Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 I D U N 1897
trädgården täckas af violer ! Det lyser, det
skimrar, det doftar, en aning om kommande
vår och lycka drager fram i kvällen.–––-
Eller i maj när lönnarne på gården stå
i blom och fylla luften med detta ljufliga,
obestämbara, när narcisserna lysa så bvita
utefter rabatterna, när stora, rika, härliga
syrénklaser öfverallt tränga sig fram — när
fruktträden sänka sina af fagraste blomster-
snö tunga grenar och bilda ett hvalf så lätt,
så skirt. — ■—■
Eller i juni när rosorna slagit ut och
börjat sin sommarsaga. — Du har aldrig
sett sådana rosor, min vän! De klänga sig
fast vid och täcka helt husets båda åt träd-
gården vettande väggar — de äro blekröda,
gräddbvita, skiftande, dessa rosor, och de
sträcka sina tunga massor upp mot him-
melens blå. Och de fina färgerna bryta så
vackert af mot det gröna löfverket och de
bvita fänsterkarmarne. Det är som ett
poem alltsammans. Och strax utanför
fönstren stå hvita liljor, raka, smärta, drott-
ninglika, silfverglänsande. — Och litet
längre bort hänger gullregnet trolskt och
bedårande, sagolikt fagert !
Och så skulle du se vår stolthet, vår
hjärtefröjd, den gamla bersån af hundra-
åriga lindar, »Unter den Linden» kallad.
Högt uppe ins blaue hinein fläta sig gre-
narne samman till ett tätt löfhvalf, så tätt,
att solstrålarne blott en och en kunna sila
igenom. Det är så hemlighetsfullt, så un-
dersamt därinne i skyddet af de väldiga
träden. Helst en månskenskväll om hösten
när slagskuggorna falla täta. Då råder där
ett mystiskt dunkel — då drömmer man.
— — De stå där ju själfva och drömma,
dessa gamla jättar, drömma om allt hvad
de sett under sitt långa lif, om all kärlek
och lycka de vittnat. . . alla ljusa vårar,
alla fagra somrar —och de hviska så sakta
med hvarandra. — — Och du skulle se
vårt lilla lusthus, där kaprifoliet klänger
upp — du skall tro där doftar om kväl-
larne !
Ja, da skulle se allt detta! Du skulle
ock stiga inför dörren af vår gamla präst-
gård, helt litet, bara helt litet. Men är du
alltför lång, så får du då böja ditt hufvud.
Här äro icke »dörrarne höga». Det är lågt
till taket, du kan godt nå det med handen.
Du ser dig omkring —• ja, svängrummet
är ju inte så stort, men om du visste, hur
mycken trefnad här ryms ändå! Och sitt
nu ner, min vän, om du ej föraktar en trä-
stol! Ser du, här finns ingen elegans, all-
ting är stadigt och genomhederligt ; här finns
intet fin-de siècle-aktigt, platt intet. — Du
ser på den gamla klockan, som står där
borta i vrån och når från golf till tak? Ja,
hon tål dock att se på ! År hon inte vac-
ker, säg, med sina sirliga utsvängningar
och förgyllningar? Hon är väl ungefär års-
barn med den gamla prästgården, men går
gör hon »som en hel karl». Du har sett
maken på Skansen, säger du ? Ja, nog skulle
den gode doktorn där ha ett godt öga till
henne och — men han slipper! Hon hör
ihop med vår trefnad.
Ja, möblemanget är snart öfversedt; du
ser — det ena är i stil med det andra,
det inre med det yttre. Ah, dessa gamla
väggar — hvad skulle de inte ha att be-
rätta! Om glädje och sorg, om dag och
natt, om lif och död, om tårar och löjen.
— De ha ju skådat så många generationer,
sett så mycket växlande. Ville och kunde
de bikta blott — hur vi skulle lyssna!
Men de se bara på oss så menande och
undersamt, ibland är det som suckade det
i alla fogningar. — Ack, du gamla präst-
gård, det är som hade du lif och själ!
Och här ha nu far och mor bott i snart
40 år —• här ha vi fem barn sett dagens
ljus — här ha vi vuxit i hägn och lycka,
här ha vi lekt fram vår barndom, här ha
vi drömt ungdomens rosiga drömmar! Var
det än understundom sorg ibland glädjen
— så blef vår gamla prästgård oss därige-
nom blott så mycket kärare. Och här ha
träd och blommor doftat emot oss, fåglarne
sjungit för oss, vårvindarhe smekt oss, sol-
ljuset värmt oss! Här ha vi anat och
längtat och byggt drömslott högt i himme-
lens sky i ljusa sommardagar. — Och när
vinter och natt föllo på, då samlades man
vid brasan, och det guldröda skimret lekte
så fantastiskt och förgyllde allt omkring en.
— — Min vän, förlåt mig, jag glömde, att
du hade blott en liten stund att bestå mig
— du hinner ej stanna längre, säger du.
Så tack och farväl — och tillgif mig min
mångordighet och tåren, som dallrar i ögon-
vrån –––-du vet och förstår, att den gäl-
ler detta gamla hem, detta vår barndoms-
och uDgdoms Eden •—• du känner, att den
är uttrycket för en sista hviskning och hön:
Gud hägne vår gamla prästgård!
Adi.
–––-
är husmors bästa hjälp-
reda. Prenumerera å när-
maste postanstalt. Helt år 3 kr.
■––––- *––––-
Up notisboken.
Kronprinsessan har under de senaste da-
garne företagit en utflykt till Sorrento och Amalfi
och återkom i lördags till Kom. Kronprinsessans
hälsotillstånd är fortfarande tillfredsställande.
Hedrad lärarinna. Till fru Sophie Nilsson,
som i höstas lämnade sin befattning vid Klara
folkskola efter att i tre decennier ha ägnat sig åt
undervisningen därstädes, öfverlämnades här om
dagen i närvaro af skolrådet samt skolans lärare
och lärarinnepersonal medaljen i guld af femte
storleken med inskrift: »För medborgerlig för-
tjänst».
Högtidligheten började med sjungandet af
»Höga majestät vi alle», som under orgelackom-
pagnement sjöngs af flickorna i den klass, där
fru N. skött undervisningen, hvarefter försam-
lingens kyrkoherde i ett varmt, till hjärtat gå-
ende tal tackade fru N. för hennes mönstergilla
undervisning och för den själfuppoffring, hvar-
med hon tagit del i skötseln af skollofskoloni-
erna, arbetsstugorna och skolköken. Sedan kyrkoh.
slutat sitt tal, fäste en af lärjungarna medaljen
på fru N:s bröst.
Den första kvinnliga medicine doklor i
Wien. Vid universitetet i Wien promoverades
den 2 dennes friherrinnan Gabriele Possanner v.
Ehrenthal till medicine doktor. Friherrinnan
Possander är den första kvinna, som i Österrike
erhållit medicine doktorsgrad. Hon har redan
för några år sedan promoverats till medicine
doktor vid Zürichs universitet, där hon studerat.
Vid promotionen i Wien yttrade universitetets
rektor i sitt tal: »Sedan vårt ärevördiga Alma
maters., tillkomst förlänas i dag för första gången
doktorsvärdigheten åt en dam. Jag lj’ekönskar
er, min högtärade fru, såsom den modiga, seger-
rika förkämpen för utvidgande af kvinnans rät-
tigheter. Man må tänka hvad man vill i denna
fråga, så mycket måste hvarje fritt dömande och
fritt tänkande människa erkänna, att genom ut-
vidgande af kvinnornas andliga synkrets äfven
hela folket höjes till en högre intellektuell och
moralisk nivå. Vi gå en stor, men svår tid till
mötes, och man skulle illa försynda sig mot
framåtskridandet, om kvinnan, hvilken särskildt
utmärker sig genom intelligens, viljestyrka och
moralisk kraft, uteslutande skulle stanna i köket
och barnkammaren.»
––––-*––––-
Teater och musik.
Kungl. operan. Här fortsätter signor d’Andrade
sitt glänsande gästspel. Sistlidne torsdag upp-
fördes »Barberaren i Sevilla» med den framstå-
ende konstnären i Figaros parti. Att han af
denne smidige, kvicksilfverartade upptågsmakare,
allas fac-totum, skulle göra något riktigt briljant
och medryckande kunde man tänka sig, och för-
väntningarna blefvo ej heller besvikna. Ett i de
minsta detaljer så väl och spirituelt uttänkt ar-
bete och dock -så helgjutet, torde man hafva
svårt att uppleta maken till. Äfven i vokalt
hänseende var denna framställning högst för-
tjänstfull; särskildt väckte den i tredje akten in-
lagda spanska folkvisan stormande, bifall och
måste omtagas. — Bland de öfriga framstod sär-
skildt fröken Petrini som Kosina, om vi ock hört
henne bättre förut i detta parti. Hr Forsell hade
öfvertagit don Bazils parti, men kunde på intet
sätt mäta sig med sin företrädare hr Johanson,
hvars återgång till k. operan vore särdeles önsk-
värd. Hr Prags Bartholo är känd sedan gam-
malt.
— Just som detta nummer lägges i press upp-
trädersignor d’Andrade som Mefistofeles i »Faust».
Vi få alltså återkomma härtill.
— Symfonikonserten på påskdagen gifves efter
ungefär samma program som den senaste Bee-
thovenkonserten, hvilken väckte så lifligt och
välförtjänt bifall.
Vasateatern hade i lördags première — ett tysk
lustspel, »Fröken Falköga», af författarbolaget
Schönthan och Koppel-Ellfeld, samma herrar som
nyligen fägnat oss med »Gyllene Eva» på »Dra-
maten». Stycket i och för sig är en ganska hvar■
daglig fars, hvarken sämre eller bättre än mån-
ga andra; hvad som dock onekligen på Vasatea-
tern gaf det ett visst intresse och väsentligt
betingade den ganska deciderade och ljudliga
framgång det gjorde, var den stilfulla uppsätt
ningen och det förträffliga utförandet. Scenen är
förlagd till den redan då mondäna badorten
Karlsbad år 1818, och detta har gifvit regissören
hr Molander uppslaget till en ny manifestation
af hans excellenta stilsinne. Den utsökta empire-
interiör, som utvecklas i den hofrådliga salon-
gen, och de stilfulla dräkterna, såväl de kvinn-
liga som männens uniformer, bjuda, ensamt de,
en njutning åt hvarje för sådana ting skärpt
öga. Därtill var spelet, som vi redan antydt, på
de flesta händer mycket godt och omedelbara
lustigheter saknas ej heller här och hvar i situa-
tionen. Fru Håkanssons spirituelt charmanta gref-
vinna, herr Svennbergs eldige hjärteröfvare till
kosacklöjtnant, hr de Wahls ståndkragsstyfve och
kammarprinssnobbige badkommissarie, fröken
Gottschalks täcka mormorsmorsingenue, hr Hlia-
sons servilt Ijäskige hofråd voro samtliga för-
träffliga typer. »Fröken Falköga» har således
goda utsikter att hålla sig kvar på programmet
ett stycke tid framåt, om än hennes literära kvali-
fikationer ej äro synnerligen distinguerade.
Musikföreningens konsert på onsdagen i denna
vecka, hvarvid det utmärkta oratoriet »Kristus»
af F. Kiel uppföres kunna vi ej omnämna förr
än i nästa nummer.
— Samma är förhållandet med fru Dagmar
Möllers norska romansafton på tisdagen, som na-
turligtvis samlar fullt hus.
”Skapelsen”, fader Haydns odödliga oratorium,
hör tillsammans o med påskfesten liksom amen
med predikan. Ar efter år gifves detsamma i
Östermalms kyrka på långfredagen och år efter
år fyller denna konsert det vackra templet med
andäktigt lyssnande skaror. Solopartierna inne-
hafvas i år af fru Östberg och fröken Thulin
samt hrr Lundqvist, Strandberg, Sellergren och
Bergström.
»Typografiska föreningens nationalmatiné» å k.
operan i söndags middag hade samlat ett fullt
hus, tydligen af vänners och väns vänner, friko-
stiga på bifall. De af föreningens sångkör ut-
förda numren under dir. J. Wiberghs anförande
buro vittne om både musikaliskt intresse och
omsorgsfull ledning; särskildt anslog en hymn
af hr W. med barytonsolo, komponerad med
anledning af Typogr.-föreningens 50-års jubileum
till ord af Frithiof Holmgren. Den senare delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
