Allt tyngre blefvo hans lemmar, det lilla huf-
vudet sjönk mot den ljusa gestaltens skuldra,
och så sväfvade de uppåt, alltjämt uppåt.
Aldrig mera kände Jerry någon smärta eller
sorg, aldrig mera någon fasa för mörkret.
Ty där han är, där skall ingen natt råda.
Innehållsförteckning.
Emily Normen; af Amanda Leffler. (Med porträtt).
— Hjärtetro; en berättelse från skären, af O. M. —
Kvinnorna på utställningen af Adolf Hollander. I. —
»Lyran under sybordet»; en minnesbild på åttioårs-
dagen af Anna Maria Lenngrens död, af Gerda Meyerson.
— »Barnens väl»; af —A—. — »Soppa på en korfsticka»;
ett litet inlägg till E. W. apropos »Något om soppor». —
Från Iduns läsekrets: »Som man ropar iskogen...».
Kjolar och poesi. — Ur notisboken. — Teater och musik.
— Jerry; berättelse af »författarinnan till Molly Bawn». —
Tidsfördrif.
C\ P„ « • P
aiarorarr.
sf e
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
(Tillägnad S. S. i gengäld och
med tack.)
Ja, liten är jag, men ändå stark,
Och anor äger jag många.
Jag ock var med uti Noaks ark,
Men nog jag svår är att fånga.
Min släkt är spridd öfver hela jor-
den,
Men bor dock glesast i höga norden.
Jag fordom lefde i frid och ro,
Men nu förföljes jag ständigt,
Hvarhelst mig lyste jag byggde bo,
Nu är mitt lif helt eländigt.
Men understundom jag hämnas illa
Och utför verket så tyst och stilla.
Jag hufvud äger och äfven svans,
Nu har jag hjälpt dig på trafven,
Och nu det går väl liksom en dans
Att finna riktiga klafven.
Mig stycka sönder är just förskräck-
ligt,
Då redan liten jag är tillräckligt.
Hvad vore du gärna?
Så namn på en tärna.
Ett skolgossens verk.
Och sedan, så märk
Ett träd, som är präktigt.
En plats, där förskräckligt
Det bråkas och slåss.
I regn — skydd för oss.
Hvad finnes på trädet?
Soldaten i ledet
Hur säkert han är.
Hvar renseln han bär.
Hvarpå du ej tager.
Hvaraf finnes lager
I Kina. Och se’n
Ett namn uppå män.
Ett dito på kvinna.
Hvad barnen ju finna
Så särdeles godt,
Vi — kasta det bort.
Nu trött är du redan,
Och därför här nedan
Jag sätter helt lugnt
En svart, liten punkt.
L. B.
Charadgåta.
Med de bojor du min Anna
Binder mig, jag fängslad är.
Ack, jag ville evigt stanna
I en öken, om jag där
Vid din sida, hulda flicka,
Finge drömma bort min dag
Och från dina läppar dricka
Kyssens rusande behag.
Så i kärleks ljufva yra
Kvad jag — och ett svar så nätt
Skref hon just i verser fyra
På en liten söt biljett.
Uti öknen lär ej finnas
Af mitt första ens ett grand,
Ty jag tycker, jag vill minnas,
Att där finnes bara sand.
Om du lägger till mitt andra
Blott ett litet, litet e,
Så på det nu med hvarandra
Kan vår ökenresa ske.
Men förrän vi oss begifva
Af och öde öknen nått,
Vill jag visligen dig
gifva
Ett mitt tredje, som är
godt.
Strumpor, ’J’röjor, l^alsonger, VARU MARKE
iHuïïüünï
îr0CKHOV^
Om du skaffa vill mitt hela
För lång, lång, lång, lång, lång tid,
Vill jag säll och lycklig dela,
Öken, lustgård — allt med dig.
Tom Ecks.
Vokalförändringsgåta.
Med a.
En sak som harmlig är
För mångens tysta hopp.
Den ej till frihet bär,
Men hindrar hvarje lopp.
Med e.
Mig du nog säkert finner
I hvarje kök du ser.
Båd’ torrt och det som rinner
Jag gömma kan, med mer.
Med i.
.Tag mången hemlig smärta
Så ofta vållat har,
Jag fängslar mångens hjärta,
Ja, friden också tar.
Med o.
Det känner hvarje »gast»,
Du lita kan därpå.
Det klä’r så mången mast,
Ja, äfven »vant» och »rå».
Med ä.
När du från vännen kär
Och hemmet måste fara,
Då jag en hjälp ju är
Åt dina tankars skara.
Moster Lisa.
Siffer-akrostikon-logogryf.
Plvar och en af nedan-
stående siffror skall utby-
tas mot den bokstaf, som
representeras af densam-
ma, och bokstäfverna i
hvart och ett af de sålunda erhållna
orden omkastas, __så att lika många
nya ord bildas. Äro dessa ord rätt
funna, gifva deras slutbokstäfver lös-
ningen å akrostikonet.
Hufvudordet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,
8, 9, 10, 11 = en strid (omkastas
ej).
De öfriga ordens beteckning till-
höra det omkastade ordet.
1, 4, 3, 11 = en tyrann,
2, 1, 4 = berör örat,
10, 9, 7, 4 = bo,
4, 1, 2, 5 = urmänniskor,
4, 10, 2, 5 = stadsdel i Orienten,
6, 5, 4 = hvad man ej själf för-
värfvat,
4, 3, 9, 5 = stad i Preussen,
8, 5 = utrop,
9, 5, 4
4, 10,
jektif.
11, 1,
Afrika.
= finns i
9, 7, 11 =
hvarje bok,
; komparativ ad-
4, 5 = provins i norra
Klåpare.
Lösningar.
Logogryfen : Maskiner : Mars, Asien, Kina,
mask, »mas», enka, kran, ram, sik, mina,
sinka, skare, skri, sink, make, kines, rek,
anis, is, skam, smink, masker, ram, ask,
maner, eka, resa.
Mosaiken: Prestkrage : 1) paraply, 2) rak-
knif, 3) elefant, 4) standar, 5) torpare, (i)
runsten, 7) Amerika, 8) grötfat. 9) elg-
horn.
Prokopen
Charaden
Palindromen
Samos, Amos, mos, os.
Byrå.
led, del.
Försäljning från iabriken direkt till ailmänheten. * Inga mellanhänder!
Beställningar, reparationer, vidstickningar.
3 Bryggaregatan 3, 1 tr., andra huset fr. Drottningg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
