Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 12 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 IDUN 1897
mikker*) og flense dine Sælhunde.» Han
gaar saa ud paa pladsen og frier til en
eller anden ung Pige, men hun undskylder
sig maaske med, at hun har ingen ren
»Anorak» (Troje) og heller ingen pæne Ka-
mikker. Naa, saa er der jo ikke andet
for, end at han maa blive ved at fri til
han Ander en, som har Stadsen parat, og
saa bliver de gifte om Eftermiddagen og
Bryllupet feires med stor Kaffedrikning over
hele Kolonien. Det unge Par lever dog
ganske lykkeligt sammen, for Eskimoerne
har jo en meget fredelig Karakter, og man
horer kun sjældent om ulykkelige Ægte-
skaber. Mændene ere for det meste umaa-
delig skikkelige og lader sig regere i et og
alt af deres Koner. Naar en Mand er hie-
ven gift, gaar han f. Exp. ikke til Dans,
uden forst at sporge sin Kone om det, og
skulde han alligevel gaa uden hennes Til-
ladelse, kan det hænde, at hun trænger
sig ind i Dansesalen, hvor han just svinger
sig aller lystigst, tager ham i Hætten og
forer ham i Triumf hjem paa Brixen, hvor
han skal hjælpe hende med att passe Bor-
nene. »
Och så till sist några ord om den dräkt,
i hvilken fröken A. här presenteras. För
att icke råka ut på hal is, föredrager jag
äfven här att låta henne tala själf.
»Gronlænderindernes Dragt er ikke ilde,
de har et Slags Pels (»Anorak») som gerne
er af Bomuldstoj, Uld eller hos nogen af
de mere velhavende endogsaa af Silke; Knæ-
benklæderne ere af spraglet Sælskind med
rode broderede Striber og Kamikkerne ere
gerne af rodt, gult, blaat eller hvidt Skind»
Desuden har de et bredt kulort Perlestykke,
som falder ned over Skuldrene og ser smukt
ud. Om Toppen bærer de unge Piger altid
et rodt Baand, medens de gifte Koner bru-
ger et blaat og Enker gront eller sort.»
Med »Toppen» menas här »hårtoppen»,
hvilken, såsom det i ett annat arbete heter
(Th. Fries, Grönland, 1872), sedan urminnes
tid är eskimåkvinnans »kännetecken, stolt-
het och prydnad (eller rättare vanprydnad).
Från alla sidor hopkammas håret till ett
enda knippe högst i nacken och hopvrides
där så, att närmast hufvudet bildas ett
smalt, upprättstående och med brokiga band
hårdt omlindadt skaft, ofvanpå hvilket åter-
”En liten kulle ..
Svan till »Ave».
et är första gängen jag söker få ett inlägg i
någon som helst tidning, om jag undantager
de många öfversättningar jag — för bröds skull
— måst arbeta med för ett tiotal år tillbaka.
Det skulle ej heller nu fallit mig in, och allra-
minst mot vår välkända författarinna »Ave».
Men, goda »Ave»! Ni smärtade mig så mycket,
och jag vet att många med mig säga detsamma !
Jag tänker nu ej på öfverdrifvet känslosamma na-
turer, utan på sådana, som äga både allvar, takt
och själfbehärskning.
Jag äger en sådan där liten kulle, hvarunder
jag nödgats bädda det dyraste jag ägt i lifvet!
(Kanhända är ni nog lycklig att ej dela denna
min erfarenhet?) Otaligt många gånger har jag
promenerat den vackra vägen till kyrkogården
i sol och vår. Men ofta har jag också i blåst
och snö gått samma väg. Goda Avel Lustbar-
heter, baler och kalaser äro ju i sitt flor denna
årstid, och tusentals dyrbara blommor offras ju
då — alla dessa nöjen äro icke förenade med
oskuld och renhet allena! — Då jag miste min
dotter — mitt enda barn, blef hemmet mig så
tomt. Hon var ju det enda, som återstod mig
af lifvets lycka och sällhet. Jag har nog försökt
— som ni säger — att tänka på mina lidande
medmänniskor. Jag har ej stora tillgångar, men
nog för att skänka en blomma, ett linne eller en
klädning åt ett litet fattigt barn ibland. Men
till dessa små extra utgifter har det varit mig
ett nöje att för egen del försaka något litet, upp-
offra små stunder. Jag har heller ej råd att
bära några dyrbara blomsterskördar till den lilla
kullen. De s. k. »torgkransarna» får jag oftast
nöja mig med, och delar jag »Aves» tanke, om
deras fägring, Men ofta har jag dock lagt en
liten lefvande blomma — just de af eder om-
talade hyacinterna, som i tusental drifvas i oran-
gerierna i våra dagar och säljas så billigt. Oänd-
ligt många af dem köpas ju och bli till glädje
och välsignelse, men många vissna och dö i bu-
tikfönstren eller köpas t. ex. af mindre re-
spektable män och gifvas åt lättfärdiga kvinnor.
Månne ej den lilla blomman, om hon kunde välja
själf, lika gärna ville dö i Guds fria natur, om
också på en kyrkogård!
För mig är det liksom en lisa att få gå till
grafven och där lägga en blomma ibland, antin-
gen ett snötäcke är kastadt däröfver eller som-
marens heta solstrålar falla därpå. Blommorna
jag nedlägger vissna ju ändå så fort! Allt är
kort och ovaraktigt här i lifvet! — Den. lilla
blomman må ej klaga — dess lilla ljufva syster,
som slumrar inunder kullen, var en gång lika
härlig, lika ren — vårdad i kärlekens solljus,
och ändå blef hon bruten af skaparen själf och
dess stoft mylladt i grafven! —
Ung kvinna.
stoden af håret bildar en klubblik valk,
hvilken med största omsorg vårdas och på
allt sätt prydes. Ett bredt band, som sirar
densamma, tjänar tillika såsom ett slags
skylt: de unga flickornas band är rödt eller
gult, de gifta kvinnornas blått och änkornas
svart eller hvitt. »
Någon »topp» synes ej på den vidfogade
bilden, ty i fråga om hårets anordning taga
de danska fruntimren, såsom väl är, icke
eskimåkvinnorna till föredöme. Toppen sak-
nas för öfrigt äfven hos de »hedniska»
eskimåkvinnorna i Nordgrönland vid Kap
York och norr därom, hvilka ej stå i direkt
beröring med sina kristna anförvanter söder
om Melville Bay. De hafva där liksom
männen långt hängande hår.
A. G. N.
Rörelsen bland telefonisterna.
en strid, som för närvarande utkämpas
inom Allmänna telefonbolaget i Stock-
holm mellan de där tjänstgörande kvinnliga
telefonisterna och deras arbetsgifvare, repre-
senterade af bolagets styrelse, har från en
jämförelsevis ringa början antagit en allt
mera akut karaktär och är nu ägnad att
ådraga sig allmän uppmärksamhet. Då frå-
gans hjärtpunkt utgöres af sträfvandet att
skaffa .förbättrade arbets- och lönevillkor åt
en stor klass af kvinnliga löntagare, hvilka
till större delen — ja, inom Allmänna tele-
fonbolaget uteslutande — rekryteras ur de
bildade samhällslagren, böra naturligtvis de
intressen, som här beröras, ligga Idun och
* = de grönländska fotbeklädnaderna; se fo-
tografien!
–––- ❖–––-
är den bästa gåfva till de
unga. Prenumerera på
närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
■*h–––-
dess läsekrets nära.
Vi vilja därför här nedan lämna en kort
öfversikt, öfver hvad som hittills i saken
passerat.
Det första uppslaget var, som sagdt och
som bekant, af jämförelsevis ringa betydelse.
Våra artiga hrr teaterdirektörer plägade då
och då sända upp en knippa fribiljetter till
fördelning bland telefonisterna, och missnöjet
öfver det sätt, hvarpå denna biljettutdelning
handhades af förmännen inom telefonbolaget,
gaf anledning till ett par små tidningsin-
sändare. Vederbörande togo illa vid sig,
och en ransakning anställdes bland de tjänst-
görande unga damerna för att komma den
kritiserande på spåren. Härvid lär man
emellertid gått så pass hårdhändt till väga,
att en allmän indignation inom telefonist-
kåren, där kamratandan synes vara utpräg-
lad och god, uppstod och växte sig allt
starkare.
Nu började föräldrar, målsmän och anhöriga
till telefonisterna -— hvilka i allmänhet äro
helt unga, ofta omyndiga flickor — att röra
på sig, tvänne talrikt besökta föräldramöten
kommo till stånd, vid hvilka förhållandena
inom Allmänna telefonbolaget skarpt skär-
skådades. Den lilla utgångsfrågan blef snart
af underordnad betydelse inför de vida vik-
tigare missförhållanden och däraf framkal-
lade önskningsmål, som kommo på tal. En
komité af nio personer utsågs att formulera
och inlämna en klagoskrift till bolagets sty-
relse med anhållan om rättelse och förbätt-
ringar i telefonisternas villkor.
Denna komité, som består af fruarna Ida
Brander, Emilie Källström och A. Lunden-
berg samt herrar Sam. Blomberg, Oscar
Andersson, A. W. Öhrström, G. M. Bolin-
der, Fr. Lundenberg och J. A. Berg, inläm-
nade i början af förra veckan sin befull-
mäktigade skrifvelse till bolagets för tillället
fungerande direktör, häradshöfding "W. Mon-
telius. Den ordinarie chefen, direktör H.
T. Cedergren, hade nämligen föredragit att
på en anträdd utländsk rekreationsresa mera
på afstånd följa händelsernas utveckling.
Hur pass stor direktör Cedergrens »rekrea-
tion» under de upproriska omständigheter,
som nu råda inom hans herradöme, kan
blifva, må lämnas därhän. Onskvärdt kan
det visserligen synas, att han personligen
närvarit för att »rida ut» stormen. Måhända
finner han nu ock hvilken dag som helst,
att situationen kräfver just honom, och ingen
annan, som sin man.
Efter ett par dagar af tämligen formalis-
tiska slingringar från hr Montelii sida fann
sig Allmänna telefonbolagets styrelse förmådd
att i slutet af förra veckan afgifva ett offlcielt
svar på de gjorda framställningarna. Af
detta svar framgår ock hvad dessa senare
gälla, hvadan vi här i korthet redogöra för
dess hufvudsakliga innehåll.
Den första framställning till bolaget, som gjorts,
gäller fordran, att bolagets verkställande direktör,
hvilken förmenas hafva vid undersökning med
telefonister angående biljetter till teatrar m. m.
begått öfvergrepp, skulle åläggas oförtöfvadt läm-
na lämplig offentlig upprättelse. Så vidt styrel-
sen vid hållen undersökning utrönt, har verk-
ställande direktörens förfarande vid den af honom
förrättade undersökning ej synts styrelsen påkalla
sådan upprättelse, som fordrats, och finner styrel-
sen därför framställningen i denna del ej föran-
leda till någon vidare åtgärd.
Vidare har framstälts önskan, att telefonister-
nas tjänstgöringstid, hvilken nu vore ordnad så,
att samma tjänstgöringstimmar återkomma hvar-
annan dag, skulle så ändras, att under en hel
vecka tjänstgöringen infölle å samma tider. Huru-
vida en sådan förändring skall i längden befinnas
gynnsammare och bekvämare för telefonisterna,
synes visserligen bolagsstyrelsen oviss. Men för
den händelse flertalet tjänstgörande telefonister
finnas anse anordningen bättre för sig, skall bo-
laget villigt låta den försöksvis tillämpas.
Angående lönefrågan lyder styrelsens svar:
»Vidare hafven I anhållit, att bolaget ville i
enlighet med ingifvet förslag väsentligen höja
aflöningen äfvensom tillförsäkra hvarje telefonist
efter ett års tjänstgöring en månads ledighet per
år med bibehållen full aflöning. En jämförelse
mellan den månadspenning, som rikstelefonen läm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
