Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 9 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 109
i urnor på balustraden och i grupper i
salongens hörn. Och hör musiken, som
tränger hit in, dämpad, melodiös och ljut,
så att den stillar nerver, i stället för att
bring i dem i uppror ! Den kommer från
Hjalmar Meissners stora stråkorkester, där
borta midt öfver den vida planen, där
den är placerad i paviljongen framför huf-
vudrestauranten. Allt tycks man här ha
gjort och uttänkt för att tillgodose er be-
kvämlighet och bringa er i det gladaste
och älskvärdaste lynne!
Ett hade jag så när glömt, mina damer —
men låt mig hviska det som en hemlighet
i edert öra. Ni ser där i det öfre vänstra
hörnet en elegant målad skärm. Bakom
den kan ni helt plötsligt försvinna för att
inträda genom dörren till en liten »stilig»
damtoalett, där ingenting lär vara glömdt,
som kan tillfredsställa fordringarna på en
väl inredd sådan. Kanhända sommarvärmen
och strapatserna hafva bringat edra kru-
sade lockar i oordning! Yaren lugna, där-
inne finnas både spritlampa och dessa små
smidiga tänger, hvilka edra kvicka fingrar
behandla med sådan färdighet. Eder che-
velyr blir åter charmant på några ögonblick.
Det är kanhända knappast nödvändigt
att i våra tider nämna, att telefon finnes.
Dessutom veta vi, att damerna älska tele-
fonen, det är så innerligt roligt att språka
med en väninna om något, som man glömt
eller vill erinra henne om.
Ni har till exempel gått till utställningen
före er väninna, som ej ännu var »riktigt
färdig». Ni vill underrätta henne om, hvar
ni befinner er och hvar ni skola råkas. På
utställningen i folkvimlet är det ju nästan
omöjligt. Här kan ni telefonera ganska
tryggt: »Kom till Iduns salong, där träffar
du mig på slaget 12.» Se där en ganska
viktig sak: en bestämd mötesplats, som icke
kan bortblandas med andra, är alltid bra
att ha. \
När ni, mina ärade damer, nu hvilat er
under en eller annan kvart, njutit af den
lilla komfort, Idun förmått bjuda eder, ög-
nat igenom dess välbekanta spalters sena-
ste innehåll och sett öfver er toalett och
coiffyr, så bereda ni er måhända att på
nytt kasta er ut i världsvimlet, innerligt
belåtna med Iduns gästfrihet.
Då träder den unga distinguerade dam,
som har öfverinseendet öfver salongen och
kan betraktas som dess vice värdinna, fram
och säger med en älskvärd bugning och
en hänvisande gest: »Behaga ni teckna
edra ärade namn i — Damernas gyllene lok?»
Ni ha nog redan för länge sedan sett
den vackert snidade pulpeten där på vän-
stra sidan och den därpå hvilande »ligga-
ren». Ni ha också sett de praktfulla, konst-
närligt arbetade pärmarna, som inom glas
och ram dekorera väggen ofvånför, men ni
ha icke kommit er för med att närmare
utforska meningen därmed.
Jo, den vackra meningen är den, att de
damer, unga och gamla, från när och fjärran,
fattiga och rika, hvilka besöka sommarens
utställning och naturligtvis då också Iduns
salong, i nämnda bok skola inrista sina
namn. Boken kommer sedermera vid utställ-
ningens slut att infattas i nämnda präktiga
pärm, utgången från en af hufvudstadens
förnämsta bokbinderiatelierer, för att för-
varas i Iduns arkiv såsom ett minne af
utställningen i Stockholm 1897.
När ni tecknat ert namn, så får ni an-
tagligen till sist medtaga ett litet minne |
af Idun medj en hjärtlig inbjudning att
åter snart besöka hennes solglada och gäst-
fria salong på utställningen.
Ja, mina ärade läsarinnor, nu har jag
slutat mitt osynliga ciceronskap! Helt visst
skola ni alla komma, då ni ju finna att det
hela är tillkommet och ordnadt enbart för
eder skull. Ni komma i mång tusental,
från Norrlands härliga fjälltrakter, från Skå-
nes bördiga och rika slätter, från de strän-
der som piskas af västerhafvets vågor och
från,dem, som Östersjöns väna böljor smeka.
Ja, äfsen från det aldrig glömda syster-
landet därbortom Bottenhafvet komma ni,
vänfasta och minnesgoda.
I Iduns namn, varen alla hjärtligt väl-
komna!
Adolf Helländer.
–––- *–––-
En moder.
Skiss för Idun af Vera Vinge.
Met var ett stort och luftigt rum, hvars
hela yttre — från och med sköld-de
korationen och salongsgeväret på väggen
till och med skrifbordet och bokhyllan —
tydde på, att det beboddes af en yngling.
Endast rummets ena hälft var klart upp-
lyst af lampskenet; matt föll det däremot
öfver den andra delen, dämpadt genom en
stor skärm, och i denna del af ifrågava-
rande rum kunde man i dunklet urskilja
en säng, öfver hvilkon en läkare stod lutad.
Patienten var unge Ejnar Berg, som låg
lifsfarligt sjuk i lunginflammation.
Läkaren gick fram till lampan med fe-
bertermometern. Temperaturen hade stigit
sedan morgonen, och doktorn skakade lätt
på hufvudet utan tanke på den ängsligt
giriga blick, hvarmed fru Bergs ögon hängde
vid honom.
»Hur är det?» frågade hon nästan and-
löst.
»Ajo,» svarade doktorn, »febern är, som
man kunde vänta, en smula högre nu mot
natten.» Han satte sig ned och skref ett
recept på antipyrin, gaf därpå några före-
skrifter samt aflägsnade sig efter några del-
tagande och uppmuntrande ord till fru Berg.
Efter en stund hördes sakta smygande
steg från det yttre rummet. Fru Berg gick
sin man till mötes och underrättade honom
med några ord om sonens tillstånd. Fadern
skakade sorgset på hufvudet och gick och
satte sig borta vid sin sons bädd, betrak-
tande honom med bekymrade blickar. —
Ack, hans vackre, präktige gosse! Skulle
de mista honom just nu, då han stod i sin
styrkas vår? — Han snyftade till, och för-
skräckt drog hustrun honom ut ur rummet.
»O, han får icke märka vår oro, om han
skulle ha ett ögonblicks sans. — Stackars
min älskade gubbe! Du är alldeles öfver-
ansträngd. Gå och lägg dig och försök att
sofva ! Gör det ! Du kan ändå inte skona
mig, ty i natt viker jag inte från gossens
sida. Blir det den minsta förändring i hans
tillstånd, väcker jag dig.» Och med lock
och pock förmådde hon honom att lägga
sig på soffan i det yttre rummet.
Timmarna skredo långsamt framåt, och
den stackars modern satt i ångestfull för-
tviflan vid sonens bädd. Gossen yrade
mindre än förut och tycktes efter en stund
slumra till. Trött och förkrossad lutade
sig fru Berg tillbaka i sin stol.
Efter en stund spratt hon till och tog
sig med handen mot pannan.
Hon såg sin gosse sådan han för endast
ett par veckor sedan, frisk och stark, kom-
mit instormande till henne, stolt och lyck-
lig öfver sina vackra skolbetyg och sitt pre-
mium. —• Hennes egen duktige gosse! —-
Rodnande och varm af ifver och glädje,
med käck hållning på sitt unga hufvud,
ögon, som tindrade af lif och lefnadslust,
— den tämligen gängliga figuren med sina
något kantiga rörelser — sådan stod han
ånyo inför hennes erinring — Och nu —
nu låg han där med feberglödande kinder,
blek om pannan och med djupa skuggor
under ögonen. —- Ack, hennes glädje, hen-
nes stolthet, framför hvilken hon trott lif-
vet ligga så ljust och lofvande. Nästa år
skulle han blifvit student, och lärare och
kamrater — alla förebådade de honom den
vackraste framtid. — —- —- De, som gu-
darne älska, dö unga. — Och hon hade
kanske varit alltför lycklig och stolt öfver
sin käre sextonåring. Hon lutade hufvudet
i handen och försjönk i grubblerier.
Slutligen reste hon sig. Ängslan och
sorg blefvo henne öfvermäktiga. Hon må-
ste på knä anropa Gud om att skona henne
— skona henne. Och hon gick bort i den
andra delen af rummet, utom sonens syn-
krets, och kastade sig ned framför en stol,
i brinnande böner för sin son, för hans
unga lif — hennes förstfödde. —- —
* *
&
Ar hade förflutit, långa och tunga, och
åter satt fru Berg — nu åldrad och grå-
nad — vid sin sons sjukbädd.
Hur olika var icke denna brutna gestalt
och detta bleka anlete den unge sexton-
åringens! Och hufvudet — det hade bu-
rits högt och spotskt under de gångna åren;
men nu låg det där tröttadt — liksom öf-
vervunnet. Håret föll glest och tunt till-
baka från en panna, i hvilken tankar och
lidelser plöjt djupa fåror. En tät, mörk
skäggstubb kring kinder och haka gaf en
nästan hemsk blekhet åt detta ansikte,
kring hvars mull det låg ett skarpt, bittert
drag, som talade om utståndna själslidan-
den.
Öfvermodig genom sin begåfning, omogen
och utan kännedom om lifvet, hade han
föga stålsatt sig mot dess mötande frestel-
ser och faror. Direkt från skolbänken hade
han trädt ut i det fria universitetslifvet,, —
Förspilld tid — — — förslösade gåfvor
—––––– - en under lustar och lidelser träl-
bunden ande — — ett förslöadt samvete
och en förlamad vilja — se där den lof-
vande ynglingens utvecklingshistoria — det
sorgeämne, som den stackars modern stän-
digt rufvade öfver! — — Hennes Ejnar,
som hon en gång framhållit såsom det ef-
terföljansvärda exemplet för hans yngre
bröder! — Sedan hade en tid kommit, då
man iakttagit en grannlaga tystnad med
hänsyn till »äldste bror», och slutligen hade
det gifvits tillfällen, då modern måst fram-
hålla honom såsom en förlorad, ett var-
nande exempel för sina yngre söner. Hvil-
ket martyrium hennes stackars hjärta här-
under genomlidit!
Och nu låg han där, hennes förstfödde,
och kämpade med döden. —Ett sorgebarn;
men i trots af detta — eller måhända sna-
rare i följd af detta — dock hennes kära-
ste barn, — Detta barn, som bon — då
h
O
£
-p
:Q Shi
F*
02 M
O 02
<nd
■r-S
S-fl
B
02
f-t S-4
:0 :cî
£3Û
G>
çq
f-å
O
+3
f-1 -p
O <D>
02 J*S
"£î
Î5Û
ö
oc3 i—t
O
h
IQ
jc c«
£<>>
£ <5= =3
:cö -sz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
