Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 ID U N 119
af programmet upptogs af »folklekar och danser»,
som i brokiga nationaldräkter afdansades på
scenen, ackompanjerade af den i orkestern place-
rade körens sång, och afbrutna af en del humo-
ristiska intermesson, såsom bygdemålshistorier
o. dyl. Det hela, som visserligen bar den omiss-
känneliga prägeln af amatörprestation, gick dock
med lif och lust och »beklappades» ifrigt. I ett
som allt hade föreningen skäl att vara tillfreds
med sin »nationalmatiné».
Konserten till förmån för Konvalescenthemmet
å Musikaliska akademien i söndags kväll hade i
denna högflodstid af musikaliska och dramatiska
nöjen tyvärr endast förmått samla halft hus,
trots det goda syftet och programmets gedigen-
het. Det senares pièce de résistance utgjordes
obestridligen af Beethovens b-dur-trio för piano,
violin och violoncell, som af fröken Hwass, herr
Zettcrqvist och professor Neruda fick ett utmärkt
utförande. Herr C. F. Lundqvists ypperliga före-
drag af sånger af Schubert m. fl. intresserade
därnäst; rikligt bifall kom för öfrigt det långa
programmets samtliga nummer till godo:. »en
musikälskarinnas» romanser, herr Alfvéns violin-
nummer och Bellmanskörens förträffligt soigne-
rade kvartettsång.
❖
KAIRATEM
är den bäsla gåfva till de
unga. Prenumerera på
närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
Kur man gör gocU.
o
+T nghvisslan ljuder och fabrikens otaliga
r V maskiner stanna som genom ett troll-
slag. Yäfvarnas bedöfvande slammer, som
hela dagen genljudit i de tåliga arbeterskor-
nas öron, efterträdes af en nästan oroväc-
kande tystnad, bvilken i första stund bos
dem framkallar samma känsla af yrsel, som
det förfärliga dånet och bullret eljes pläga
förorsaka den tillfällige besökaren i deras
arbetslokal.
Dag efter dag, från bittida om morgonen
till sent om aftonen, träla dessa kvinnor
här vid det maskinmässiga arbetet att mata
de oförtrutna maskinerna. Deras ögon se
intet annat än oaflåtligt surande hjul eller
skottens blixtsnabba ilande fram och åter.
Deras öron fyllas dagen lång med detta hel-
vetiska larm, som så småningom blir dem
en vana, och de kunna endast göra sig för
stådda genom att närma munnen intill hvar-
andras öron.
Men, som sagdt, nyss bar befrielsens tim-
me slagit, efter en ny dag af rastlöst ar-
bete, och trötta med värkande ryggar och
fötter vandra fabriksflickorna tysta och bleka
till sina fattiga små hem.
Två af dem, tvänne medelålders systrar,
bafva skiljt sig från de öfriga, och vi föl-
ja dem, där de vandra raskt utefter gatan.
»Nu springer jag bort till bagaren och
köper bröd, medan du går hem och eldar
och sätter på grytan,» — säger den ena —
»och så tittar jag väl i förbifarten inom till
gamla Lena — hon ligger så ensam» — till-
lägger hon nästan urskuldande, då den an-
dra icke svarar; Ögonblicket därpå är hon
försvunnen i aftondunklet.
Den andra systern, hvars ansikte just
belyses af lyktskenet, ser efter henne med
en bekymrad blick, och hon suckar sakta,
då hon uppnår deras hem.
Hem, ja, det är ju så för dem, ehuru det
utgöres af föga mer än fyra nakna väggar,
sparsamt tilltagna i höjd, bredd och längd,
samt därinom det allra oundgängligaste
och enklaste bohag. En viss prydlighet rå-
der här dock, men här är kallt. Också ska-
kas den trötta arbeterskan af åtskilliga köld-
rysningar, innan den lilla järnugnen hinner
sprida någon värme i rummet.
Hon förrättar nu alla de hemsysslor, som
äro de flesta fabriksarbeterskors lott vid
denna sena timme. Först fejar och putsar
hon rummet en smula, därpå tillagar hon
middagen till påföljande dag, hvilket ej med-
hinnes under den korta middagsrasten, samt
kokar kaffet till den tidiga frukosten. Se-
dan hon äfven bäddat och framsatt den
enkla kvällsvarden, tager hon till nål och
tråd för att i all hast bättra litet på sy-
sterns kjol eftersom denna ännu ej hörs af.
»Hanna dröjer länge i kväll» —— mum-
lar hon med en orolig blick på klockan,
hvars visare redan pekar på nio •—• »stac-
kars gamla Lena behöfver nog ses till, men
Hanna behöfde så väl hvila själf.» — —1
— »Se här är jag nu igen» — ljuder i
detsamma dennas röst, — »du började väl
bli otålig, kan jag tro?»
»Sitter hon icke och lagar min gamla kjol!
Ja, jag dröjde litet, för Lena behöfde så
väl min hjälp. Jag bäddade åt henne, fick
elden att brinna i järnugnen, och så fick
jag lof att hämta hem lite’ matvaror åt hen-
ne, hon hade rakt ingenting och orkar ju
ej gå själf. Så berättade Lena för mig, att
grannens lilla flicka legat sjuk ett par vec-
kor, och så fick jag lust låta fliekstackaren
få en vacker, blomma, som bagaren just
gett mig i present. Hon blef så glad för
den, så du kan aldrig tro. Sen var jag nä-
stan på väg till döfstumma Marta också,
men så tänkte jag du väntade, och så fick
det vara, men i morgon går jag dit.»
»Och i öfvermorgon skall du väl gå till
mor Karin och dagen därpå till lame Pet-
ter och nästa dag till någon annan igen?
Gud vet, hvar du spårar opp alla dina sju-
ka och hjälplösa eller hur du orkar med det,
ansträngd som du själf är! Men jag skall
säga dig, att du får allt lof unna dig litet
mera hvila, annars blir du själf också hjälp-
lös och det inom kort.» —
»Du menar väl inte, att jag skulle
öfverge mina sjuka, som så väl behöfva mig.
Nej, du, det skulle jag aldrig ha hjärta till,
om jag så fölle af trötthet. När jag vet
att de ligga och vänta på mig, så får jag
ingen ro, förrän jag sett till dem. Ja, skaka
du på hufvudet så mycket du vill, som
om inte jag visste, att du på dina fristun-
der brukar hjälpa både Grönkvistskan och
barnen Larsson. » —
»Kors, du ville väl jag skulle låta ungarna
svälta rakt ihjäl, stackare, som ingen mor
har, och far deras, som super — och så
Grönkvistskan, som sett bättre dagar och nu
har det så smått. När en inte har pengar
att ge, så får en väl ge en handräckning
åtminstone. »
»Ja, ja, jag menar bara, att du är
lika god som jag!» — och så brusto de
båda i skratt.
»Men bevars väl, har klockan icke redan
råkat bli nio, det skall bli skönt få kom-
ma i säng.» —
Det blef tyst därinne, men utanför, i den
mörka passagen, ljöd en halfkväfd suck och
en gestalt, som ett par minuter stått orör-
lig utanför dörren, gled hastigt vidare ut-
för trappan. —- -— — —
Den stora festsalen är som förvandlad. Strå-
lande belysning, vackra dekorationer och dra-
perier öfverallt, och längs väggarne det ena
smakfullt arrangerade saluståndet bredvid det
andra.
Hela midtelgången är till trängsel fylld af
en svart, böljande folkmassa, här och hvar upp-
lyst af basardamernas brokiga, glittrande ko-
stymer. Det är ett stimmande, brusande haf af
nöjeslystna människor, hvilkas portmonnäer
långsamt, men säkert åderlåtas, men också gif-
va i utbyte så mycket som möjligt af nytta,
nöje eller njutning.
Här är tombolan, där vinsterna utdelas un-
der skratt och bonsmots, där blomsterståndet,
som gör lysande affärer, tack vare det galan-
ten, som alltid synes oskiljaktigt från Floras
älsklingar. På ett annat ställe trängas de ny-
fikna kring postluckan, bakom ett draperi före-
visas världens mest berömda vaxkabinett o. s. v.
i all oändlighet, medan hela tiden nätta ser-
veringsflickor bana sig mödosamt väg, ofta dig
nande under den ovana tyngden af sina med
läckerheter fullastade brickor.
Bland de salustånd som tilldraga sig mest
uppmärksamhet, är utan tvifvel konditoriet, som
förestås af fru Ek, direktrisen för det hela.
Kring detta råder alltjämt den mest förvirrade
trängsel, och stundligen ljuder frågan ; »Kan
man få tala med fru Ek? Hvar är fru Ek?»
— Dessemellan kan man uppfånga följande
fragment ur olika samtal: — »det är fru Ek
som är själen i hela företaget» —• —–––-
»ja, fru Ek är då outtröttlig —- hon tänker
på allt» –––––––––»åh se, god afton, snälla
fru Ek, så lifligt är här i kväll och så väl
arrangeradt allting är. Det har fru Ek min-
sann riktig heder af och det måste visst bli
goda affärer af för de vanföra bamen–––- »
För väl hundrade gången under dagens lopp
surra dessa eller liknande fraser kring fru Eks
öron. Just nu vänder hon sig bort ett ögon-
blick, hvarvid den glada festminen lämnar plats
för ett uttryck af djup nedstämdhet.
»Snälla, fru Ek ser så blek ut, sitt en stund
oeh hvila.» — ber en af hennes tjänste-
andar.
»Trött, åh visst inte!» — och den lif-
liga lilla frun böjer sig ned efter en låda apel-
siner under disken. Hon sysslar emellertid för-
svarligt länge därmed, och då hon åter reser
sig upp, trycker hon hastigt bort en tår ur
ögonvrån, innan hon artigt leende frågar nästa
kund hvarmed bon kan stå till tjänst.»–––-
»Basaren har inbringat 800 kronor» — sä-
ger herr Ek några dagar senare, med en tri-
umferande blick öfver tidningen bort på sin fru.
»Det kan man ju kalla ett lysande resultat för
vår goda stad, och det är din förtjänst alltsam-
mans, min lilla gumma.» —
Fru Ek småler blott, men svarar icke.
»Jag tycker du ser inte riktigt glad ut,
Annie, om jag visste hvad som fattas dig? Du
är dig inte lik nu sedan basaren är öfver. Na-
turligtvis har du öfveransträngt dig, det var
ju på dig allt hvilade och du har arbetat för
tre. Det har jag hört från alla håll, att »fru
Ek har varit beundransvärd, utan henne skulle
det icke gått» m. m. i samma stil.» —’
»Ja, du har endast hört det älskvärda man
sagt, som naturligt är, jag däremot har, om ej
så mycket hört, så har jag känt alla afundens,
illviljans och klandersjukans nålstygn i luften
omkring mig.» —
»Stackars liten, och det är det som tryc-
ker dig? Jag finner eljes att sedan det nu är
öfver och slutresultatet blifvit så godt, bör man
sätta sig öfver allt sådant.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
