Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 23 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 125
såsom koloni slagit sig ned i det nuvaran-
de Toscana och gifvit upphof till det mäk-
tiga etruriska väldet med dess alldeles egen-
domliga kultur och konst. Denna senare,
som man egentligen endast känner genom
dess keramiska och bronsarbeten, men ty-
värr nästan icke alls genom några lämnin-
gar af dess arkitektur eller bohagsföremål,
har otvifvelaktigt mycket inverkat på ro-
marnes konst. Men den romerska konsten,
hvilken för blott hundra år sedan återupp-
lefde i den s. k. empire-stilen, var i själfva
verket endast en modifikation af den gre-
kiska. Grekerna, dessa beundransvärda ar-
tister, skapade de tre klassiska »ordningar-
na» i arkitekturen, den doriska, den joni-
ska och den korintiska. De torde vara så
pass välbekanta, att de ej behöfva närmare
beskrifvas, men deras tillämpning må däre-
mot påpekas. Då likasom senare tilläm-
pades nämligen samma stilregler på det
lilla som på det stora. Möbelstilen efter-
bildade boningshusets stil, privathusets stil
monumentets. Akropolis med sina kapitä-
lers snäckverk, sina tragiska masker, sina
frisers reliefskulpterade mellanfält, sina
karyatider uppbärande gesimser, tjänade
till modell för de konstälskande atenarnes
bostäder utan och innan.
Romarne hade grekerna till mästare och
togo arf efter dem. Vi kunna göra oss full-
komligt väl reda för inredningen samt den
yttre och inre dekoreringen af deras bo-
städer efter gräfningarna i Pompeji. Att
döma af dessa skulle bronsen varit allhär-
skande såsom möbelmaterial: stolar, bord,
gueridoner och annat bohag, som man kan
se förvaradt. i Neapels museum, allt är af
metall. Det är just därför som dessa före-
mål kunnat bevara sig genom sekler; men
att det äfven fanns andra möbler, det ser
man af de gamla författarne, som tala om
bord med elfenbensfötter och inlagda med
dyrbara ämnen, kistor beklädda med guld-
plåtar, elfenben eller sköldpadd m. m. De
sällsyntaste träslag användes till dessa möb-
ler och betalades med fabulösa pris. Filo-
sofen Seneca — han, som skrifvit den be-
römda afhandlingen om huru man bör för-
akta rikedomen! — hade sofforna i sina
matsalar (som bekant lågo greker och ro-
mare till bords i stället för att sitta) gar-
nerade med sidenkuddar, stoppade med svan-
dun. En utomordentlig lyx rådde i afseende
på bordskärl af guld och silfver, borden
voro betäckta med dukar, broderade på rika-
ste sätt, och tunga, dyrbara förhängen för
fönster och dörrar skyddade gästerna/mot
drag och —- obehöriga blickar.
Det kan tyckas mycket onödigt att vi
på tal om konsten att möblera ett nutids-
hem inlåta oss på dessa arkeologiska för-
hållanden. Men det sker icke utan afsikt.
Vi ’ ej blott ha velat gifva en utsaga för
vårt påstående härofvan, att möblerings-
och dekorationskonsten sammanhänger med
hela kulturutvecklingen, utan vi ha äfven
haft ett annat skäl, som i det följande skall
blifva ännu mera klart. Vi vilja nämligen
visa, huru den moderna rnöbleringskonsten
i många fall stödjer sig på gamla tiders
motiv och på de stil-arter, som först under
antiken och sedan under vissa förhärskande
smakperioder gåfvo regeln för Ornamentik
och dekoration.
Geijers maka.
Spridda anteckningar vid femtioårsminnet
samlade för Idun
af Birger Schöldström.
J.Jå i dessa dagar ett af Sveriges ärorika-
ste minnen nppväckes i anledning af
50:de årsdagen efter det Erik Gustaf Geijer
gick ur tiden, meddelar Idun porträtt* af
hans lifs trogna, väna följeslagerska, hans
maka, hvilken han tidigt valde och som
gjorde hans hem ljust samt beredde honom
en mångårig lycka, hvilken han själf bäst
skildrat i Here af sina smådikter till henne.
»Med en almanack till min hustru» heter
en af dessa dikter:
Frågar någon, hvad jag lär
af de många åren,
som jag följer med besvär
sanningen i spåren:
Jo, att kärleks endräkt är
sist den bästa gåfva,
för hvars himmel jag begär
städse Gud få lofva.
Och i en annan julklappsvers heter det:
Tack för de flydda år!
Tack för cie många år!
Tack! Allt som tiden går
mer jag att tacka får.
Henne själf låter han säga i den visa,
som han kallar sin hustrus:
Värld, tumla dig!
Jag här min sång för mig.
I det stilla vill jag bo;
jag vill ha ro!
Men det kunde ju hända, att någon liten
fnurra på hvardagslifvets tråd uppstod, men
då upplöstes den harmoniskt i sång. Det
var ett sådant litet missförstånd med ma-
kan som gaf Geijer anledning till den
skälmaktigt hjärtliga visan:
Litet gnabb ibland
skadar intet grand,
om man blott älskar hvai’ann.
Mulen himmel ock
klarnar åter opp,
så är naturens lopp.
❖
1 Efter en af Maria Röhl 1841 tagen teckning,
hittills ej reproducerad.
Hjärtat i sin bur
är ett litet djur,
som tar stundom häftig fart.
Kärlek och tro
smeka det till ro,
smeka det till ro helt snart.
När som jag tänker på min vän,
solsken har hjärtat då igen.
Då Geijers 1837 inflyttade i sin nya
bostad i Upsala, visste maken fullväl
hvem hon var, hvilken vid hans sida idet
nya hemmet skulle bjuda den bästa gästen
— frid, Guds frid — välkommen och där
söka kvarhålla den:
Jag vet en hälsning mera kär
än, värld, hvad du kan ge.
Den heter frid — Guds frid det är,
och därom vill jag be.
Dröj då, o frid, dröj i mitt tjäll !
Blif bästa gästen min!
Ty dagen skrider — det blir kväll,
och natten bryter in . . .
Och den, så vidt man vet, sista sång,
hvarmed Geijer hälsade sin hustru, var den,
hvilken skrefs den 16 juli 1841, deras
silfverbröllopsdag, och löd:
Utöfver årens spegel
vår lefnads julle sakta flöt
och bar med villigt segel
vår stilla lycka i sitt sköt.
Må ingen storm den härja
på väg till önskad hamn!
Må den oss samfäldt bärga
ett hem i samme faders famn i
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
