Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 19 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 I DU N 1897
äro de fagra nationaldräkterna, hvilka af
våra damer med stor förkärlek begagnas
pä sommarnöjena.
Jakob Kulle, — ja, damerna måste ursäkta
ett manligt namn på kvinnornas utställning,
men alla hans utställningsartiklar äro dock
verk af små skånska bondflickors händiga
fingrar — kommer äfven att hafva sin ut-
ställning i Nordiska museets byggnad. Här
möta vi draperier i gammal svensk allmoge-
stil och i olika väfnadsslag, såsom »käppa-
klä», »munkabälte», »krabbasnår» och
>• fiamsk». Vidare möbelbeklädnader i all-
mogestil och dessutom en hel del småarbe-
ten. Dessutom kommer hr Kulle att expo-
nerà en rikhaltig samling af mönsterrit-
ningar.
Fru Thora Kulle, hvilken har sin väfskola
i Lund, kommer att bidraga med ett par
praktfulla portierer, däraf ett par med näck-
rosor och ett med Skånes och Blekinge läns
vapen. Dessutom ett rikt urval af mattor,
enklare gobeliner, dukar och en skärm med
näckrosmotiv.
Fröken Lilli Zickerman från Sköfde, hvil-
ken vågat sig på en ädel täflan med själfva
Handarbetets vänner, kommer att represen-
teras af praktfulla gobeliner, mattor, mö-
belbeklädnader och broderier i fornnordiska
mönster.
Fröknarna Ingeborg och Helene Hoick här
i Stockholm träda äfven välrustade inför sin
samtid. Deras utställning blir i ett särskildt
litet rum i Nordiska museet. Fröken Inge-
borg Hoick bekläder rummets väggar med
charmant målade gobeliner och fröken Helene
Hoick har sörjt för möblemanget med små
förtjusande, konstsnidade möbler med minia-
turmålningar, därjämte med måladt porslin
och en hel del arbeten i läderplastik.
Så hafva vi Bikupans utställning i Indu-
strihallen. Det är många små flitiga bin, som
samlas under dess hägn. Man får ej här for-
dra några uppseendeväckande ting, men helt
visst skall man möta talrika prof på en
intelligentoch konstskicklighusflit. »Bikupan »
lär särskildt lägga sig vinn om broderier,
utstyrselartiklar och små bébédräkter.
Om vi nu skulle flyga öfver till Göteborg
och se hvad de hafva att bjuda på. Helt
nyss fick jag klara uppgifter därifrån. Vi
hafva här först och främst »Göteborgs stads
kollektivutställning för kvinnlig husslöjd och
finare slöjd». I lokalkomitén hafva arbetat
biskopinnanE. Rohde, majorskan A.Atterbom,
fruarna A. Norén och E. Siljeström samt
fröken Drakenberg.
Utställarnes antal blir 40 st. och deras
växlande arbeten utgöras af väfnader, såsom
väggbonader, bordtäcken, gardiner, drape-
rier, klädningstyg, broderier af alla slag och
utstyrselartiklar. Vidare diverse målade och
glödritade arbeten, läderplastik, träskulptur
m. m.
Slutligen komma Göteborgs högre flick-
skolor att hafva en särskild utställning af
lärjungearbeten, omfattande handarbeten och
teckning.
Men min redogörelse tänjer ut sig och
jag finner, att jag bör göra ett afbrott.
Mycket återstår för mig att nämna. Iduns
ärade läsarinnor kunna emellertid redan
häraf se, att kvinnans insats i hem- och
konstslöjd vid utställningen blir stor och
betydelsefull och väl värd såväl landsmäns
som utländingars uppmärksamhet.
Adolf Hellander.
–––––––––- *—:—
“Irmelin Rose.“
»Se, der var en gang en konge,
Mangen skat han kaldte sin,
Men den beste af dem alle
Viste hver, var Irmelin;
Irmelin rose, Irmelin sol,
Irmelin alt hvad’der er deiligt!»
I går hörde jag den sången sjungas igen ;
jag har ej hört den, sedan du sjöng den.
Och åter strömmade minnena in öfver min
själ, och alla mina tankar koncentrerade
sig i en brännande längtan efter lycka.
Jag har ju egentligen haft så litet af hvad
man kallar lycka, och ändock vet jag, att
jag fått förmåga att känna den kanske
djupare än de fleste. Därför har Ar ifrån
år längtan vuxit stark. Och du är lyckan
för mig, du, som jag ej kan undvara, det
är din själ, som förstår min, som jag
längtar efter, och ditt ljusa, unga ansikte
och dina bruna ögon, som kunna vara så
djupa och dock så fulla af glittrande sol-
sken. När jag hörde sången, var det, som
om doften af vår och svällande saf slagit
emot mig, och jag såg dig nästan som i
en vision stå framför mig som första gån-
gen jag såg dig.
Minns du? Det var en eftermiddag i mars,
jag hade gått på skidor genom skogén, sol-
skenet låg ljust öfver de snöfria granarna,
och då och då bräcktes den glänsande ska-
ren under mina skidor. Det kändes att
våren höll på att komma, det låg en aning
i den blida luften om dess innerliga, för-
dolda lif, och den friska safdoften, som
kom från pilar och alar, kändes så sval och
dock så sällsamt berusande. Jag åkte sakta
framåt, kännande genom en behaglig dom-
ning i mina leder, att vårluften söker, som
man säger. Då fick jag på en gång höra
sång helt nära mig. Jag stannade och
lyssnade. Det var en mjuk, klar röst som
sjöng: »Se der var en gang en konge» etc.
Irmelin rose, Irmelin sol . . . först kom det
helt pianissimo, sedan växte tonerna i styrka,
tills det jublande klang ut i solskenet:
»Irmelin rose — Irmelin sol —- Irmelin alt,
hvad der er deiligt. »
Jag stod alldeles stilla, medan tonerna
bedårande stego och sjönko i den klara
luften. Det var som om den vaknande
våren sjungit ut all sin längtan, sin
lifsvärme, och dock var det i själfva röst-
klangen något så tjusande vemodigt. När
sången tystnat, kom nyfikenheten, och jag
åkte fram till skogsbrynet, ty där på kullen
måste sångerskan stå. Där stod också en
flicka på skidor. Jag såg henne från sidan,
hon hade grå skiddräkt med bälte kring
lifvet, i hvilket hon stuckit ett par granris-
kvistar och sina långa röda vantar. Under
den röda mössan, som lyste så friskt mot
snön och granskogen, såg jag mjukt blondt
hår i en lång fläta öfver en hvit, lätt fram-
åtböjd hals. Med den ena, bara lilla han-
den kring stafven stod hon och såg ut öfver
landskapet. Ett par fönster nere i byn
gnistrade och glimmade i solnedgången,
här och där på åkrarne började det att
skymta mörkt genom snön och öfver skogs-
åsarne låg en smekande blå dager.
Ja, som du den gången stod framför
mig, så frisk och ung, kringsväfvad af toner
och blå vårluft, af allt det ljusa, skära hos
vårens vår, har du ofta stått framför mig,
och i min ensamhet har det känts ibland
som om längtan velat spränga mitt hjärta.
Då du hörde prasslet bakom dig, vände du
dig helt emot mig, och jag såg dina bruna
ögon och allt det fångna solskenet i dem.
Min vårfé — sedan vet du, huru dagarna
kommo och gingo i sång och friluftslif och
glädje under den vår och sommar som
följde. Men ju mer vi drogos mot hvar-
andra genom sympatiens band, dess mer
anade vi, att vi båda buro på en bäfvan
för hvad som skulle komma. »Gud hjälpe
den, som icke kan ge blott sin halfva själ —
Det kommer också tid, då han må taga
sorgen hel.» Det var aningen om detta,
som lade vemod i ögonblickets glädje.
Du sjöng ofta för mig, och »Irmelin rose»
bief min älsklingssång. Jag minns särskildt,
hur du sjöng den en försommarkväll, när
vi rodde ensamma på en spegelblänk sjö,
du och jag. Ljuset låg skirt och mjukt
omkring oss och björkskogen doftade. Jag
såg i andanom, hur den stolte, mäktige
kungen satt på sin tron i prakt och glans..
Men när hans blick föll på Irmelin, som
satt vid hans sida, glömde han alla sina
skatter, han tog henne vid handen och
förde henne från sagans kungarike ut i
verkligheten i sommarnatten och hon låg
vid hans hjärta — med blondt hår och
bruna solskensögon. Att jag kunde motstå
frestelsen att taga dig i mina armar, då
du satt mig så nära, och kyssa dina läppar,
när sången dött från dem, kan jag nu ej
förstå. Jag trodde mig handla rätt då,
men sedan, när vi blefvo skilda åt, kände
jag, att jag dock var fattig, fattig, som ej
hade ett minne af lifsvarm, strålande lycka
att taga med mig ut i lifvets glädjelöshet.
Jag har alltid varit idealist, därför sade
jag till mig själf, att kärleken är ädlast, när
den kan försaka, jag kunde ju ej be dig
följa mig på min ovissa, nybegynta konst-
närsbana, och därför skulle jag ej oroa eller
binda dig genom att tala om kärlek. Vår
sammanvaro skulle endast bli ett ljust
sommarminne o. s. v. Men nu har jag
fått lära mig, att ett sådant minne i läng-
den blir allt för svalt för ett varmt hjärta,
ett hjärta, som hungrar efter verklighet,
efter lycka och förståelse. Lifvet är kort,
det glider snabbt undan oss i mörker och
ljus, och dock skulle det kunna bli så oänd-
ligt rikt — om vi båda skulle följas åt.
Och det skönaste vore, att vi tillsammans
finge utvecklas från det lilla till det stora,
det eviga, som ju måste komma, så sant som
det inom oss finns något, som aldrig kan
dö. Har du mod att följa mig på lifsvägen,
fastän den kanske kommer att föra genom
arbete och sorger, så kommer jag till dig,
när det åter blir sommar, min Irmelin rose,’
Irmelin sol — — — Leif.
–––- *––––-
Ett bref.
Iceland de talrika skrifvelser, som med
^ anledning af vår täfling om »förslag
till årets julnummer» *) kommit oss till-
handa, var äfven ett bref, som gjort oss
uppriktig glädje. Under vår tidnings tio-
®) Hvad angår denna täfling passa vi härmed
på att meddela, att den betydliga mängden af
inkomna förslag liksom det mångsidiga arbete,
som kräfves för planerandet af ett stort illustre-
radt julnummer, ej tillåta oss att förrän längre
fram under året delgifva täflingsresultatet.
, Red. af Idun.
Georg levy’5 linne|viaga5in.
Drottninggatan 53, Stockholm.
Största urval af Linne-bosättningsartiklar samt Gardiner.
Utstyrslar förfärdigas på Ibeställning
å egen atelier efter nyaste modeller.
Order à minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- etter ångbåtsstation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
