Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. 9 april 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 (DUN in
Up notisboken.
Våra »tjänande systrars> ålderdom.
Föreningen till beredande af lifränta åt tjänare»
höll sitt årsmöte i Stockholm den 31 mars. In-
komsterna under året ha varit 1,171 kr. 70 öre,
hvilka åtgått till organisationskostnader, tryck-
alster etc. Full déchargé beviljades styrelsen.
De ur styrelsen utlottade ledamöterna återvaldes.
Ordföranden uppmanade de närvarande att ar-
beta för insamlande af medel till den af styrel-
sen biidade fonden och sekreteraren lade före-
ningens medlemmar på hjärtat att värfva nya
medlemmar och arbeta på att få tjänarne själfva
att inse nyttan af föreningens verksamhet. Han
nämnde i detta sammanhang att genom byrån af
tjänare insatts 1,395 kr. i liante- och kapitalför-
säkringsanstalten.
*
»Hvita bandet». Fru Elisabeth Selmer trån
Köpenhamn, ordförande för föreningen Hvita
Bandet i Danmark, kommer att hålla föredrag
härstädes i K. F. IT. K:s lokal den 12 dennes kl.
half 8 e. m. och i Vetenskapsakademiens hörsal
den 26 dennes. I fjol bildades, som Idun redan
omnämnt, härstädes en afdelning af nämnda före-
ning med namn af »Svenska Kvinnors kristliga
nykterhetsförening IIvita Bandet». Föreningen,
som är utgången från Amerika och har till sitt
mål: »Nykterhet, sedlighet, uppfostran, kvinnans
frigörelse, djurskydd och fredssträfvan», afser
att i hela världen till ett helt förena kvinnans
nykterhets- och sedlighetsarbete. Dess märke är
en hvit bandrosett.
»
Den bekanta modefirman Augusta Lun-
din firade häromdagen sitt 30-årsjubileum. Med
anledning däraf gaf fröken Lundin frukost och
supé för hela sin personal, räknande bortåt 175
individer. Jubilaren fick af personalen emottaga
en vacker antik skål, till hugfästande af den be-
tydelsefulla^dagen.
*
Musikinstrumenten för dagen inom socie-
teten och våra högsta hufvudstadskretsar äro
mandol’nen och guitarren. I synnerhet damerna
svärma nu för dessa gammaldags, hemtrefligt ro-
mantiska instrument och taga lektioner i oänd-
lighet. En bland de skickligaste och mest anli-
tade lärarinnorna är fru Jenny Wimermark. Fru
W. har nü ock inöfvat ett damkapell, bestående
af 10 unga Stockholmsflickor, trakterande de
nämnda instrumenten, hvilka skola uppträda un-
der utställningen och fägna våra öron med huf-
vudsakligen svenska nationalmelodier. För att
vinna »scenvana» ha de börjat en liten förbere-
delsesejour på »Berns salonger», och goûteras
där lifligt de täcka unga virtuoserna i sina na-
tionaldräkter och med sin smekande vackra na-
tionella musik.
––––4*––––
Teater och musik.
Kungl. operan, Bland de gästspel, som under
de senare åren ägt rum på k operans scen, stå
nog signor Francesco d’Andrade’s som de främsta
i konstnärligt hänseende. Någon afmattning vi-
sar sig ingalunda i hans prestatioaer, snarare
tvärtom. Lika förförisk och bedårande, som han
är i Don Juans gestalt, lika gripande och stor-
slagen är han såsom Vilhelm Tell. Och publi-
ken fyller alltjämt till sista plats operasalongen,
då han uppträder, och lika hänförd är den alltid.
Men så är det ej heller hvar dag man på operasce-
nen får i en person se både en förträfflig sån-
gare och en ypperlig skådespelare. Hvad signor
d’Andrade gifver är prägladt af verkligt lif och
uppburet af ett såväl i vokalt som dramatiskt
hänseende mönstergilt framställningssätt.
När detta nummer lägges i press, hafva vi en-
dast haft tillfälle att förnya bekanskapen med
signor d’Andrade i Don Juan och i Vilhelm Tell.
Men vi kunna konstatera, att publiken var för-
tjust och hänförd. Ett så gripande spel som i
den förra operans sista akt eller i den senares
tredje akt — för öfrigt så skilda — kan ej annat
än göra ett outplånligt intryck. Vi sakna för
öfrigt utrymme att framdraga alla de förträffliga
pointer, som erbjuda sig i dessa båda framställ-
ningar. De bilda sammanlagdt tvänne karaktärer
af lika stor helgjutenhet, som de äro vidt skilda
från hvarandra till innehåll.
Som i går torsdag skulle den framstående gä-
sten uppträda som Figaro i »Barberaren».
Södra teatern ger fortfarande för goda hus den
muntra operetten »Clairette i dragonlägret». Frö-
ken Wild. Ohlsson, som innehar titelrollen, spelar
friskt och käckt, och fröken Nilsson är en täck
Berenice. Operetten i sin helhet går med god
fart och kläm och mottages af publiken med
stort bifall.
Sångsällskapet 0. D. från Upsala hade i sön-
dags sin vanliga vårmatiné härstädes, och natur-
turligtvis var Musikaliska akademien fylld till
sista plats. Programmet innehöll flere förträff-
liga saker, bland annat den hela.första afdelnin-
gen upptagande ode-symfonien »Öknen» af Feli-
cien David, hvilken erhöll ett på det hela taget
förtjänstfullt utförande. Andra afdelningen, som
inleddes af ouvertyren till »Friskytten», upptog
sju körer för mansröster, bland dem de alltid
gärna hörda »Sjung, sjungl» af Söderman, »Vår-
vindar friska» af Jahnke och »Naar Morgenroden
luer» af Hartmann, samt Sjögrens präktiga »Bac-
chanal» och kompositionen »Vi ses igen» för ba-
ryton och orkester af Kuben Liljefors, en allde-
les ny tonsättare, som härmed gjorde en särde-
les förtjänstfull debut. Det hela leddes med
schwung af dir. musices Ivar Kedenblad.
––––––-4»––––––-
Litteratur.
Ord och bild. Af denna särdeles talangfullt
redigerade tidskrift, som alltmera visat sig fylla
ett verkligt behof, har nu tredje häftet utkom-
mit. Det inledes af en stilistiskt ypperlig och
sympatiskt hållen skildring, »Karl Nordström och
det moderna stämningslandskapet», författad af
Richard Bergh. Artikeln vill belysa de s. k. sym-
boliska tendenserna i nutidens konst genom
framställningen af en af deras framstående re-
presentanter i vårt land. Den är rikt illustrerad
med målningar och teckningar af Karl Nord-
ström; ett par af bilderna äro utförda i vacker
trägravyr af fru Thekla Nordström. En artikel
för dagen är »Kors och halfmåne på Kreta» af
John af Klercker, äfven denna rikt illustrerad.
Författaren gifver en öfverblick öfver de strider,
som föregått den nu utbrutna, den ödesdigraste
af dem alla. Jane Gernandt-Claine berättar stäm-
ningsfullt en karaktäristiskepisod från Syd-Afrika.
Kellen Lindgren anmäler Georg Brandes’ senaste
arbete, det betydande verket om William Shake-
speare. En kraftig dikt af Fröding, kallad »Al-
kibiades», utgör häftets poetiska bidrag. Dag-
boken innehåller bl. a. en kort studie af John
Krwse öfver Riberas målning »Sankt Bartolo-
meus» i Nationalmuseum, hvilken i häftet är
för första gången afbildad.
Svenska Turistföreningens årsskrift 1897. Den
lifskraftiga, i sann fosterländsk riktning verk-
samma, Svenska Turistföreningen har i dagarna
utsändt sin årsskrift för innevarande år. I lik-
het med sina föregångare bjuder äfven den nya
publikationen på ett intressant och omväxlande
innehåll och kommer helt säkert att hälsas lif-
ligt välkommen i de många hem, där man lärt
sig att rätt uppskatta Turistföreningens verksam-
het för befordrandet af en alltmera vidgad kän-
nedom om vårt sköna fosterland och dess folk.
Boken erhålles gratis af alla ledamöter (årsafgift
3 kronor), men kostar i bokhandeln 4 kr., äfven
det ett billigt pris.
–––––––-4*–––––––––-
“Familjemeddelanden“.
En fam.iljeticLllin.ff sådan som Idun,
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde
och döde. För visso är det just damerna in-
om familjerna, som med det lifligaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den
intresserade familjepubliken öfver hela vårt land
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken »Familjemeddelanden» ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår
annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons kr. 1: 50, för förlofnings- och vig-
selannons kr. 2: — och för dödsannons in-
om ram kr. 5: —, ett pris som måste betrak-
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom
erhåller. Redaktionen af Idun.
–––––––––- 4*–––––––––––
Inackorderad.
Humoresk för Idun af R. E.
I.
nackorderad! Dystra ord! Hem utan hemlif,
mat utan kraft, människor utan deltagande
vänlighet, ett maskineri, ämnadt att producera
pänningar, en mammonskvarn . . . Kosa Minell
satt i en föga bekväm länstol i ett föga komfor-
tabelt rum och filosoferade ungefär så, men
längre hann hon ej, ty in rusade jungfru Tilda
och begärde 50 öre till lagning af en stol, »som
fröken suttit sönder.» »När satt jag sönder den,»
tänkte Rosa, men fann rådligast att utan prote-
ster lämna det ombedda; och nu kunde hon
fortsätta sina funderingar. Ingen må undra öf-
ver, att dessa togo en allt dystrare vändning:
det behöfs stark motståndskraft och bättre ner-
ver, än hvad som bestås i våra dagar, för att
hålla humöret uppe, när man suttit lutad öfver
en kontorspultpet en hel förmiddag och vid hem-
komsten får som styrkemedel litet soppa med
vatten som hufvudbeståndsdel samt en biff, som
trotsar både knif och tänder. Biffarne hade i
dag trotsat äfven väi-dinnans artificiella tuggred-
skap, men allt hvad hon sagt, var ett tröstande:
»Vi få väl slipa knifvarne.»
Knappt hade fröken Kosas tankar hunnit dyta
tillbaka i sin dystra fåra, förrän dörren åter
öppnades och frun i huset inträdde: »Ursäkta
snälla fröken Minell, att jag stör,» började hon,
det var hennes stereotypa sätt att göra sitt in-
träde; med denna ursäkt som inledning ansåg hon
sig också lugnt kunna störa henne huru många
gånger som helst; »jag ville så rysligt gärna be
fröken om en tjänst,» fortsatte hon, och log så
bevekande som möjligt, »jag tänkte gå till min svä-
gerska, i kväll, och då kunde det passa så bra,
om Tilda fick gå hem; jag har lofvat henne det
så länge, men det tycks aldrig bli af, ty hon
har ju så sällan tid; i dag skulle det passa så
utmärkt, då jag är borta, fröken har väl någon
släkting eller bekant att gå till, för se, det är
ju tråkigt att sitta här ensam, och någon kvälls-
mat kan naturligtvis ej bli lagad.»
Ja, nog hade hon ett par släktingar alltid, det
visste nog fru Timmer, som i dag för tredje gån-
gen] på två veckor skickade henne till dem; det
var bara hårdt att ej få sitta i lugn just i kväll,
då hufvudet värkte och humöret var svagt, men
det kunde väl ej hjälpas då. Värdinnan aflägsnade
sig efter väl förättadt arbete, och åter satt Rosa
Minell allena med sina tankar. »Jag undrar, hvad
hon skall be mig om härnäst, hon ber väl, att
jag skall ligga ett par nätter hos mina släktin-
gar, medan det storstädas i mitt rum, eller att
jag skall fara bort bara på ett par veckor, me-
dan tapeterna lagas, och när jag kommer till-
baka, lämnar hon mig tapeträkningen ...»
Det knackade: »Snälla fröken Minell, ursäkta
att jag stör, jag kan omöjligt finna mina bottiner,
fröken har väl inga att låna mig?» »Jag hade allt
en liten tanke på att begagna dem själf, när jag
går till mina släktingar,» svarade Rosa, »men ...»
»Ack, fröken, som är rik har nog tjocka kän-
gor och reder sig utan,» föreslog fru Timmer.
Nåja, hvad var att göra, fru Timmer tog
bottinerna och gick, med tusen tacksägelser
naturligtvis. Fem minuter gingo, och så kom
jungfru Tilda in, klädd i kappa och rödbandad
hatt: »Jag går så tidigt, ty mitt hem ligger i
utkanten af staden, fröken stannar väl ännu en
stund, och då kunde fröken väl vara så inner-
ligt god och höra efter, om det knackar på köks-
dörren, för de skulle komma med smöret just
vid denna tiden?» »Var det något mer?» frå-
gade Rosa. Jungfru Tilda, som var fullkomligt
okänslig för inroni, svarade nekande och trop-
pade af till sitt hem i förstaden.
Seså, nu äro de i väg, och nu skall det bli
litet lugn, tänkte Rosa. Dåraktiga tanke, knappt
uttänkt, förrän fru Timmers gredelina hatt med
ty åtföljande hufvud och kropp syntes i dörr-
öppningen. »Ursäkta, att jag stör, men jag kan
omöjligt finna min paraply, fröken har väl ej
händelsevis lånat den?» tJag brukar just ej låna
saker,» sade Rosa med så mycken tonvikt som
möjligt på jag, det finns nog i tamburen, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0115.html
