Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 23 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DU N 127
gifvas äfven andra staters regeringar, underteck-
nades pä fru Selmers uppmaning afj[en del bland
de närvarande.
Fredrika-Bremer-förbundets yrkes- och
studiestipendier för år 1897 hafva utdelats
som följer:
500 kronor till medicine kandidaten fröken
Hanna Christer Nilson. 400 kronor till medicine
kandidaten fröken Signe af Klintberg. 300 kr.
till fil. kandidaten fröken Anna Ählström. 300
kronor till fröken Edith Åkerberg för genomgå-
ende af Högre lärarinneseminarium. 360 kronor
till fröken Thyra Jansson för genomgående af
folkskolelärarinneseminarium (Stockholms stads
stipendium). 270 kronor till fröken Elisabeth
Lundvall för utbildning vid teknisk skola till
mönsterriterska (Södermanlands läns stipendium).
240 kronor till fröken Selma Charlotta Åström
för utbildning till sjuksköterska vid Sabbatsbergs
sjukhus (Yesterbottens läns stipendium). 180 kr.
till fröken Betty Eskilsson för utbildning till väf-
lärarinna vid Handarbetets vänners kurs i Stock-
holm (Malmöhus läns stipendium). 180 kronor
till fröken Terese Malmström för genomgående
af lärarinnekurs i huslig ekonomi för folkskola
(Östergötlands läns stipendium).
En ungdomsväninna till Fredrika Bre-
mer har gått ur tiden i och med friherrinnan
Stanislas Barnekow, som strax före påsk afled
på Örbyhus.
Född Wrede af Elimä (den finska Wredesläk-
ten) var den bortgångna i äktenskap förenad
med ryttmästaren frih. Klaes Edvard Barnekow,
som för åtskilliga år sedan afled i Engelholm,
där friherrinnan B. sedermera den mesta tiden
varit bosatt.
Den aflidna var en rikt begåfvad kvinna, som
tidigt rycktes med af samtidens literära ström-
ning. Som nämndt, en ungdomsvän till Fredrika
Bremer, tog hon äfven som författarinna under
pseudonymen »Stanislas» lifligt intryck af sin
väninnas själsriktning. »Stanislas’» arbeten, som
väl föga äro kända af den nu lefvande genera-
tionen, öfversattes på sin tid till engelska och
senterades lifligt i England. Friherrinnan B.
var äfven mycket musikalisk och har under sitt
flicknamn utgifvit flere sånghäften.
Den bortgångna intresserade sig ännu i ålderns
höst lifligt för folkskolan, och i synnerhet fingo
småskolbarnen i Engelholm ofta af henne röna
prof på uppmuntran och välvilja. Ännu under
sin sista sjukdom tänkte hon på småbarnen och
sände dem genom lärarinnan en mindre penning-
gåfva.
Friherrinnan B. sörjes närmast af en dotter,
änkefriherrinnan Ehrenborg på Hofdala, samt
tvänne söner, frih. B. på Vannaröd i Mellby
samt frih. Fabian Barnekow på Örbyhus, hos
hvilken den gamla slutade sina dagar. Familjen
har sitt grafställe på N. Mellby kyrkogård.
––––-*––––-
Teater och musik.
K. operan. På tisdagen i förra veckan upp-
togs »Faust», i hvilken opera signor d’Andrade
för första gången inför vår publik utförde Mefi-
stofeles’ parti. Äfven denna framställning hade
många utmärkta pointer, men torde dock stå
efter hans öfriga här framförda uppgifter. Sär-
skildt bör framhållas hans utförande af arian
till guldets lof i andra akten och serenaden i den
fjärde. Bifallet var äfven nu ovanligt rikligt.
— Herr Gösta Hillberg, son till vår ut-
märkte skådespelare Emil Hillberg, debuterade
å denna scen uti Sigismunds roll i Calderons
skådespel »Lifvet en dröm» på skärtorsdagen.
Då man tager i betraktande debutantens ung-
dom — han är nitton år — och uppgiftens
storhet, så måste man medgifva, att resultatet
blef ganska gynnsamt. Stämman är något svag,
men det kan ju hjälpas med tiden. En liten
läspning är svårare att bortarbeta. I de världs-
berömda monologerna lyckades herr Hillberg bäst.
Glöd och passion i rikt mått äger debutanten
och det är en god sak, om blott den vederbör-
liga tukten kommer därtill och själfkritiken tyg-
lar med strama tömmar. Publikens välvilliga
och’ uppmuntrande bifallsyttringar vittnade redan
nu om varma sympatier.
Rosauras parti, som i fjol utfördes af fru
Fahlman, innehades nu af fröken Janson, hvil-
ken dock ej fullt lyckades gifva färg åt den
unga flickans karaktär. Mera eld i deklamationen,
fröken Janson ! Ni kan det, det visade ni i »För
kronan».
Huset var öfverfullt och bifallet lifligt.
Påskveckans konserter hafva i år ej varit fullt
så många som vanligt, och dock hafva de ej
varit få. Som de förnämsta framstå naturligtvis
Musikföreningens konsert på onsdagen, då Kiels
oratorium »Kristus» utfördes, vidare det vanliga
framförandet af Haydns oratorium »Skapelsen»
på långfredagen och slutligen k. operans sym-
fonikonsert på påskdagen. Alla dessa konserter
voro fulltaligt besökta.
Musikföreningens utförande af Kiels oratorium
»Kristus» var högst förtjänstfullt och det härliga
tonverkets många skönheter kommo till sin fulla
rätt. Såväl körerna som k. hofkapellet skötte sig
förträffligt, och bland solisterna böra särskildt
nämnas hr C. F. Lundqvist i titelpartiet och fru
Mathilda Linden. För oratoriet hafva vi vid dess
förra utförande närmare redogjort. Det hela
leddes af prof. Nerudas säkra hand.
»Skapelsen» hade som vanligt på långfredagen
fyllt Östermalms vackra tempel med en publik,
som till trängsel infunnit sig. I solopartierna
uppträdde denna gång fröknarna Frödin (i st.
för fru Östberg som insjuknat) och Thulin
samt hrr Lundqvist, Strandberg, Sellergren och
Bergström.
Symfonikonserten å k. operan utfördes efter
ungefär samma program som den senast gifna.
Den upptog uteslutande kompositioner af Beetho-
ven, men i st. f. Leonorauvertyren utfördes nu
Egmontuvertyren. Arian »A perfido» _ sjöngs
dessutom af fröken Hutting i st. f. fru Östberg,
som insjuknat. Fröken Hultings röst är visser-
ligen stor och i vissa lägen glansfull, men ännu
för ojämnt utbildad, och tonansatsen störes ofta
af biljud. Dessa brister böra i tid bortarbetas.
Största bifallet å denna konsert vann hr Zetter-
qvist med ett förträffligt utförande af violin-
konserten. En riklig del af bifallet tillföll
ock med rätta k. hofkapellet under förste hof-
kapellmästaren Nordqvists eminenta ledning.
Filharmoniska sällskapet gifver sin sista kon-
sert för innevarande säsong instundande tisdag,
då César Francks oratorium »Salighetsstigar»
(Les Béatitudes) kommer att utföras.
Konsert gifves om söndag af hr Axel Rund-
berg, förre regissören vid k. operan.
–––- *–––-
På sl^arsnö.
En norrländsk vårbild
af
Laura Fitinghoff.
P
lah — plain ■—• pla, pla, pla!
Dropparna från de famnslånga takisarna,
som. i glindrande prakt fransa taken till
boningshus och loglängor, falla allt tätare. Pla,
pla, pla-a-a-a . . . Det »dryper» ej längre från
taken. Hvarje glittrande, underbart snidad is-
tapp har blifvit till ett rör, genom hvilket de
på taken smältande snömassorna söka sig ut-
lopp. Riktiga vattenkaskader från hvarje, hvilka
yra af sol, som lockar, och sunnanvind, som
leker, i en glimmande kedja såsom af millio-
ner diamanter svinga rundt och följa vinden
uppåt, utåt eller, när den trolöst släpper dem,
tungt falla nedåt, bildande hål, rännor, »pus-
sar», riktiga små haf af upplöst snö, hvars
yta vårvinden krusar i vattrade små vågor, en
vågsam stråt för barnens flottilj af barkbåtar.
Det mörknar utåt berg och fjällsluttningar.
Sakta, betänksamt ha granarna iklädt sig sin
hvita skyddande pälskappa. Sunnan har slitit
och solen har tiggt, så ystert, så ödmjukt: »ett
litet litet stycke päls!» De ha tagit, och de
ha fått, och de ha lekt med bytet, såsom sol
och sunnan kunna leka, och de ha fått gran-
skog och jättefura med i, leken i susande, döf-
vande sång och ras.
Och så har det mörknat utåt bergen och
fjällsluttningarna, och skogen har blifvit har.
Skogen, som 1er emot sol och milda vindar.
Men slättmarken, fälten, ängarne, de branta
sluttningarna, som slöto sig samman på hösten,
de hvila ännu alla i syskonbädd under vinterns
hvita, varma, tjockt vadderade snötäcke. Solen
tär och tär. Ostan och sunnan arbeta dagarne
igenom, de svinga rundt rundt på samma ställe,
för att få klar en enda liten fläck, en enda,
ty når man den bara, går det sedan så lätt
att väcka den varma, om sol och sommar dröm-
mande jorden och att få den med som bunds-
förvandt, när det gäller att afkasta snötäcket,
som nu, trots allt arbete, ligger obevekligt da-
garne igenom, matt glimmande, gråhvitt, som
i upplösningstillstånd, knappast bärande krå-
kan, som tror sig spana toppen af ett kornax
uppe vid ytan. På dagen medan solen står
på. . .
Men knappt har den krupit ner bakom fjäll-
åsen, förrän vintern återtar sitt välde och ka-
star ett pansar af is öfver tak och vattenpus-
sar, öfver vida fält och branta sluttningar.
Och så blir det skarsnö!
På kvällen går det bud rundt kring bygden.
Ungdomen i de isomfransade husen, hvilkas
hjärtan klappat af längtan och glädje vid det
första långsamma plah . . . plah . . . emottaga
budet, kallelsen till »kälkparti på skarsnön».
De le och jubla öfver vintern, »som håller
i sig», vintern, som de månader igenom gna-
tat på och sagt hårda, ovänliga ord om 1 Och
solen, åt hvilken de dessa sista dagar fröjdat
sig, hvars smekningar de sökt i hvarje minut,
solen öfverlista del Aro före den på platsen,
högsta höjden af en från fjället fortlöpande
stupande sluttning, som i väldiga afsatser, åker-
fält om somrarne, utgör en enda glänsande
bana tvärs öfver diken, gärdesgårdar, där stö-
rarne sticka upp genom snön, rätt ner på den
breda älfven, där issörjan denna tid på dygnet
ligger hårdt tillfrusen i orediga massor likt
söndersplittradt glas.
Från alla håll komma de skyndande, de
unga. Vårvintern, ung med dem, nyper dem
i kinderna, där de komma vandrande i flock
par om par eller ensamma. Från prästgården,
som ligger för sig uppe på en höjd invid den
gamla kyrkan, komma fyra flickor i rad, hål-
lande hvarandra i händerna, springande utför
backen i dansande gång, utöfver snöfälten, som
täcka hindrande gärdesgårdar, och som göra
hela inmarken till en enda oändlig tjusande,
glittrande, snöhvit dansbana. »Upp genom luf-
ten, bort öfver hafven, hän öfver jorden i
stormande färd» — så sjunga de unga flic-
korna fyrstämmigt och i rytmisk takt; i till
hälften glidande till hälften dansande gång
skynda de fram till mötesplatsen.
Hela ortens ungdom är samlad där, smärta,
spänstiga, rosenkindade unga flickor; kavalje-
rerna denna tid på året, när studier bedrifvas
vid gymnasier och universitet, äro mest un-
deråriga. Den unge pastorn, ett par domare-
biträden och apotekaren utgöra undantagen. De
känna minsann också sitt värde ! Manne Nubb
rasar i sitt innersta, när han ser med hvilken
säkerhet, med hvilken »fräck djärfhet» de gå
till mötes kvartetten från prästgården, »hvar
och en sökande sin moitié precis som i en
contredans».
De där flickorna äro dock Mannes barn-
domsvänner. Tillsammans hafva de lekt »herre
och fru» och haft sitt palats inne i luftiga
skyhöga brädstaplar. På den tiden förtryckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
