Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. 26 mars 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 93
Med skäl må man sätta ett stort utropstec-
ken efter denna öfverraskande underrättelse,
och må man väl behålla i minnet, att den väd-
jan den allmänna rättskänslan gjort till tele-
fonbolagets styrelse i en så ömmande sak en-
dast möttes med maktfullkomlig omedgörligliet.
En sväfvande utsikt till framtida förbättrin-
gar öppnas doek måhända genom det uppdrag,
som styrelsen lämnat åt verkställande direktö-
ren: att efter utredning inkomma med yttrande
angående de förbättringar af telefonisternas hos
bolaget aflöningsvillkor, hvilka kunde finnas
lämpliga.
Till i dag fredag afton har abonnentkomitén
utlyst nytt möte mellan abonnenterna för att
redogöra för sitt misslyckade medlingsförsök
samt framlägga ett par förslag till fromma för
de afskedade telefonisterna. Vi återkomma.
#
Rikstelefonisterna hade ock, som bekant, un-
gefär samtidigt med strejkens utbrott vid Allm.
bolaget, ingått till K. Telegrafstyrelsen med en
petition om förbättrade villkor. Telegrafsty-
relsens svar har nu kommit och är i det hela
af hugnande art. Från och med den 1 april
kommer nämligen vid rikstelefonen att tilläm-
pas dels en till 10 kr. uppgående höjning af
månadslqnen, hvaraf de fem utgå direkt och
genast samt de återstående fem — hopsparda
till 300 kr. ■— efter 5 års tjänstgöring, dels
utbetalande af halfva lönen i sjukhjälp vid
sjukdomsfall, som ej vara öfver 6 veckor.
En vacker ålderdom. Åttio år fyllde i lördags
fröken Augusta Jacobsson i Stockholm, känd för
sitt trägna arbete i välgörenhetens tjänst. Den
vördade gamla, som är vid full hälsa, blef i sin
bostad uppvaktad af hundratals gratulanter med
blommor och lyckönskningar samt telegram och
bref från när och fjärran, bl. a. af komiterade
för Israelitiska sjukhjälps- och begrafningssällska-
pet, till hvars hedersledamot hon kallades. Förra
året på sin 80:de födelsedag blef hon af konung-
en belönad med guldmedaljen af 5:e storleken
för medborgerlig förtjänst.
*
Svenska lärarinnornas pensionsföre-
ning hade häromdagen bolagsstämma, hvarvid
enligt revisorernas hemställan, styrelsen bevilja-
des full ansvarsfrihet för 1896 års förvaltning.
De afgående styrelseledamöterna, fröknarna E.
Cronstrand, A. Dahlström och H. Palmqvist, åter-
valdes, likaså suppleanterna, fröknarna M. Lodin
och M. Aspman. Enligt revisionsberättelsen upp-
gingo inkomsterna under förra året till 36,734 kr.
70 öre och utgifterna till 16,367 kr. 68 öre.
–––- *–––-
Teater och musik.
Kungl. operan gifver i morgon lördag till för-
mån för k. hofkapellets pensionsinrättning en
symfonikonsert, vid hvilken endast tonverk af
Beethoven komma att utföras.
Fröken Amanda Janson hade att glädja sig
åt ett fullsatt hus på sin Francillonmatiné i
söndags och rönte det lifligaste bifall för sin fängs-
lande framställning af Francine de Riverolles.
Vi taga för gifvet, att stycket nu, efter den fram-
gång det på matinéen gjorde, kommer att upp-
tagas på den ordinarie spellistan och torde vi då
få tillfälle att återkomma till ett närmare omnäm-
nande.
Södra teatern ger allt fortfarande Blanches
hederliga gamla lustspel: »En trappa upp och
på nedre botten» för välbesatta och intresserade
hus.
Orgelkonsert gifves i Jakobs kyrka instundande
söndag af hr Albert Lindström till förmån för
dir. W. Heintzes efterlämnade familj. Program-
met är väl valdt och värdefullt biträde lämnas
af fröken Selma Ek samt hrr Tor Aulin och
Oskar Bergström.
Delsbostintan (fröken Ida Gavell) gifver näst-
kommande måndag soaré i Vetenskapsakademi-
ens hörsal méd biträde af fru Ellen v. Heland
samt hrr Vilhelm Dorph och ing. Th. Wavrinsky,
den senare en utmärkt sångax-e till luta. Att här
blir fullt hus, taga vi för gifvet.
Hr Ossian Hamrin ger söndagen den 28 mars
1897 kl. 1,30 e. m. mâtiné å k. Dramatiska tea-
tern. Programmet är synnerligen väl valdt och
lockande. Som lever du rideau uppföres »En
autograf», speladtaf hrr Fredrikson och Personne
samt fruarna Hartmann och Hamrin. Program-
mets pièce de résistance är »Advokaten Knifving»,
hvari hr Knut Almlöf återigen ger sin mästerliga
knifvingstyp. Biljetter till matinén säljas i dra-
matiska teaterns förköpsbyrå alla dagar kl. 12—4
till teaterns vanliga priser utan förköp.
––––-*–––––
”Ungdomsallvar.”
Skiss för Idun af Petite.
Karin Bergin gick Sturegatan nedåt med raska
steg. Hon var omkring nitton år och såg just
ingenting ut, men hade ett intelligent ansikte med
mörka blå ögon. Hennes hjärta klappade fortare
än vanligt. Skulle hon få se honom i middag?
Han gick ju alltid Sturegatan, då han kom från
»Teknis». Karin hade blifvit litet blek på se-
naste tiden och hennes flickbekanta hade märkt
detta samt skämtade däröfver.
»Du är kär, det syns ju, och jag vet nog i hvem,»
sade en, »men förr voro ni mycket mera tillsam-
mans. Har det kommit någon fnurra på tråden?»
Så sade en annan: »Kära Karin, jag tror att
Axel Brander har öfvergifvit dig nu. Jag ser
honom så ofta om middagarna i sällskap med en
sorgklädd flicka.»
Karin gick och tänkte på detta. Ja, det var
verkligen sannt. De voro ej så mycket tillsam-
mans nu. Men han hade sagt, att han hade så
mycket att göra på skolan till instundande ten-
tamen och att han måste arbeta med ifver den
här sista månaden. Kanske detta blott var svep-
skäl! Någon gång kunde han väl komma. Förr
kom han hem ett par gånger i veckan, men nu
hade de inte träffats på en hel månad. Och den
andra flickan, som hennes väninnor talade oml
Karins hjärta klappade i hennes bröst och tå-
rarna ville tränga sig fram. Hon hade så säkert
litat på honom. Han var ju så allvarlig och be-
stämd. Men han hade aldrig sagt, att han höll
henne kär. Hon trodde det ändå. Men det var
förr, nu hade han kanske tröttnat på henne. De
hade känt hvarandra i fyra år .. . Om hon blott
finge se den andra.. .
»Goddag, Karin! Har du lust att gå med på
operan i kväll?»
Det var en ung flicka, som med hastiga steg
hade kommit om henne och nu saktade sin gång
med dessa ord.
Karin tog den framräckta handen.
»Jag vet inte. Hvad spela de?»
»Pajazzo och På Sicilien, det är ju dina fa-
voriter. Jo, ser du, jag träffade din kusin Emil
och han frågade mig om jag hade lust. Vi sitta
i galleriet förstås, där är man så ogenerad. Nu
tänkte jag, att om du ville gå med, så slapp Lotta
komma och hämta mig, ty din kusin och du följa
naturligtvis mig, säger jag hemma.»
»Skulle Emil köpa biljetterna då?»
»Ja, åt sig, men vi köpa åt oss.»
»Men då få vi kanske inte bredvid honom.»
»Asch jo, det är nog litet folk i galleriet.
Den där smörjan ha nog alla människor tröttnat
på nu.»
»Smörjan! Och ändå vill du så gärna gå?»
Karin såg förvånad på henne.
»Det är så lifvadt när Emil är med. Han sit-
ter och gör sådana kvicka och roliga anmärknin-
gar öfver kör och balett. Hör du, han är allt
bra treflig, Emil.»
»Det var en ny orsak att gå på operan för,»
svarade Karin leende. »Jag går då dit för
musiken.»
»Ja, det är du, det. Men du tar allting så
viktigt. Det är många fler än han, som ha ro-
ligt på statisternas bekostnad. Nå, hör du, hur
är det med Axel Brander och dig nu för tiden?
Ni äro så sällan i sällskap. Jag ser honom om
middagarna med en sorgklädd flicka. Någon sade
mig här om dagen hvad hon hette, men nu har
jag glömt det. Hon är rik pästås det. Ja, vet
du Karin, jag tycker det är lika bra som det är
för dig. Han var så död af sig och du är ju litet
tragisk. Inte skola två sådana ha hvarandra.
Det är kontrasterna, som ska’ söka träffas. För
resten tror jag inte han är sådan som han visar
sig. Han förefaller mig skenhelig. Kanske är han
en riktig ulf i fårakläder.»
»Men, Greta, du har ingen anledning...»
»Jö, jag har den anledningen, att han har
sagt, att jag ser ut som en mops i ansiktet!»
»Mops?»
»Ja, och då må jag väl få gläfsa på honom,
för att inte begagna ett ännu kraftigare uttryck.
Ser du, där går kadett Lind. Hälsar han på
dig?»
»Nej, jag känner honom ej.»
Kadetten passerade förbi i detsamma.
»Så nedrigt, ban hälsade inte på mig,» ut-
ropade Greta. »Det ska’ han nog få igen när
vi träffas härnäst! Nej, titta på fröken Bing med
korta kjolar! Hon ska’ då alltid vara med, då det
kommer något nytt.»
»Är inte du det då?»
Karin drog på munnen.
»Jag! Jag, som är den konservativaste män-
niska som finns!»
Nu hälsade de båda flickorna på en förbigå-
ende herre.
»Skinnmössa klär då inte ingeniör Kahl alls.
Nå, går du med på operan?»
Karin betänkte sig ett ögonblick. Om hon
skulle gå med! Han gick så ofta på operan. Kan-
ske han var där i kväll.. . Hon skulle då di-
rekt fråga honom om den andra . .. Själf hade
hon ju inga anspråk. Han hade aldrig bundit
sig vid något löfte,
»Ja, jag går med.»
»Det var bra. Då gå vi och köpa biljet-
terna. »
De båda flickorna togo vägen till operan. Då
biljettköpet var afslutadt, skiljdes de åt. Karin
gick åter ned till Stureplan. Hon gick sakta fram
Biblioteksgatan.
Plötsligt klack det till i henne och hon blef
ännu blekare.
På Norrmalmstorg kommo Axel och en flicka
med sorgflor på hatten. Karin tyckte han såg gene-
rad ut, då han hälsade på henne med sin van-
liga, allvarliga min. Hon hörde, att hans följe-
slagerska frågade hvem han hälsade på, och hon
hörde äfven att han svarade något, en mening
som var rätt lång. Ack, hvad skulle hon icke
velat gifva för att ha hört hvad han sagt!
Karin hade icke hunnit att betrakta flickan.
Tanken på honom hade upptagit hennes själ för
mycket. Stackars Karin, hvad hennes unga
hjärta led!
Men hon måste möta dem en gång till för att
se henne riktigt. Axel skulle kanske förstå detta,
men det brydde hon sig icke om. Hon måste
se henne, se dem båda ännu en gång...
Hon vände vid Kungsträdgården, Då hon kom
fram till Stureplan varseblef hon dem. Äfven
de hade vändt.
Plötsligt såg Karin att Axel på afstånd hade
observerat henne. Han tog då af Birger-Jarls-
gatan.
Karin kände ett smärtsamt sting och den för-
färande vissheten afslöjades nu för henne. Han
till och med undflydde henne ...
Hon gick skyndsamt hem. Aldrig mera skulle
hon återse honom, hvilken hon älskade med den
lidelsefulla värme, som endast den första kärle-
ken kan framkalla. I honom hade hon funnit
allt stort och ädelt och nu hade han glidit från
henne...
t- -å- -
*
De första tonerna af operan »Pajazzo» ryckte
upp Karin, och hennes storakärlek till musiken fick
öfverhand efter en hel dags grubbel och smärta.
Greta och Emil sutto bredvid henne, glamman-
de och hviskande. De hörde ej mycket på mu-
siken. De betraktade genom sina ldkare publik
och annat för att upptäcka något anmärknings-
värdt.
En plats var tom till höger om Karin. Tänk,
om han skulle komma! Hon hoppades dock, ehuru
hon nyss bestämt sig att...
Nej, nu skulle hon höra på.
Ridån hade gått ned. Platsen var fortfarande
tom bredvid Karin. Ingen hade naturligtvis köpt
den, men hon kunde icke låta bli att hoppas.
»Pajazzo» var slut. Musiken hade ryckt Karin
med sig. Hon var lugnare i detta tillstånd.
Det blef mörkt i salongen. »På Sicilien» skulle
börja. Då knarrade sakta dörren till galleriet och
steg hördes i trappan.
Karin ryckte till och en darx-ning genomfor
hennes kropp.
»God afton Karin!»
Det var han som kom. Den tomma platsen var
således hans. Nu hörde Karin ej musiken längre.
»Så sent du kommer?» sade hoir sakta.
»Ja, jag gick endast hit för »På Sicilien».
»Pajazzo» har jag tröttnat på. Jag har sett den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0099.html
