Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 i DU N 1897
Till Linnés landsmaninnor.
vinnor ha alltid älskat blommor, nej, låt oss
•fV för säkei’hets skull säga, svärmat för blom-
mor. De ha virkat, sytt, väft, målat och ’gjort’
blommor. De ha gärna för att behaga prydt sig
med blommor, och med välbehag ha de i alla ti-
der lyssnat till den manliga stämma, som liknat
dem vid blommor. Det är mig obekant, huru-
vida kvinnor uppfunnit blomsterspråket, men jag
misstänker dem starkt för det.
Hur intensivt uthållande denna böjelse än va-
rit, så har den ändå på det hela ej burit stora
drag. Här konstnärligheten på ifrågavarande
område höjt sig till en mera klassisk fulländ-
ning, eller jag menar snarare, när diletantskapet
inom genren höjt sig till konstnärlighet, har det
företrädesvis varit i silke och garner, som kvin-
nornas blomsterfunderingar tagit sig uttryck.
Mannens kärlek till blommor har haft sällspor-
dare, men större drag. När han velat behaga,
har han föredragit att bortskänka blommor fram-
för att pryda sig med dem. På konstindustriens
område har han komponerat storstilade mönster.
På ett kraftigt sätt har han låtit växtvärlden
återtona i arkitekturens dekorativa satser. Med
bred pensel och bred penna har han målat och
diktat om blommor. Och när han slagit sig på
att ’göra’ blommor, har han föredragit att som
trädgårdsodlare framkalla lefvande former fram-
för döda, doftlösa imitationer däraf.
Emellertid har kvinnan börjat taga ut stegen i
Floras rike. Sitt stora syndaregister från fordom
i broderväg har hon ersatt med stilfulla blom-
stermotiv. Från blomsterkort har hon öfvergått
till stafflimåleriets olja och akvarell, till egen
frqpnna, om mindre till konstens. På det deko-
rativa området har hon uppnått vackra resultat,
och slutligen har hon tagit steget fullt ut och
slagit sig på trädgårdsmästaryrket. Med ett ord,
det ser ut som om af hennes lek blifvit allvar,
som om hon fast beslutat att åt sig eröfra Flo-
ras helgedom, i hvars förgårdar hon hittills svär-
mat omkring.
Och hon har gjort väl. Att tolka gudinnans
väsen med naturens egen djupa, underbara röst
är oändligt att föredraga framför en allmän (ty
märk väl, jag talar inte om en och annan verk-
lig konstnärinna) diletantmässig omsättning af
hennes former och färger med olika konstarter.
Emellertid, utan verklig kärlek blir ju horti-
kulturen lika diletantmässig som all annan konst,
det vill säga, om man sysslar med den med biafsikt,
för modet, för kvinnofrågan, af koketteri, af eko-
nomisk beräkning, men med olust för yrket.
Men hur nära är det ej till hands att antaga att
det just här föreligger ett område, där kvinnans
kärlek till yrket kunde slå ut i full blomma. Hur
stämmer det ej med hennes väsen att handskas
med lefvande varelser, hvilkas brodd och knopp
det gäller att utveckla till fullgångna exemplar ge-
nom ansandet, vattnandet, rensandet, stödandet,
ympandet, klippandet m. m.
Och hvilket härligt arbete! Att stiga upp med
eller strax efter solen och röra sig bland dagg-
stänkta blomkalkar vid det nyss väckta fågel-
kvittret. Att under dagens hetta njuta ro i fria
luften under idogt arbete långt från stadens oro-
fyllda larm. Att se aftonen sänka sig kring de
mörka rabatterna, där de lefvande väsen man
framkallat ur deras sköte stå skimrande och pryd-
liga i ordnade flockar, så vackra som blommor
äro i aftonbelysningens rödaktiga strålar.
Och äro väl de matnyttiga växterna, hvilkas
hälsobringande egenskaper man allt mer fått ögo-
nen öppna för,ställda utom skönhetens råmärken?
Hur ha ej nederländarnes penslar besjungit
skönheten hos saftiga frukter. Och folk med
smak ha fått ögonen öppna för en del grönsa-
kers dekorativa verkan.
Hvilken uppgift att sprida odlingens välsignel-
ser öfver jorden allt närmare polerna. Hur mån-
get träd, hur mången ört, hur mången härlig
frukt har ej visat sig kunna lefva i ett klimat,
där man nästan tycker det är som en saga att
finna dem, då man tänker tillbaka på platsens
förr karga natur, och så denna vackra konst att
med hortikulturens medel framkalla idel nya
blomformer af skön art, dessa ur naturens eget
sköte framlockade »kulturprodukter», som pedan-
ter med en malplacerad axelryckning föraktfullt
kalla dem, ehuru de med god smak äta selleri,
persilja och andra matnyttiga växter, hvilkas ur-
former för människorna inneburo ett dödande
gift.
Mången invänder : Hur många bildade kvinnor
kunde väl i vårt land finna användning för sin
utbildning i trädgårdsmästaryrket? Vi skulle vilja
påpeka alla de större landtgårdar inom Sverige,
där ogifta döttrar gå sysslolösa, om landtgården
föder dem, men söka sig ut, om landtgården ej
gör det. Under tiden arrenderar man ut träd-
gården eller håller en aflönad trädgårdsmästare.
Med tillhjälp af en dräng för de gröfsta sysslorna
kunde väl en eller ett par af gårdens unga kvin-
nor sköta trädgården. Våra villastäder, omgifna
af större eller mindre trädgårdar, ha framtiden
för sig. Redan nu vakar oftast husmodern som
själflärd amatör öfver trädgårdens skötsel. Hur
höjd och förfinad skulle ej odlingen bli, om dessa
nitiska husmödrar hade djupare insikt i konsten,
och hvilket uppfostrande undervisningsämne för
villans barn! Lika mycket tid och pengar, som
en genomgången kurs vid en trädgårdsskola tar,
kastas ofta ut af unga kvinnor på oanvändbara
läroämnen och på små talanger, som af husmo-
dern i regel ej vidare odlas. Och därtill är detta
arbete så hälsobringande, att säkert en del dyr-
bara vistelser vid badorter kunde indragas.
Ofvanstående reflexioner framställas utan min-
sta anspråk på att vara nya, helst man redan i
vårt land i Östergötland under direktör Abelins
ledning har upprättat en skola för kvinnliga hor-
tikultörer och stipendier ha utdelats åt kvinnor,
som ägna sig åt trädgårdsmästaryrket.
Men så pass ny är dock saken, att den ännu
ej förlorar på att upprepas. Dessutom kom jag
att göra ofvanstående reflexioner i anledning af
något nytt, som af en händelse fallit mig i hän-
derna.
Det är en anmälan i Berlintidningen Kreuz-
Zeitung, signerad med det aktade namnet v. Fatt-
well, om en tysk undervisningsanstalt för kvinn-
liga trädgårdsmästarelever, och bärande detvackra
namnet »Schneckengrün».
Belägen i konungariket Sachsen på sluttningen
af Erzgebirge, omgifvet af djupa furuskogar, åt-
njuter den ett så mildt klimat att persikor, apri-
koser och praktrosor oskyddade ej taga skada af
vintern, och ett så hälsosamt, att platsen först
var bestämd till luftkurort. Då detta förslag emel-
lertid genom tillskyndande omständigheter, hvilka
ej hade något att göra med ställets hälsoluft, stran-
dade, köpte undervisningsanstaltens nuvarande
föreståndarinna, baronessan Barth-Harmating stäl-
let för sin anläggning, hvilken nu åtnjuter stats-
understöd och högt anseende inom Tyskland. Un-
dervisningen är solid och omfattande, inackorde-
ringen god och andan inom anstalten den ange-
nämaste.
Kursen omfattar två år. Den, som slutar förr,
äger ej att få afgångsbetyg. Den börjar hvarje
l:a oktober, då man där ännu har sommarluft.
Priset för undervisningen är 25 mark i månaden
samt för inackordering 60 mark, d. v. s. för det
hela cirka 76 kronor månatligen. Lärjunge äger
dock att medtaga linne och bordkuvert samt
sängkläder (madrass och säng hållas på stället).
Kall- och varmbad finnas inom anstalten samt
ekipage till elevernas förfogande.
Inträdesvillkoren äro: en god hälsa, en allvar-
lig håg, en bildning ej understigande en högre
flickskolas mellanklasser, samt ålder ej under
15 år.
Fördelarne för en svensk ung kvinna att be-
gagna sig af denna undervisningsanstalt äro dels
att hon under godt skydd dock »kommer ut»,
att hon blir kunnig i ett språk, hvarpå vår må-
hända bästa hortikultur-litteratur är affattad och
att hon i ett gifvande klimat blir bekant med
flere växtformer än i ett hårdare.
Det kxinde ju vara roligt, om några af Linnés
landsmaninnor komme dit, och ännu roligare om
deras studier utfölle så lyckligt, som omständig-
heterna tyckas gifva vid handen.
Amalia Fahlstedt.
Ett frieri.
Af Elisabeth Kuylenstierna.
yAina Vide visste alldeles bestämdt, att
/ han skulle komma i dag — hennes
siste friare, därför hade hon med ovanlig
omsorg friserat sitt ljusa hår, hvilket bör-
jade bli betänkligt tunt vid tinningarna,
tagit på sig den penséefärgade klädningen
med metallgarnityret och stänkt några drop-
par violette de Parme i de yfviga spetsarna
kring handlederna.
Hon betraktade sig sedan allvarligt i spe-
geln.
»Jaså, det var så les beaux restes af en
firad societetsflicka togo sig ut! Nå ja, inte
illa, rätt omsorgsfullt konserveradt det hela,
endast ett var ohjälpligt borta — ungdoms-
fraichören. »
Det ringde!
Där var han således redan, i god tid,
det måste erkännas, men hon fick skynda
att passa in sig i den lämpliga ramen : hör-
net med palmgruppen, därborta vid fönst-
ret, handarbete — en storartad lysdnk —
i knät och ansiktsdragen lugna, indifferenta.
Hon hade icke misstagit sig, det var han.
»Godmiddag, baron Örneskjöld. Det var
vänligt af er att ägna oss en stund af er
säkert dyrbara tid, riksdagen ...»
Hon hade rest sig till hälften och räckt
honom handen. Nu inbjöd hon honom att
taga plats i fåtöljen på andra sidan om
det lilla bordet. Förstulet betraktade hon
hans aristokratiska profil med den något
stora näsan, den litet för höga pannan och
den fina, brunbleka teinten. När han nu
vände sig emot henne, såg hon också in i
hans ögon, de voro obestridligen vackra
och intelligenta. Hans hållning var distin-
guerad, hans dräkt au jour, utan att därför
vara öfverdrifvet elegant.
»Jag hoppas fröken inte är för trött ef-
ter balen i går — den var för resten ani-
merad.»
»Jaså, tyckte baron det? För mig är den
ena balen bara ett upprepande af den an-
dra. Man dansar och konverserar likadant
hos herrskapet Y. som hos herrskapet Z.
Det är så sällan något nytt tränger sig in
i våra kretsar, där upplefver man ingen-
ting, där hör man endast, hvad de andra
upplefva, de som ha friska tankar.»
»Hvilka menar fröken?»
»De, som måste arbeta. Man reformerar
aldrig, så länge man själf står utanför, nej,
då viftar man bort det hela med sin sol-
fjäder och hviskar i pausen mellan danserna:
quel bruit pour une omelette.»
»Fröken är ironisk, bitter!»
»Ja, man blir det, när den tiden kom-
mer att man får sitta öfver en och annan
dans, när man börjar räknas till française-
damerna eller reserven, väggbonaderna i
dunkla, litet melankoliska färger. I går
till exempel blef jag glömd —ja, jag säger
så, för det låter bättre —fem danser. »
»Det märkte jag inte, då skulle jag...»
»2ih nej, nej för all del, ni kunde inte
kompromettera oss båda heller, dessutom
är det ju löjligt att dansa, när man är
fyllda trettioett år.»
Hon lade bort broderiet, lutade sig tank-
full framåt och såg ut på den tysta, fashio-
nabla gatan.
»Det torde vara tämligen gammalmodigt
att tala om ålder,» sade han, »man ut-
vecklas tidigare eller senare, det är skill-
naden. »
»Jag var fullt utvecklad vid sexton år,
kände samma konvenansregler som nu, enda
olikheten är, att jag då höll på dem, nn —
ja, nu förefalla de mig många gånger idio-
tiska. Säg mig en sak uppriktigt, herr ba-
ron, tycka ni män — äfven de bästa af er
— om tänkande kvinnor?»
»Jag skulle tro det.»
»Ja, att konversera med en stund, det
tror jag också, men att lefva ett helt lif
med?»
»Det beror på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
