Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 26 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 93
Öppnar man det smala locket på pianot, så
liar man framför sig tangenterna, hvita och svarta,
som lätt kunna röras upp och ned och fram-
bringa toner. För det enkla borgerliga piano-
spelandet äro de hvita tangenterna tillfylles; de
svarta äro mera en dekoration och användas af
berömda konstnärer och yrkesspelare. De ha
absolut icke något vackrare ljud än de hvita.
Musikstycken, som företrädesvis spelas på de
svarta tagenterna, äro för det mesta af Richard
Wagner.
Under instrumentet hänga på ett par trådar
de så kallade pedalerna, som sättas i rörelse med
fotterna för att förebygga en ensidig gymnastisk
utbildning af de främre extremiteterna. Efter
uppfinningen af symaskinen och bicyklen äro de
numera tämligen öfverflödiga och fördyra endast
onödigtvis instrumentet.
Den vana, som många människor ha, att förvara
tvätt, ölbuteljer och matvaror i instrumentets
inre, är fördömlig; isynnerhet taga de sistnämnda
lätt skada genom den instängda luften i det till-
slutna pianot.
Betrakta vi nu litet närmare klaviaturen, så
kallas den ton, som befinner sig midt för den
spelandes mage, för C (uttalas se!). Till höger
om denna ton befinna sig de fina, till vänster
de grofva tonerna. Samtidigt kunna af en och
samma spelare ej gärna mer än tio toner anslås,
för så vidt man icke sätter sig på klaviaturen.
För öfrigt äro ofta nog redan två till tre toner
tillräckliga för att frambringa riktigt nätta melo-
dier. Anslår man samtidigt tre, fyra eller fem
toner, kallas detta för aclcord eller treklang. Detta
förekommer nästan bara till vänster.
Spärrar man ut fingrarne på en hand så långt
som det går, så kallas afståndet mellan tummen
och lillfingret för oktav. Mindre mellanrum kallas
ters och kvart. Spelar man så fort med två fingrar,
att dessa inte längre synas, kallas detta
för en drill. Så kallade skalor framställas, om man
hastigt drar tumnagelnfrån vänster till höger öfver
tangenterna. Försöker man detta på de svarta
tangenterna, gör det ondt.
För nybörjare är en lärare att rekommendera.
Det finns sådana till alla prislägen. Riktigt bra
lektioner ernållas redan för femtio öre. Piano-
lärare med mycket långt hår kosta dock tre kro-
nor och ännu mera.
När tillgångarna ej längre räcka till, börjar
man med själfstudier, ty praktik är dock för mer
än all teori. Bäst är att börja med högra han-
den, emedan denna är mindre styf. När man
efter någon tid öfvervunnit de första svårighe-
terna, så utför man samma öfningar med vänster
hand. När så äfven denna nått en viss färdig-
het — men först då — lägger man bägge händerna
på en gång på pianot. Till sin egen uppmuntran
spelar man först stycken, som lätt gå en i öro-
nen, till exempel »Donauvalsen» och »Meine
Königin». Så småningom skrider man långsamt
framåt till »Sommarens sista ros» och »Jung-
fruns bön».
Har man flere än två åhörare, bör man öppna
pianolocket, hvilket väsentligt förhöjer tonstyr-
kan. Nybörjaren bör alltid noga ge akt på att
spela hårdt! Endast därigenom öfvervinnes den
medfödda skyggheten för instrumentet, och åhö-
rarne behöfva ej anstränga sig så mycket för
att följa med.
Vid inköp af noter (kallas ock »musikalier»)
bör man noga ge akt på, att noterna icke äro
för svarta, utan att det hvita på papperet domi-
nerar. Man låte under inga omständigheter sam-
vetslösa bokhandlare purra på en sådana svarta
noter, som till och med öfvade konstnärer många
gånger ha all möda att spela. I synnerhet må
varnas för de Lisztska noterna, hvilkas mödo-
samhet ej stå i något rimligt förhållande till
åhörarnes njutning. I alla händelser må man
börja med helt ljusa noter, särskildt folkvisor,
hvilkas gripande enkelhet står öfver allt beröm.
Sedan kan man så småningom öfvergå till pol-
kor och marscher.
Är ett stycke för svårt för en spelare, eller
vill man komma fortare till slut med det, så
tillgriper man ofta utförandet för fyra händer, à
quatre mains, kvartill naturligtvis kräfvas två
spelare. Dock är detta förfaringssätt mindre att
rekommendera, ty sällan äro de spelandes karak-
tärer så fogliga, att den ena alltid väntar på
den andra. Hellre tage man sig då litet bättre
tid och utföre sitt stycke ensam.
En pianist, som noga behjärtar ofvanstående
råd och vinkar, skall snart utbilda sig till en
förträfflig virtuos, om blott flit, god vilja och
tålmodiga grannar dessutom kunna påräknas.
Bamalekap.
För Idun af Erny.
Met finnes så mycket inom barnavärl-
dens hopträngda område, hvarpå vi
äldre äro höjda att se ned med ringakt-
ningens öfverlägsenhet, som vi helt okritiskt
— från vår egen upphöjda ståndpunkt —
betrakta såsom något af särdeles underord-
nad betydelse och som vi följaktligen icke
ägna större uppmärksamhet än den man i
största förbigående med distraherad väl-
vilja skänker åt hvarjehanda småsaker,
hvilka råka i ens väg.
Vi höra de små stoja och leka under
våra fönster, vi kanske ett ögonblick titta
ner på dem med ett godmodigt leende för
att sedan strax återvända till vårt arbete;
bevars, vi kunna väl ej förstå oss på deras
små nöjen! Och icke mycket mera förstå
vi oss på deras små sorger och bekymmer.
Nu kommer vår näst yngste och beklagar
sig under bittra snyftningar, att hans bal-
long, som han gjort själf, blåst bort. Vi
klappa honom med ett mycket förströdt
deltagande på kinden och lofva honom, att
han skall få en ny, riktig ballong — bara
för att bli af med honom och få vara i
fred. Men den lille undrar, att pappa kan
taga en sådan sak så lätt och känner sig
smärtsamt oförstådd.
En annan gång gör han oss med vikti-
gaste min en del förtroenden och tager oss
formligen till råds. Vi ha icke stort mera
till råd och svar än några »jaså,» »såå» ..
»Men pappa skall höra på mig!» ifrar han,
då vi fortfarande sitta med näsan öfver
boken. »En annan gång, min pys; seså,
gå nu och lek — det andra ska vi nog
styra om ...» Och så äro vi ändtligen af
med honom igen — förstås med så vänliga
medel, att fadershjärtat ju icke har det
minsta att förebrå sig!
Nej, långt därifrån! Ty sörjer man icke
för sitt barn så mönstergilt som möjligt?
Är man icke dess föresyn och kärleksfulla
vårdare i allt, som är af verklig vikt och
betydelse? Kläder, föda, hus och hem,
uppfostran och skolgång, ja, allt det där,
som kostar både uppoffring och eftertanke,
ger man ju med fulla händer och af fullt
hjärta.
Och allt, som dessutom kan bidraga till
den lilles nöje och trefnad, bereder man
ju också med gifmild fadershand.
T. ex. leksakerna — hela detta museum
af leksaker! Det är minsann ej det minsta
bland allt. Mamma vill ge sin lilla flicka
en vacker docka på hennes födelsedag,
pappa tager strax en sedel ur plånboken
och säger bara: »köp, du!»
Det händer till och med, att dockan blir
så vacker och förnäm, att hon endast vid
högtidligare tillfällen får komma fram. An-
nars får hon sitta i glasskåp, och lilla Anna
får nöja sig med att för kamrater peka på
henne: »det är min docka — som jag ibland
får leka med!» Det går en liten suck ge-
nom hela denna stolta belåtenhet.
Till julen och andra märkligare tillfällen
köper stundom pappa själf en hel hop sa-
ker åt sina småttingar. Han kommer hem
med hela fånget fullt af leksaker, så där
tämligen på måfå inköpta; men många äro
de och kostat ha de och duga måtte de
väl — det var butikfröken själf, som gjorde
ett raskt urval och lika raskt slog in hela
samlingen. Och nu må barnen leka med
dem, bäst dem gitter.
Så välment gåfvan än är, har den emel-
lertid sina lyten, sina moraliska lyten, skulle
man kunna säga. Till äfventyrs är den
onödigt för dyr i förhållande till sin ända-
målsenlighet, ty den är tämligen urskilj-
ningslöst vald, och just därför saknar den
äfven till stor del det ideela värde, som
skulle vara fäst vid densamma, om de små
hade riktigt klart för sig att: »just det här
visste pappa och mamma, att jag så gärna
ville ha.» Ett sådant med gåfvan förbun-
det kärleksfullt intresse skulle äfven göra
den varaktigare, då det för den lille van-
dalisationslystne gynnaren tillkännagåfve
föräldrarnas möda och omtanke.
Som det nu är, ligga snart de mer eller
mindre förståndigt utvalda leksakerna sön-
derbrutna och slungade i alla vrår. »Det
ligger ju i barnets natur att förstöra,» räso-
neras det med liberalt öfverseende, »lek-
sakerna äro ju till för det ! » Och så kom-
mer en ny uppsättning, som anskaffats med
samma tanklösa frikostighet och som oför-
töfvadt går samma väg.
Ja, nog böra barnen ha leksaker, med
hvilka de kunna handskas rätt duktigt efter
eget behag och om hvilka de veta: »det
här är mitt, som jag gör hvad jag vill
med!» Icke bör det vara paradleksaker,
som blott äro skåderätter; hellre må de då
under den oinskränkta äganderättens tygel-
löshet gå i tusen bitar. Men huru de än
äro beskaffade, dyra eller billiga, många
eller få, prägeln af gifvarens lifiiga intresse
få de aldrig sakna; den skall för barnets
öga alltid stå klar som en erinran, att intet
som gäller dem är för deras föräldrar be-
tydelselöst, intet gifves i deras lif och
åskådningar, hvari föräldrarne ej intränga
och deltaga med varmt samförstånd. Då
kunna till och med så förbisedda bagateller
som leksaker få ett högt ideelt värde och
mäktigt inverka på utvecklingen af barnets
andliga lif, i den mån ett nytt förenings-
band är funnet mellan barn och föräldrar.
Det var en gång en erfaren man, som
på tal om leksaker yttrade, att »de bästa
leksakerna fås för ingenting.» Någon, som
åhörde detta yttrande, berättade sedermera
sina rön i saken.
»Jag hörde på den tiden,» utlät han sig,
»obetingadt till de »kortsyntas» antal, ty
dessa ord gingo mig spårlöst förbi. Senare,
då jag blef gift och själf fick barn, kom
jag emellertid att få reflektera öfver frågan
om barnens leksaker. Då jag en dag be-
traktade lilla Fannys leksaksbord, som dig-
nade under tyngden af trasiga dockhufvu-
den, sönderbrutna vagnar, mångfärgade tyg-
lappar, lemlästade figurer af trä och porslin,
korteligen, en hel uppsjö af de mest olik-
artade fragment, som erinrade om krigets
ödeläggande verkningar, framstod plötsligt
det spörsmålet för mig, om verkligen ett
så vidlyftigt materiel vore oundgängligen
nödvändigt till leksaksapparaten.
Räkenskapsboken rådfrågades; den utvi-
sade nära tjugu kronor till leksaker åt
Fanny under den gångna delen af året.
En leksaksbudget på nära tjugu kronor —
hvilket slöseri och huru stridande mot ti-
dens praktiskt-ekonomiska grundsatser! Nej,
tänkte jag, låt oss vara förståndiga och
nyktra och tillstå, att det är en fördömlig
lyx, när barn tillåtas leka! Kunde inte de
där små händerna i stället hjälpa till med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
