Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 12 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 f D Ö N 1897
gåfvade med någon »lös» egendom samt
ett rikt och varmt hjärta.
Som det mindre ofta händer, att unge,
förmögne män äro nog opraktiska att sätta
sin sällhet pä spel tillsammans med en fat-
tig flicka — nå, nå, ingen regel utan un-
dantag; men detta är regeln torde fattiga
flickor numera kanna anses vara ur räknin-
gen. Därför bör du fader till 6 obemediade
söner och lika många dito döttrar i första
hand tillse, att dina döttrar, utan för stora
omkostnader, blifva placerade i någon bank,
ett ämbetsverk eller dylikt, hvaremot all
möjlig, med dina villkor förenlig, kostnad
bör nedläggas på dina söners utstyrsel,
på det de samma må med någon utsikt
till framgång kunna täfla med i ekono-
miskt afseende mera lyckligt lottade riva-
ler. Fader, du kan ej nog tidigt begynna
dina sträfvanden i här antydd riktning!
Redan från din sons yngre dagar bör du
hos honom inplanta, att han i umgänget
med flickor noga tager sig tillvara för de
s. k. fattiga, d. v. s. att han visserligen
gärna må visa sig på styfva linan för dem,
men väl vakta sig för öfverrumplingar.
(Huru plikttrogna mödrar arrangera sådana,
lär oss Sigurd m. fl.) Först när han kom-
mer inom skotthåll för en rik flicka, bör han
riktigt visa framfötterna, vandra i månsken,
ro i dito, åka på slädparti — att kunna
köra hjälpligt äfvensom ro äro nyttiga kun-
skaper, ty dels uppstå sällan intimare, mera
varaktiga förhållanden i tredje mans när-
varo, dels finnas flickor, som bli betydligt
afkylda af ett dop, vare sig i vatten eller
en djup snödrifva. (Det kan äfven medföra
snufva att ta en våt flicka om lifvet!) Som
detta egentligen är afsedt för männen, torde
ej vara skäl därmed upptaga större utrym-
me i »damernas egen» — dock till sist ett
varningens ord: ormens väg på hälleberget
och en ung mans väg till ena pigo etc.
En af de otäckaste.
ÿ
Mera allvarligt tar en annan •— vi för-
moda en kvinnlig — insändare saken. Hen-
nes skrifvelse lyder:
Herr Redaktör!
Med anledning af den uppsats rörande
»Moderns plikter mot sina döttrar beträf-
fande giftermåls ingående», som »fru Agnes»
fått införd i eder ärade tidning, anhåller
jag att till bemötande af åtskilliga däri före-
kommande punkter få anföra följande:
Redan den omständigheten, i hvilken
ordning fru Agnes satt de för ett lyckligt
äktenskap så nödiga faktorerna, visar till
fullo, hvilket dunkelt, för att icke sägaför-
vändt begrepp hon har om en så viktig sak.
Ordningen själf strider äfven emot de åsik-
ter, hon sedermera utvecklar, ty enligt fru
Agnes’ framställning, hvad hjälper en god
ekonomi eller hvartill båtar en inbördes kär-
lek, när släktlif, hälsa och ålder, religiös
åskåding, uppfostran, bildningsgrad och be-
gåfning icke räcka till för den måttstock,
som hon vill mäta dessa faktorer med?
Att, hvad ekonomin angår, ingen kan
gifta sig under en viss inkomst, är väl en
så tydlig sak, att fru Agnes mycket väl
kunnat spara sina förmaningar härvidlag.
Eller tror fru Agnes, att det just är de
dummaste individerna, som »rusa åstad och
gifta sig» ? Af dem, som taga detta viktiga
steg, är det, i synnerhet i våra dager, minst
9 par af 10, som veta, hvad de göra; men
skulle, det oaktadt, något ungt par ändå
bygga sitt mesta hopp på en inbördes kär-
lek, så är detta otvifvelaktigt den bästa
grund de kunna bygga på, ty skulle eko-
nomien, till följd af sjukdom eller andra
motgångar visa sig vara svår att hålla reda
på, skulle barn komma till världen och
därmed utgifterna och försakelserna ökas,
så behöfva ändå icke härmed följa »smuts,
slarf, trasor och otrefnad», ifall det finnes
inbördes kärlek makarna emellan, ty då
icke blott — såsom aposteln säger -—- öfver-
skyler kärleken allt, utan äfven sporrar till
fortsatt kamp — en kamp, som aldrig skulle
kämpas, om man icke byggt sitt bo med
kärleken till grundval. Att ett äktenskap,
som börjat med lysande ekonomi och med
god hälsa hos kontrahenterna, framdeles kan
råka ut för både fattigdom och sjukdom,
tyckes fru A. icke taga med i räkningen.
Fru Agnes’ yttrande, att kontrahen-
ternas släktlif — ett ord, som hon icke
skulle braka, då hon tyligen icke förstår dess
innebörd — ålder, hälsa och kroppskonsti-
tution i de flesta fall lielt och hållet igno-
reras, är något så barockt att det faller på
sin egen orimlighet. Visserligen förekomma
understundom rätt konstiga äktenskap, men
detta hör väl i all sund eftertankes namn
icke till regeln, hvilket ju vore i hög grad
onaturligt. Så »civiliserade» äro vi väl än-
dock icke. Tvärtom anser jag sådana äkten-
skap höra till undantagen, och att undantag
på alla områden — äfven det äktenskap-
liga— finnas och komma att finnas, därför
borgar den mänskliga ofullkomligheten.
Till hvilken klass af människor talar för
öfrigt fru Agnes? Läste man icke hennes
viktiga påstående, att en familj med 6 à
7,000 kr. inkomst reder sig bra, äfven om
det skulle finnas 2 eller 3 barn, kunde man
sannerligen förmoda, att hon utgjutit sitt
hjärta till uppbyggelse för stattorpare och
fattiga handtverkare.
Till en sådan tanke ledes man äfven där-
af, att hon omtalar sin bekantskap med så-
dana män, »som sätta en stolthet i att
skaffa till världen en så talrik barnskara
som möjligt». Delikata uttryck i sanning i
en kvinnas mun! Om icke erfarenheten
sade, att dylika tillvitelser äro helt enkelt
osanna, samt att detta ju mest beror på
en högre försyns vilja, på grund hvarom
hennes prat blir mera dumt än illvilligt,
vore man i sanning frestad att tillropa fru
Agnes ett dundrande fy!
Gifve Gud emellertid, att icke hennes
oblyga uttalanden sloge djupare rötter hos
unga oerfarna kvinnor. Här är icke plat-
sen att ingå på en grundligare kritik af hen-
nes malthusianska idéer, men skulle unga
kvinnor taga ad notam, hvad fru Agnes i
sin visdom råder dem till, så skulle mån-
gen dröm om lycka aldrig drömmas, månget
oerfaret hjärta dödligt såras och den äk-
tenskapliga lyckan köras på porten i mån-
get hem. S—e.
––––- *––––-
Snödroppar.
Vi väntade dem icke än på länge, de fagra
y blommorna. Vintern hade vräkt en af
sina hvita vågor upp i vår trädgård och
täckt öfver alla buskar, alla rabatter; träden
stodo i snö till midt på stammarna och
deras fattiga nakna grenar aftecknade sig
trist mot en frusen himmel. Icke en till-
stymmelse till grönt därute, icke en enda
jublande färgfläck till afbrott i det Evita
och grå. En tiggande sparf vid fönster-
brädet och möjligtvis en stare, som blåste
för tidiga vårsignaler från taket af sin holk,
det var så godt som de enda lifstecken
den fria naturen hade att bjuda på. Och
så vattnade vi våra nejlikor och pelargoner
och fuchsior, fönsterträdgårdens ömtåliga
barn, och glömde att där ute under drif-
vorna spirade ett lifskraftigt släkte, färdigt
att springa i blom vid första kyssen af
solens lifgifvande strålar.
Ja, vi hade verkligen glömt dem, de
älskade hvita blommorna. Vi stora män-
niskobarn höll ju på att frysa ihjäl inne i
de varma rummen trots våra dubbelfönster
och brasor, huru skulle vi då kunna tänka
oss ett spirande blomsterlif under den döds-
kalla snön.
Då lyser det helt plötsligt upp en dag
med den ljufvaste sol och den blåaste him-
mel. En strykande sunnan drar genom
grenarnes gallerverk, ’ det skälfver och rass-
lar så yrvaket i de bladlösa kronorna.
Termometern vid fönsterposten skallrar i
sin ståltrådsgalge ; han har varit öfverisad
och burit en hel liten snödrifva, men den
har solen nu hjälpt honom af med och
värmt hans lilla klump till hjärta och satt
ny fart i hans kvicksilfverblod. Innan man
vet ordet af är det uppe vid femton grader,
och det är ju riktigt en sommar. Snön
får brådt att åka ned från taken; istap-
parne släppa taget och krasa i marken med
ett ljud som af sönderspringande glas, och
rundt stenfoten bildas en vattensamling,
där det plaskar så evinnerligt irriterande
af taktmässigt fallande droppe på droppe.
Gångens grus äter sig igenom den blågrå
isbarken, stickor och strån, granris och
sopor, papperslappar och vedträn titta fram
ur snötäcket. Skelettet af julgranen sticker
upp sina spindelben ur drifvan. Vintern
har kastat sin hvita, förnäma mask och
visar sig som den störste lumpsamlare på
Guds gröna jord. All världens smuts och
skräp har han hopat under sin bländande
vackra duk, och vårens första göra blir att
städa efter honom.
Det är ett ypperligt snöbollsväder, och
de yngsta ungdomarne ha tagit tillfället i
akt; det är brinnande krig rundt knutarne
och hetsjakten går under stoj och skratt.
Men plötsligt afbrytes leken af vilda
jubelrop, och alla ungarne störta ihop i en
klunga i solskottet vid gafveln och vi äldre
skynda till, undrande och spörjande.
»Nej men vänta! Nej men titta då! O
ser ni!»
Där voro de ja redan, de bortglömda,
de oväntade, de trogna blommorna; ett helt
stånd fullt med nyutspruckna snödroppar,
de små späda kyska hvita innerliga blom-
morna, som bragte den första vårhälsningen
från den återvaknande jorden. Där voro
de, erinringens blomster, som buro minnen
om gångna vårar, minnen om huru man
vaknat en vacker morgon för ett år sen,
två år, många år och funnit dem på sitt
skrifbord i sällskap med en kvist buxbom
eller vintergrönt och känt bröstet färdigt
att sprängas af vårglädje och velat kyssa
de vänliga händer som plockat dem. Min-
nen om huru man skickat ett vackert exem-
plar till en kär vän för att skryta med,
huru långt våren hunnit hos oss, huru vacker
den var här. -— O, ni älskliga små blom-
mor! A, den välsignade solen! Gudskelof,
gudskelof att vintern tog slut! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
