Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 12 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i D U Ml 1897
Egenkärleken är den största af alla smickrare.
F. de la Rochefoucauld.
hemifrån, kände mig så tryckt och tung till
sinnes —- och där såg jag, att allt detta var
liksom en klädnad, den jag knnde blifva be-
friad ifrån, en grå, ful klädnad, sådan man
har den vid regnväder. Och när nu himlen
var blå och solen sken, då lade jag den af
och märkte, att jag tagit miste, och att under
det dystra höljet ännu fanns den forna Anna
kvar ! »
Den stockholmska skärgårdens lynne föreföll
de båda främlingarna att vara det vänligaste
i världen; Furusund var för dem »die Insel
der Seeligen», så tjusande som någonsin en
Böcklins pensel förmått framtrolla den, och
svenskarne vore äfvenledes den älskvärdaste na-
tion af alla.
Det torde emellertid icke vara alltid som
människors vackraste och ädlaste sidor utveck-
las vid en badort. Men — »världen är en
spegel och återgifver åt hvarje människa af-
speglingen af hennes eget anlete; rynka pan-
nan åt henne, och hon skall i sin tur se bistert
på dig; le mot henne, och hon skall visa sig
vara ett gladt och trefligt sällskap.»
Denna från någon klassisk författare sig för-
skrifvande sentens besannades också här. För
de glada, klara, mörka ögonen var allting vac-
kert och gladt, och deras vänliga, smittande lef-
nadsfriskhet liksom återspeglades i alla de blic-
kar, som mötte dem.
Främlingarna voro snart icke längre främ-
lingar; de blefvo uppmärksammade af alla, till
och med af landets monark, som i de dagarna
gästade den fagra ön ; och de vunno vänner
— för längre tid än badsäsongen.
Men härmed var också den spänning förbi,
som för somliga låg i nyfikenhetens undran
»hvad» och »hvilka» de voro. Man visste, att
det var en ung framstående tysk jurist, amts-
gerichtsrath Simon, med sin fru. Och konst-
närsparet? Åh nej — de hvarken sjöngo eller
målade, ingendera delen.
Men ändå — —
En af dem målade dock, om ej med färger,
så med ord, målade taflor, om ej från naturens,
så ifrån hjärtats värld. Fru Anna Simon är
nämligen en högt begåfvad skriftställarinna, om
hon också vid tiden för sitt Furusundsbesök
ännu endast under pseudonymen »Otto Mau-
ders» synts i en och annan tidskrift, förnäm-
ligast den kända »die freie Bühne».
Hennes litterära intressen delas af hennes
man, som med ett ovanligt skarpt språksinne
förenar fin kritisk uppfattning samt en lefvande
blick för allt af gediget värde, som litteratur
och konst ha att bjuda.
Det är i sanning ett konstnärspar, för så
vidt det konstnärliga ligger just i det djupa
förståendet, den glödande kärleken till det sköna,
som hos henne blifvit produktiv i form af fint
mäjslade skildringar. Denna harmoni mellan
dessa makar har genomträngt hela deras hem.
Intet får finnas i detta som ej är »skönt»,
ej är odladt af den sanna och ädla konstens
prägel, ty, så lyder fru Simons önskan, deras
barn — det skönaste af alla de skatter, deras
hem rymmer — skola växa upp med rena in-
tryck åf ädel konst; deras ögon få inom hem-
mets väggar icke mötas af något fult och sim-
pelt i den ena eller andra bemärkelsen: »tids
nog få de lära sig, att lifvet kau vara grått
och tungt.»
Den som en första gång ytligt ser fru Simon
skulle kunna tro, att hon vore en vanlig mo-
dern världsdam.
Modern är hon också liksom sin man, fast
ingalunda i deras ögon, som i en »modern»
kvinna förnämligast se en varelse, som hyllar
det obundna och som afskyr ordet »plikt» och
hvad därmed följer. Men modern på så sätt,
att intet beaktansvärdt inom intelligensens värld
går henne förbi. Genom många och långa
resor hafva hon och hennes man lärt känna
största delen af Europa, de ha vistats i Bom,
Aten och Konstantinopel och äfven besökt
mindre Asiens minnesrika land ; de äro au
niveau med tidens bästa bildning och tillhöra
intelligensens elittrupp.
Men fru Simon är samtidigt en äkta tysk
kvinna. Hon afskyr all kälkborgerlighet vare
sig af tysk eller annan nationalitet, och hon
har en dödlig fasa för dessa husmoderliga
»Zankteufeln», som gå upp i köksbestyr och
gnat på pigor.
Men hon är typen för en intelligent, fin tysk
husmoder. Ett utprägladt drag hos henne är
just hennes plikttrohet: hemmet framför allt,
är hennes lösen. Hon är en utmärkt moder
för sina förtjusande små döttrar, hvilkas and-
liga och kroppsliga utveckling hon ömt vårdar
och följer, och hon är sin makes bästa vän
och sällskap. Och trots den slöja af vemod
och lidande, som mångårig sjukdom ofta lägger
öfver hennes väsen, är hennes äktenskap rikt
på solid lycka.
Från och med år 1893 har den milieu, hvari
hon lefver, på ett lyckligt sätt skiftat färg.
Från det dystra Stassfurt med dess saltgrufvor
har hennes hem förflyttats till Hartzbergets
södra sluttning omedelbart invid den gamla
medeltidsstaden Nordhausen. Beskuggad af
höga kastanjer ligger den lilla balkongprydda
villan så, att man från dess med rosor omsling-
rade fönster ser ut öfver bergåsarnes vackert
blånande sluttningar, som längst i söder öfver-
gå i den bördiga slätt, hvilken från denna sida
bildar inträde till det tjusande Türingen; man
ser den gamla staden med dess kyrktorn, dess
sammangyttring af spetsiga röda tegeltak och
dess höga stadsmur, öfver hvilken numera fro-
diga klängväxter nedhänga i fredlig ro. Det
är ett fagert land att skåda, ägnadt att ägga
fantasien, att sporra till glad^ och spänstig and-
lig produktion. Och detta intryck förtages ej,
om man blickar innanför den lilla villans väg-
gar. I förbigående sagdt skall en svensk ge-
nast därinne känna sig hemmastadd, ty hans
ögon mötas vid första inträdet af ett litet Sverige
i miniatyr — minnen från ett land, som de
båda makarna fått så kärt, och hvarifrån fru
Simon äfven skrifvit en djupt tänkt och känd
skildring.
Med stor framgång har fru Simon på senare
tider ägnat sig åt sitt författarskap. För kort
tid utkom nämligen på E. Moos välkända för-
lag i Erfurt hennes nya bok : » Vergehens und
andere Geschichten», von Mania Korff. Tills
vidare vill hon helst framträda i skydd af en
pseudonym, hvilken hon dock utan tvifvel snart
kommer att bortlägga. Den vackra, solidt och
dyrbart utstyrda boken har vunnit rättvist er-
kännande, och dess författarinna har med ett
slag blifvit af verklig betydelse inom den tyska
litteraturen. Ty fru Simon har sin egen plats
att fylla. Hon är, som förut är sagdt, modern,
men en svindlande afgrund skiljer henne från
en Laura Marholms frivola uppfattning. Ett
enda exempel är nog att visa detta. Tror väl
någon, att fru Marholm skulle kunna låta en
af sina skildrade personer uttala sin egen
öfvertygelse i sådana ord, som fru Simon i
berättelsen »Vergebens» låter en kvinna säga?
— »Hvad än må hända, hvad än måkomma,
alltid, alltid helt och odeladt förtroende för er
man; han står er närmast, ingen menar sä väl
som han, äfven om någon annan må tala än
så vackra ord till er, må synas er än så ädel,
upphöjd och intressant. Vid honom, åt hvil-
ken vi gifvit oss, som är vår make, våra barns
far, vid honom måste vi hålla fast. Och var
det ej kärlek vi kände, och bedrogo vi oss
äfven i hoppet att denna skulle komma, nåväl,
då måste vi böta för denna villfarelse; men
stanna på vår plats måste vi, ty eljes är vårt
lif för oss förspildt. »
Fru Simon är djupt känslig, men himmels-
vidt aflägsen från en Werners eller Nathalie
von Eschstruths banala sentimentalitet. Hon
är fullkomligt originell, d. v. s. hon ser och
känner lifvet, men hon har ej någon schablon-
mässigt skolad uppfattning däraf. Hon ser
med sina egna klara, skarpsynta ögon ; hon
känner sina egna känslor och konstruerar aldrig ;
hennes tanke är djupsinnig och hennes sätt att
skildra är klart och ädelt.
Visserligen ligger det ett vemodstöcken öfver
de flesta af hennes skildringar, som äro både
gripande och rörande. »Jag kan icke skildra
leende människor,» har hon vid ett tillfälle
skrifvit i ett bref. Men äfven detta vemod
är äkta. Ty trots sina lyckliga lefnadsförhål-
landen har hon, som redan nämnts, under års-
lång sjukdom både som barn i föräldrahemmet
å riddargodset ute på Lüneburgerheden och som
vuxen kvinna lärt känna pröfning och sorg.
Under långa ensamma stunder på sjukbädden
blef hon allt mera inåtvänd, sysslade hennes
fantasi och tanke med lösningen af dunkla frågor.
Och det resultat, hvartill hon kommit, har
hon nu i konkret form, i lefvande verklighets-
bilder framlagt i denna bok, den hon i full
blomstrande kraft utsändt i världen.
Anna Simon, född Seekel, är född den 25
juni 1864 i Walsrode och blef 1889 gift med
amtsgerichtsrath Georg Simon. —
Som prof på hennes diktkonst meddela vi
på annat ställe i dagens nummer en skildring,
som med få ord och enkla medel omfattar ett
helt människolif och är mättad af sann poesi.
Cecilia Bååth-Holmberg.
––––❖––––
Omröstningen
emellan de fyra täflingsarliklarna om » Moderns
‘
plikter mot sina döttrar beträffande giftermåls
ingående» har så utfallit, att författarinnan
till den fjärde artikeln, »En svensk flicka.»
erhållit en deciderad pluralitet eller ungefär
hälften af samtliga de afgifna rösterna. Den
andra hälften fördelade sig tämligen jämnt
mellan de tre öfriga artiklarne. Vid namn-
sedelns brytande befanns »En svensk flicka»
vara fröken Thérèse Bergqvist, Ställdalen,
hvilken alltså härmed tillerkännes det utfästa
priset, 50 kronor. Bedaktionen.
–––- *–––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
