Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 23 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 I D U N 1897
den agilité, styrka och élasticité, som lâgi
alla Erik Gustafs rörelser under dans och
lekar. Han var då aldrig öfvergifvet glad
och själfsvåldig, snarare allvarsam och till-
bakadragen, men allt hans beteende var
naturligt, osökt och gentlemannalikt. »
Vidare beskrifver hon, hurn hennes tret-
tonåriga hjärta klappade af rädsla, när hon
af sin fader nödgades att inför den upp-
burne unge magistern gifva prof på sin
musikaliska talang genom att å klaveret
spela en sonett af Haydn, samt huru bit-
tert hon kände det, då han ej ägnade hen-
nes prestation någon vidare uppmärksam-
het än en anmärkning i förbigående, att
tempot tagits väl hastigt, hvarefter hon fort-
sätter: »Sommaren 1806 kom han i säll-
skap med min morbror Troili till Odenstad.
Jag var på en gång förtjust, blyg och rädd
och afhörde med stigande intresse hans re-
sonnement med min far om poesi, musik och
filosofi. Han. vågade motsäga och bestrida
den tidens förhärskande meningar i dessa
ämnen — käckt och oförskräckt — och det
emot min far, som jag ansåg för ofelbar
i sitt omdöme. Detta var eget, men hän-
förande . .. Det var den egna motsatsen
emellan manlig stolthet och barnslig god-
het, snillrik uppfattning och naturlig enfald,
som gjorde hans väsende så oemotståndligt.»
Förlofningen mellan Geijer och Anna Lisa
Lilljebjörn varade i sju års tid, ty först 1816
hade hans ekonomiska ställning fått den
stadga, att han kunde sätta eget bo.
Och till detta ho hade — heter det i
»Geijersbladet» — Geijer med henne fört
med sig till universitetsstaden vid Fyris en
del af sin älskade fädernebygd. Hon visste
att midt i denna »stojande värld» låta de-
ras gemensamma hem bibehålla prägeln från
de gamla värmlandshemmen. Där härskade
samma enkla seder, samma varma gästfri-
het. Sitt lif ägnade hon helt och hållet
åt honom och åt deras barns uppfost-
ran.
Under den så kallade »stora tiden» inom
Upsala sällskapslif — den von Kræmer-
Atterbom-Knös- Silfverstolpe- Törnerot-Järta-
Geijerska tiden — var naturligtvis det hem
här nämnts en af central-härdarne för intel-
ligensen och det förfinade umgänget bland
universitetsstadens främsta familjer.
Men äfven för de stora samhällsfrågor,
med hvilkas lösande Geijers snille var sys-
selsatt, var hans bildade och förstående
maka intresserad. Till henne voro ock skrif-
na de tankedigra bref, hvilka sedermera af
Geijer utgåfvos under namn af hans min-
nen. Hennes egna ofvan omnämnda an-
teckningar utvisa, att hon varit hans för-
trogna i de stora strider, hvaraf isynnerhet
hans senare lefnadsår voro upptagna.
Geijers sista år, hvilka tillbragtes dels un-
der resor i Tyskland, dels i Stockholm, voro
fördystrade af sjukdom. För sin hustru
eller sin dotter brukade han då diktera de
tankar, han ville genom nedskrifvande be-
vara. En liten för maken karaktäristisk
anekdot berättar fru Geijer i de nämnda
anteckningarna. Efter ett sådant dikteran-
de lutar han sig en dag — det var 1846
under vistande vid Schlångenbad nära Rhen
— att hvila. Sedan han några ögonblick
suttit tankfull i soffan, knäppte han till med
fmgrarne, klappade sig därefter öfver hjäs-
san och sade: »det är ändå godt att ha
ett sådant hufvud. » Då han därvid märkte,
att han ej var ensam, utan att hans hustru
stannat kvar i rummet och hört honom
samt leende betraktade honom, sade han
rörd och med tårar i ögonen: »jag kan
tryggt skryta därmed, det är ej mitt: Gudi
äran! »
I tretton år öfverlefde professorskan
Geijer sin fräjdade make.
När man såg den gamla — har en hen-
nes förtrogna väninna vittnat*) — huru
hon fick ett allt mera förklaradt utseende, ju
äldre hon blef, med sitt vågiga, silfverhvita
hår, sina klarblå ögon, sin stilla värdighet,
och hörde henne tala om sin ungdom och
sin trogna kärlek för denne ende man, om
alla lifvets växlingar och huru Gud fört
henne till den frid, hon nu ägde, genom
många pröfningar af svindlande ära och
lycka, af djup saknad — huru vördnads-
värd fann man ej henne då!
Hos sin dotter och måg — grefvinnan
Agnes och grefve Adolf Hamilton, då bo-
ende å egendomen Blomsberg i Västergöt-
land — afled Anna Lisa Geijer 1860. Hen-
nes stoft hvilar å Husaby kyrkogård.
–––- *–––-
Kvinnorna på utställningen.
V.
et hade, som jag nämnde i en före-
gående artikel, varit min mening att
med det första omtala, hvad våra kvinnliga
målare och skulptörer ämna bidraga med
såsom prof på den svenska konsten vid ut-
ställningen.
Emellertid har denna plan måst uppskju-
tas, då den bedömande juryn helt nyss
börjat sina arbeten och dessa ännu, då
detta skrifves, icke äro på långt när afslu-
tade. Det vore icke svårt att helt enkelt
redan nu uppräkna alla dessa af våra konst-
närinnor, hvilka hafva anmält sig som del-
tagare i utställningen liksom äfven hvad de
ämna exponera — förteckningen ligger fram-
för mig — men det skulle måhända före-
falla mindre gentlemannalikt att nu of-
fentliggöra detta, innan juryn sagt sitt ord.
Det är ju föga troligt, att något namn kom-
mer att strykas, då ju hvar och en konst-
närinna sändt sitt bästa och värdigaste ar-
bete, hvilket äfven först fått passera genom
den ärligaste själfkritiks skärseld. Emeller-
tid finner jag bäst att uppskjuta med att
tala om »våra målarinnor och skulptriser»
till nästa gång, då jag kan komma med
fullt exakta uppgifter, hvilket ju alltid är
det bästa och hvarmed ju äfven Iduns lä-
sarinnor äro mest tillfredsställda.
I stället ber jag att få fortsätta en liten
axplockning på kvinnornas stora och mång-
skiftande allmänna utställningsfält. Där er-
bjuder sig sannerligen en outtömlig skörd,
och det gläder iakttagaren att se, med hvil-
ken kraft, energi och konstnärlig talang
kvinnorna deltaga i kulturarbetet på en hel
del områden. Det är visserligen en smula
tröttande, men af stort intresse att i förväg
vandra omkring och i hemmen beskåda de
blifvande utställningsföremålen, en del redan
färdiga och andra nära sin fullbordan. Det
kan måhända synas litet djärft, men jag
har märkt, att då man presenterar sig såsom
medarbetare i »damernas egen Idun», så
blir man på det hjärtligaste mottagen och
försedd med alla de meddelanden man
önskar.
*) Teckla Knös : Fotografier af det forna Up-
salalifvet.
Och nu till vår axplockning!
Här om dagen gjorde jag en visit hos
fröken Bosa Holmström. Är hon måhända
bekant för Iduns läsarinnor? Fröken Holm-
ström är guldbrodös, kanske den skick-
ligaste vårt land äger. Det är hon som
förser svenska armén med dess vackra fa-
nor och standar och det har hon gjort i
öfver tjugu år. Detta är hennes specialitet
och vederbörande vända sig ieke till någon
annan. Men det är icke fanor fröken Holm-
ström kommer att exponera, dem får ni be-
undra vid de stora paraderna. Det blir
i stället ett konstverk af säreget slag, en
konst, som florerade i midten af 1700-talet
i Frankrike, men som nu håller på att dö
ut. Fröken Holmström har nämligen bro-
derat en tafla i så kallad »schattersöm»,
hvilken är fullkomligt lika på bägge sidor,
på enkel sidenduk. Det hela verkar som
det vore måladt i glänsande läckra färger.
Originalet till taflan finnes på vårt national-
museum. Iduns läsarinnor hafva måhända
någon gång lagt märke till den vackra, hvita
och bruna rapphönshunden med sina glän-
sande ögon, hvilken djupt inne i den mörka
skogen står på »ståndskall». Taflan utgör
en pärla i det franska galleriet och är må-
lad af den utmärkte målaren Depau samt
förvärfvades af Gustaf III vid hans första
besök i Frankrike 1770. Den hade förut
tillhört hertig de Crillon.
Det är denna tafla som fröken Holmström
kopierat i det finaste silkesbroderi, så konst
närligt att man svårligen kan skilja på det
målade mästerstycket och det som är fram-
ställdt med brodernålen. Taflan — eller
skärmen —- kommer att infattas i en rikt
färglagd ram i Ludvig XV:s stil och kom-
mer helt visst att förvärfva sig en stor upp-
märksamhet af alla verkliga konstälskare.
Förfärdigandet af densamma har dragit en
tid af öfver två år. . (Forts.)
–––––––––- 4*–––––––––-
Ur notisboken.
Kvinnans ställning var ämnet för det af
oss bebådade föredraget, hållet annandag påsk
i K. F. U. K:s lokal af fru Elisabet Selmer,
ordförande i föreningen Hvita Bandet i Köpen-
hamn. Fru Selmer framhöll, att de kristna kvin-
norna, ehuru ojämförligt mycket bättre lottade
än deras hedniska medsystrar, hvilkas enda värde
i männens ögon ligger i deras egenskap af släk-
tets mödrar, i mångt och mycket ännu sucka under
ett ovärdigt ok. Vidare påpekade hon, hurusom
kvinnorna för att kunna nå sin bestämmelse, som
är att i jämnhöjd med mannen tillsammans
med honom råda öfver jorden, ej böra af-
stänga sig inom hemmet, där deras tid på grund
af industriens fulländning numera ej behöfver
vara fullständigt upptagen, utan, i öfverensstäm-
melse med budet »älska din nästan, ej blott dina
närmaste, gå ut i lifvet, räcka hvarandra en
hjälpsam hand, bilda stora kvinnoföreningar samt
genom trofast sammanhållning långsamt, men- sä-
kert tillkämpa sig rättvisa, ej för att yfvas öfver
vunna framgångar, utan för att rätt kunna gagna
och tjäna hela människosläktet, rätt själfva kun-
na tillämpa och i allt vidsträcktare kretsar göra
gällande kärlekens gudomliga lag. Efter att i
korthet hafva redogjort för uppkomsten af det
stora, i Amerika stiftade kvinnoförbund, hvaraf
den förening hon representerar utgör en under-
afdelning och som nu räknar en half million
medlemmar, samt för det storartade möte, som
af nämnda förbund 1895 hölls i London, lät fru
Selmer uppläsa en petition, där i bevekande or-
dalag anhålles om upphäfvandet af det lagliga
skyddet för rusdryckers försäljning samt för an-
dra institutioner, som befordra dryckenskap och
öfriga laster. Denna petition, som med sju mil-
lioner namnunderskrifter, af dem fyra millioner
manliga, redan framlagts för Amerikas president
och Englands drottning samt är afsedd att del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
