Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 12 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18«7 IDUN 75
“Sjung, sångfågel, sjung,,.“’
lillbaka till norden från främmande land
1 en sångfågel hunnit, till Mälarens strand,
när vindarne slogo
till dans sina strängar,
och vårblommor logo
på grönskande ängar,
när spiran var krossad
för drifvornas kung
och dälden, förlossad,
bad solig och ung:
Sjung, sångfågel, sjung!
Men tyst satt den lilla i morgonens sken,
så enslig och sorgsen på gungande gren.
Han hörde ej bruset
där nere i dalen,
ej hviskande suset
från björken och alen.
Han märkte ej vinken
från källornas brädd.
Han såg ej att brinken
i sippor var klädd —•
satt stum blott och rädd.
Då flög öfver fjärden på vingar af guld
en kärlekens ängel, lycksalig och huld,
nedsänkte sig stilla
ur skyn emot stranden
och lyfte den lilla
på skimrande handen.
»Hvad vållar,» han sade,
»min älskling, ditt tvång?
Var vägen du hade
för tröttsam och lång?
Hvi tystnat din sång?»
»Du gode,» då kvittrar den lilla till svar,
»ej vägen var längre än vingen mig bar.
Vi styrde från söder
hitupp allesamman,
så systrar som bröder
med jubel och- gamman,
till hafs vi oss lyfte
högt öfver hvar båt,
vi visste vårt syfte,
vi kände vår stråt
och skildes ej åt.
När så Appenninernas toppar i skyn
vi sågo och nådde lagunernas bryn,
vi sänkte oss neder
så nöjda och glada
att tröttade leder
i hafsskummet bada.
Där stillhet så fager
kring strandbrädden låg
i skuggan af lager,
dit drog oss vår håg
till skimrande våg.
Men ack, se då smög där försåtet omkring
och lockade in oss i osynlig ring:
på limstruken vagel
vi fastna, vi snärjas,
af hvinande hagel
vi sargas, vi härjas.
Ur hela vår skara
en gles liten tropp,
en hundradel bara
i villande lopp
blef räddad hitopp.
’* Ur en till våren utkommande ny diktsam-
ling af Lotten von Kræmer.
Och därför jag sitter så sorgsen och still,
och därför jag vågar knappt höja en drill
bland lekande bäckar,
som här till mig nicka,
bland buskar och häckar,
som upp till mig blicka,
jag kan icke glömma
på gungande kvist
de tusende ömma
kamrater jag mist —
se’n jag var här sist.»
Så sångfågeln kvittrar så sakta, så tyst,
på strålande finger upplyftad och kysst.
Och ängeln den höga,
den himmelska stilla,
med glänsande öga
hörs svara den lilla:
»Min älskling, jag känner
din sorg och hvart slag
som dräpt dina vänner
se’n skapelsens dag,
dem räknade jag.
Förgät hvad du lidit, höj åter din röst!
Jag ilar med bud till det ädlaste bröst,
som andas på jorden
i människovärlden;
från söder till norden
att skydda på färden
er alla, att ägna
er vänskap och tro,
att vårda och hägna
i ljufvaste ro
ert fridfulla bo.»
Så sade den härold från paradislund
till klagande siska vid speglande sund.
Och högt öfver vågen
på bländhvita vingar
som pil ifrån bågen
mot lunden han svingar,
där skönheten sömmar
af silke sin skrfid
i sorglösa drömmar,
dit bär han sitt bud
från kärlekens Gud.
O, när skall han segra i helig mission,
du, oskuldens värn på Italias tron,
regina Marghrita?
Hans hälsning du hörde,
din liljehand hvita
hans lockar berörde.
När får han förklara
vid björkkransad fjärd
att fri från all fara
från dårskap och flärd
går flyttfågelns färd ... ?
Lotten von Kræmer.
•––––––––– *––––––––––
Opposition
synes delvis Fru Agnes’ uppsats angåen-
de »Moderns plikter mot sina döttrar» —
den andra täflingsartikeln — hafva uppväckt
hos vår läsekrets. Sedan alla de fyra täflande
artiklarne nu varit införda och våra läsarin-
nor hvar i sin stad fått tid att afge en
oväldig och af ingen påverkad dom, anse
vi rättvist att äfven tillstädja invändningar-
na talan. Först då »en pappa», som tar
saken mera humoristiskt, men hvars inlägg
nog har sin bottensats af skarpaste allvar.
Han skrifver:
Herr Redaktör!
Till fullo uppskattande värdet af de in-
lägg, som genom Eder medverkan gjorts
rörande den för giftaslysten ungdom så sär-
deles viktiga frågan, huru giftermål bäst
arrangeras, vågar jag dock anse att billigt-
vis äfven männen må få ett litet ord med
i laget. De äro ju dock på sätt och vis
intresserade, och ett giftermål utan karl hör
väl ännu till framtiden. Skulle därför mina
råd till fäderna kunna blifva till dem fram-
förda, vore nog mycket, mycket bra. Ni
kanske själf har pojkar — dock torde, tack
vare Iduns dragningskrafter, några bekym-
mer för deras framtid väl knappast före-
komma — men det finnes andra, som baf-
va pojkar, och rysligt svårt är det att hålla
reda på alla deras spelevinkerier, och när så
Otto, som knappt är torr bak öronen ännu
kommer och anförtror sin pappa, att han och
Mia svurit hvarandra evig trohet och ingen-
dera har så mycket att lefva på som en
korfsticka en gång — ja, då kunde varit
bra, om de tänkt på mina råd förut — ty att
barn tänka, att det blir väl någon råd för
dem med — hvilket jag innerligen hoppas,
att det blir — det bli de inte feta af. Den
som inte ser upp med ögonen, får se upp
med pungen, heter det sant nog, och där-
för tycker jag, att ett litet »se upp!» inte
kunde skada, eller hur?
Eder ödmjuke tjänare
af det otäckare slaget.
Och nu följer »den otäckes» Se upp!
Faderns plikter mot sina söner beträffande
giftermåls ingående.
Efter genomläsandet af de tänk- och
beaktansvärda uppsatserna beträffande mö-
drarnas plikter gentemot sina döttrar vis
à vis giftermåls ingående, är jag fullt öf-
vertygad, att hvarje far, som läst dem eller
kanske troligare fått desamma sig förelästa,
rusat upp, slagit sig för pannan och utro-
pat tyst för sig själf — eller kanhända
högt: Har då ej jag några plikter mot
mina söner i detta hänseende? Jag förut-
sätter, att fadern har söner, då han i mot-
satt fall naturligtvis blefve lugnt och obe-
rörd kvarliggande i den ställning, skapel-
sens herrar så gärna intaga vid eftermid-
dagskaffedags.
Jo, fader, du har allt dina plikter i detta
fall,* du äfven, och det sådana, som ej
äro att skämta med. Sedan genom de sak-
rika, på erfarenhet tydligen grundade inlägg,
som på senaste tiden varit synliga i Idun,
klart och lättfattligt bevisats, att flickor ej
böra gifta sig med fattiga karlar, torde
väl ingen far i kristenheten vara i tvifvels-
mål, huru han bör leda sina pysars spår
på den äktenskapliga vädjobanan. Flickor
— möjligen endast fattiga — skola ej gifta
sig med fattiga män! Nå, fattiga ynglin-
gar, akten er för fattiga flickor och, I fäder,
gören eder plikt härutinnan. Du fader till
flere pojkar, för hvilka du slitit i många
herrans år, men hvilka du dock ej lyckats
skaffa några större kapitaler, se noga till,
att pojkarne ej ödsla tid med flanering för
fattiga kusiner eller andra endast af natu-
ren begåfvade, kvinnliga varelser, såsom
guvernanter m. fl. Denna senare kategori
framhålles ’ såsom särdeles samhällsvådlig,
all den stund de sällan äro i besittning af
stenhus eller andra bättre fastigheter, på
hvilka ett lyckligt äktenskap med trygghet
kan baseras — däremot äro de oftare bc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
