Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. 9 april 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 ID U N 1897
han var en sextonårig pilt och för visso
ännu hörde Guds rike till •— förmenat att
ingå i friden, och hvilket hennes pockande
själfviska hjärta, med brinnande böner, an-
ropat himlen att skona åt lifvet och åt
henne. Högt stönande tryckte hon hufvu-
det ner i sina händer — en bild af lidande
©ch förkrosselse.
Slutligen reste hon sig, sträckte ut sina
armar i en känsla af den mest kvalfulla
öfvergifvenhet och vacklade bort från sän-
gen. Och så, liksom för sexton år sedan,
kastade hon sig ned på knä, i brinnande
böner för sonen. — »Förläng nådatiden för
den vilsegångne, om så är din vilja, o
Herre!» mumlade hon. »Stöt honom icke
ifrån dig! — Miskunda dig öfver honom!
— Barmhärtighet och nåd för honom, o
Herre! — Barmhärtighet och nåd!» — —
–––- *–– —
Kvinnoöden och kvinnobilder.
För Idun af Birger Schöldström.
General Peehlins systerdotter
*J.Jå August Blanche en höstafton 1859,
i flyttningsveckan, hemkom till sin
malmgård, fann han vid grinden, som ledde
dit in, ett gammalt fruntimmer sittande
med två små hundar i knät. Hon var
snyggt klädd, men ock mycket torftigt —
så, t. ex., hade hon inga strumpor i skorna.
På den populäre författarens vänliga tilltal,
berättade hon, att hon blifvit husvill och
måst flere nätter med sina små följeslagare
taga sin tillflykt i en vedbod vid någon af
Ladugårdslandets utkanter. Men äfven där-
ifrån hade hon måst vika för vedbodens
rätta invånare, några vedfamnar, och hon
stod nu utan tak öfver sitt gamla hufvud.
Aldrig gick en nödställd eller lidande ohul-
pen från Blanche’s malmgård, och den gamla
damen, — ty en dame visade hon sig vara
genom sitt belefvade tal och sitt distingu-
erade sätt — inbjöds att med sina fyrbenta
vänner stiga in och vara kvar öfver natten.
De hemlösa omhuldades på vänligaste vis,
och fruntimret presenterade sig såsom: frö-
ken Lokm, samt omtalade, att hon var af
förnämlig börd och att hennes morbror varit
den historiskt ryktbare general Pechlin.
Genom Blanche’s välvilliga försorg kunde
hon dagen därpå få flytta in i en liten lä-
genhet. Hela hennes egendom bestod då af
tre gammaldags byråar, alldeles tomma,
samt en liten sydd tafia af silke, hvilken,
sade hon, förfärdigats af hennes moder och
en gång hängt i general Peehlins förmak.
Blanche omtalade i Ny Illustrerad Tid-
ning den lilla tilldragelsen, egentligen för
att få, efter sin tillfälliga gästs relatering,
berätta, huru det gick till, när den gamle
ränksmidaren från Frihetstiden och Gustaf
III:s regering ändtligen blef fast. Syster-
dottern hade en dag, då ungefär tolfårig,
varit på middag hos morbrodern, i dennes
hus å Blasieholmen. General Pechlin hade
vid middagsbordet förefallit mer än vanligt
tankspridd, men likväl med sin vanliga
glädtighet hållit konversationen i gång, när
en inträdande betjänt anmälde, att någon
därute ville tala med »nådig general’n».
»Han får vänta,» svarade Pechlin, men ett
par ögonblick därefter inträdde en gardes-
officer med dragen värja och förklarade
generalen häktad, anklagad för delaktighet i
mordet på konungen. Han fördes till Var-
bergs fästning och kom aldrig därifrån.
*
Liksom de flesta af de i Blanches små-
berättelser uppträdande gestalterna var frö-
ken Lohm en verklig person, och författaren
låter henne ock uppträda under sitt verk-
liga namn. Nu finns väl knappt någon i
Stockholm lefvande, som erinrar sig fröken
Lohm, men då den, som tecknar dessa ra-
der, var ung, hörde han flere då gamla per-
soner lifligt erinra sig såväl henne som
hennes ännu mer egendomliga och på sin tid
mycket bekanta moder.
Holsteinske ministern vid svenska hofvet
i medlet af förra århundradet, riksfriherren
Johan von Pechlin Edler von Löwenbach,
hade i sitt äktenskap med en grefvinna
Floor, utom sonen, den ofvan nämnde ge-
neral Pechlin, en dotter: Johanna Juliana
Josepha. Hon var född i utlandet och hade
där också erhållit sin uppfostran, hvilken
var efter tidens sed och smak »briljant».
Hon blef här gift med en major Lohm (icke
svensk adel) och deltog i många år i det
högre sällskapslifvet, där hon. gjorde sig
särskildt bekant för sin kvicka och satiriska
tunga. Mannen dog, efterlämnande henne
i fattigdom, och då äfven det stöd, hon
hade i brodern, undanrycktes af tidens po-
litiska vindkast, nödgades hon själf sörja
för sin och dotterns utkomst.
Hon gjorde det genom att i Stockholm
öppna en pensionsinrättning »för bättre mans
döttrar», såsom det hette i tillkännagifvan-
dena, och hvilken pensionsinrättning snart
blef bekant och berömd öfver hela Sverige.
Den Lohm’ska uppfostringsanstalten hade
under en tio à femton år en sådan ton för
sig, att den unga fröken eller mamsell ur
de mera ansedda familjerna, hvilken ej varit
i friherrinnan Lohms pension, ej kunde göra
stora anspråk på att höra till gens de qua-
lité. Emellertid hade den, liksom allt mänsk-
ligt, sin nedergång, och efter ett par tiotal
år var Lohm’ska pensionen ej mer modern
inom de högre sällskapskretsarne, utan den
nedsjönk småningom från sin glans och
omtalades föga. Friherrinnan fortsatte dock
skolan i smått, mottog mindre barn, såväl
flickor som gossar, i halfpension. Hon var
mycket sträng mot sina elever, men under-
visade väl och samvetsgrant.
Men då äfven denna mindre skola upp-
hörde, började friherrinnan Lohm, som nu
var gammal, utfattig och giktfull vorden,
en tillvaro i det närmaste grundad på en
under flere år fortsatt »vigilans utan åter-
betalningsskyldighet». Hon skref ständiga
biljetter till sina bekanta och forna um-
gängesvänner om erhållande af lån, dem
hon aldrig återgäldade. Hon var illa klädd,
men pratsam och munter, som om ingenting
fattades henne. De flesta af dem, hvilka
hon »hemsökte», hyste deltagande för den
länge så sträfsamma gumman, den högt
bildade och verkligen genialiska kvinnan,
som en gång sett lysande dagar och väl
icke tänkt sig en sådan ålderdom, som
blifvit hennes bittra lott. Bland hennes
outtröttligaste välgörare berättades d. v.
kyrkoherden Hedrén i Jakob samt hans
maka varit, och då dessa flyttade till biskops-
huset i Linköping, förlorade hon sin bästa
tillflykt under nöden. Majorskan Lohm,
född friherrinna Pechlin von Löwenbach,
uppgifves ha aflidit på 1830-talet, några
och åttio år gammal. Konung Karl Johan
har bekostat begrafningen.
Hennes enda efterlefvande dotter, Johanna
Katarina, tyckes fått fresta en tillvaro, ännu
bekymmersammare. Denna kunde ej likt
modern göra sig angenäm och intressant
eller ställa sig in, om ock blott för stunden.
Stel, stolt, sträf och frånstötande, vandrade
fröken Johanna sin väg, oförstådd af alla,
tåld af få, knappast beklagad, ehuru hon
var väl värd att beklagas. Hvarmod hon
efter moderns död uppehöll sitt lif, visste
icke många, om ens någon, af hennes forne
bekanta; förmodligen var det väl med det-
samma, hvarmed hon i de yngre åren sys-
selsatte sig, nämligen att åt nipperbodarne
förfärdiga åtskilliga finare lyxartiklar, något
hvari hon var utmärkt skicklig. Dock, hon
blef gammal, och måhända blef äfven hon
ett offer för den »fria» lagstiftning, som i
slutet af 1850-talet tillät de utländska billig-
hetsartiklarne öfversvämma Stockholms bu-
tiker och som då ryckte ett torftigt bröd
ur munnen på så många kvinnor, hvilka
dittills med sina handarbeten kunnat åtmin-
stone uppehålla lifvet — dystra sannsagor
från denna tid äro hos mer än en familj
ännu icke utplånade.
Nog af, ingen visste något af gamla frö-
ken Lohm, och ur sina förra bekantas håg-
komst hade hon alldeles försvunnit, då
Blanches tidningsuppsats erinrade om hen-
nes tillvaro och om hennes utblottade be-
lägenhet. Kort därefter lästes i tidningarna :
Välborna fröken Johanna Katarina Lohm afted
den 24 februari 1860, 80 år och 3 månader.
Det uppgifves, att hon funnits sittande död
på en trappa, med de små trogna hundarna
förgäfves sökande slicka lif i de domnade
händerna.
Hennes lott var ju lika med otaliga andra
människobarns: att födas i lyckans solljus
och slockna i nödens dystra moln. Och
hennes minne hade icke här återupplifvats
för en senare släkt, om hon ej fått en liten
plats i en snillrik författares bildergalleri
samt hon ej varit på mödernet den sista
telningen af en lysande släkt, hvars namn
fastslagits på historiens blad.
Från Iduns läsekrets.
Att lyssna.
En liten pys ställde flere gånger till mig denna
fråga: »Brukar tant aldrig lyssna?» För hvarje
gång han upprepade sin fråga, reflekterade jag
mer och mer öfver hvad han egentligen kunde
mena. Själf hatar jag ordet lyssna och föraktar
dem, som hafva den sorgliga ovanan. Jag visste
således att gossen aldrig hade sett mig göra det.
Då jag inte kunde reda ut hans fråga, gaf jag
honom en dag följande motfråga: »Hvarför frå-
gar du det?» och får till min stora häpnad det
svaret: »Det är fint». Sedan jag väl fått ögonen
öppna, märkte jag snart att det är hans moder,
som lärt honom att det är fint att lyssna. Hur
ofta har jag icke öfverraskat frun med att hon
stått bakom dörrarna, låtsandes syssla än med
ett än med ett annat. I medvetandet af sitt
simpla förehafvande har hon dock ej kunnat
hindra skammens rodnad att uppstiga i sitt an-
lete. Uppfostrad i ett enkelt, men godt hem har
jag alltid blifvit lärd att det är mycket fult att
lyssna. I ett s. k. fint hem erfar jag att det
blifvit inprentadt i de små barnen att det är
fint. Hvad skall jag tro är det rätta? Skall jag
lära mina barn att lyssna eller skall jag förbjuda
dem det? I förra fallet bli de ansedda som fina
barn i det senare fallet som — tarfliga. — Helt
hastigt sjönk jag i den lille gossens aktning, ty
då jag aldrig lyssnar, kan jag ej bli ansedd för
—■ fin. »Undrande.»
–––- ❖–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0114.html
