Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 30 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 131
Till kvinnoförbundets kassaförvaltare:
Fru E. Ankarsvärd .......................... Kr.10.—
)) H. Palme......................................... » 25.—
Anna Lagerberg..................................... » 10.—
H. af Wetterstedt .................................. » 6.50
A. I-I...................................................... » 5.—
Fru A. Edström............................. »5.—
Augusta Lundin...................................... » 10.—
Hulda Lundin......................................... » 10.—
Öfverstinnan F................................. »5.—
Ellen F..................................................... » 7.—
Fru Varenius ...........-.......................... » 5.—
» Signeul............................. »4.—
M. H......................................-............... » 10.—
Fru H:a A:n, Köping .................. »2.—
Ellen Lindahl, Arboga......................— » 10.—
G. A......................................................... » -3.—
T. G.......................................................... » 1.—
E. R........................................... -.......... » 1 —
S. U.......................................................... » 3.—
S:a Kr. 132.50
S:a s:arum: Kr. 211.75
(Eorts.)
❖–––-
är den bästa gåfva till de
unga. Prenumerera på
närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
–––– *––––
”Lossade bojor”.
Några ord om ett praktiseradt förslag.
Af Martha E.
I Ingefär vid denna tid i fjol voro i Iduns
spalter synliga ett par uppsatser, i
hvilka förordades återinförandet af den
gamla goda, i vårt land inom s. k. bättre
kretsar nästan utdöda seden, att under upp-
växtåren låta barnen springa barfota. Un-
dertecknad beslöt sig för att trots konvenans
och andra motsträfviga makter på sina småt-
tingar praktisera förslaget. Det är utgången
häraf jag tillåter mig att för Iduns ärade
läsarinnor här referera.
Med min man och tre döttrar mellan 10
och 15 år bebor jag jämte cirka 3,000 an-
dra mänskliga individer en af vårt lands
kuststäder, där just kanske i följd af liten-
heten konvenansen och det en gång antagna
skicket i vanliga fall äro särdeles besvärliga
potentater att bjuda spetsen. Jag var där-
för själf i en viss spänning, hur min ny-
modighet skulle upptagas.
Den 19 maj i fjol var en solskensvarm
dag, i allo lämplig för att på den låta det
stora slaget stå. Barnen voro hemkomna
från skolan under förmiddagsrasten, då de,
visserligen icke alldeles oförberedda på, hvad
som en dag komma skulle, fingo order, att
innan de åter gingo att börja nästa lektion,
placera skorna i garderoben och strumporna
i byrålådan. De lydde halft motsträfvigt.
Det var visserligen »vådligt skönt» att i
värmen på detta sätt få dräkten lättad, men
hvad skulle kamraterna säga? Ja det un-
drade jag med, men än mer hvad deras
mammor skulle tycka.
Jag beklagade uppriktigt barnen den
dagen och gaf dem hvar sin 50-öring till
extra förplägning att trösta sig med. På
gatorna blefvo de nyfiket bekikade. Flickorna
i skolan visste icke riktigt, hvilken ställning
de skulle intaga till nyheten, och höllo sig
reserveradt på afstånd. En af lärarinnorna,
som trodde att ett otillbörligt skämt förelåge,
fann sig föranlåten hålla en moralpredikan
öfver detta ämne för en af mina stackars
flickor, befallde henne att ögonblickligen
draga strumporna på, hvilka hon trodde
vara någonstädes undangömda o. s. v., till
dess ändtligen barnet med gråten i halsen
fick fram den förklaringen, att pappa och
mamma gett befallning om den här ovan-
liga kostymeringen, hvarmed då fröken lät
sig nöja. Jag har alltid hyst beundran för
martyrer för en rättfärdig sak och gör det
efter den dagen ännu mer.
I staden resonnerades hit och dit öfver
det djärfva tilltaget, och man drog sig icke
ens för att i den stora tilldragelsen se
tecken till stundande affärskrasch för min
käre gemål. Folk har ändå ofta en beund-
ransvärd förmåga att sammanställa orsak
och verkan! — Stadens societet såg för
resten betydligt indignerad ut.
Värmen växte, och vid det ovanliga i sy-
nen af tre välklädda, barbenta flickor börja-
de man vänja sig. Så begaf det sig en
vacker dag — ungefär 8 dagar efter evene-
manget — att en af skolflickorna, förledd
af värmen och föredömets makt, under en
frikvart på lekplanen föll för frestelsen att
för en stund draga af strumpor och skor.
Isen var nu bruten, och dagen efter smitta-
de exemplet yttermera. Efter 4 dagar hade
»barfotalassarnas» antal gått upp till ett
trettiotal eller öfver af skolans alla alum-
ner. Stadens fruar började åter låta sitt
anlete lysa öfver mig, funno anordningen
praktisk och läto sina barn hållas.
Införandet af bruket i vårt samhälle gick
vida lättare, än jag väntat, och blef snart
föremål för allmän belåtenhet. Under må-
naderna juli—september uppträdde det af-
gjordt öfvervägande antalet s. k. bättre
mans barn på gator och promenader bar-
fota. Under nämnda månader hade mina
flickor icke en enda gång strumpor på sina
fötter, ehuru åtskilliga kyliga dagar inträf-
fade. Icke en enda gång besvärades någon
af dem utaf förkylning, om jag undantager
8 dagars lindrig hosta hos min yngsta dot-
ter, som en regnig och kall dag vid blott
11° C trots förbud tillbragte nära 5 timmar
vadande vid stranden, hvarvid vattnet efter
kläderna att döma nått henne ända till
midjan. I oktober månad begagnade de på
5 dagar när dagligen fotbeklädnader utom-
hus, men däremot sällan inne. Under vin-
tern vid blid väderlek sprungo de ofta ut
barbenta, och då nyfallen snö låg på mar-
ken fingo de befattning att göra detta, så-
som varande ett särskildt af Kneipp syn-
nerligen rekommenderadt härdningsmedel
för nervsystemet och fysiken i öfrigt. I vår
ha de redan länge en stund hvarje dag
sprungit ute barfota och uppträdde i går
utan strumpor och skor i skolan. Aldrig
har något år, sedan alla tre barnen föddes,
apotekare- och läkarearvodena haft mindre
proportioner, och att detsamma gäller sko-
makareräkningarna behöfver jag ej nämna.
Jag stannar i djupaste tacksamhetsskuld
till fjolårets »husmödrar» för det initiativ i
saken, de genom sina uppsatser togo, och
har säkert kunnat glädja dem med den här
lämnadeunderrättelsen, att jag medframgång
i mitt samhälle drifvit propaganda för den
sak, för hvilken de tagit till orda. Jag vill nu
blott å min sida uppmana andra att följa
de statuerade exemplen. I stad fordras blott
en smula mod för att bryta med konvenan-
sen. På landet spelar denna faktor en vida
mindre roll. Där skall en husmoder, om
hon i någon mån hör till de »tongifvande»,
snart utan svårighet få hela trakten att
följa föredömet.
Yåren har nu i naturen lossat på de bojor,
med hvilka vintern fjättrat jorden. Låt den
också få lossa på de bojor, som fjättra edra
småttingars efter frihet längtande fötter!
Låten dem blott försöksvis lägga bort strum-
porna, och I stolen få se, att I ej behöf-
ver ångra det!
–––- *–––-
“Qppehållsväder“.
Y
i hafva »uppehållsväder», det är trots neder-
börden — eller just i följd däraf — ett
faktum. Och detta inträffar, med längre eller
kortare mellanrum, hvarje år, vinter, vår, som-
mar och höst, tack vare väderlekens och renhåll-
ningsbolagens trogna samverkan — äfven detta
är ett faktum. Kunde man icke vänta, att tvänne
sådana orsaker skulle framkalla en gemensam
verkan, nämligen att våra ärade damer lärde sig
den svåra konsten att »hålla upp»? Det tycks
att så borde vara, men mycket bedrager man
sig, om man tror att det är så.
Alla »hålla upp», gamla och unga, den eleganta
damen, tjänarinnan och arbeterskan, ja, till och
med skolflickan i den korta klädningen — hvilket
senare naturligtvis måste betraktas såsom en
öfverloppsgärning, såvida den icke företages för
öfnings skull! Men endast ett fåtal, ett mycket
ringa fåtal förstår, hur man bör hålla upp
klädningen. Och dock är detta en konst, som
borde studeras, både från estetisk, sanitär och
ekonomisk synpunkt.
Hvad tjänar det till att taga ett litet grepp i
ena sidan af klädningskjolen och sedan gå och
tro, att man är räddad från alla faror, när dock
klädningen släpar bak, hvilket man med den allra
minsta lilla eftertanke borde förstå? Mer prak-
tiskt, men rent af stötande fult är, när man
tager ett duktigt grepp i alla kjolarna och ener-
giskt drager dem åt sidan. Då är man visser-
ligen räddad från damm, fukt och smuts, men
man bereder sin nästa ett skådespel, som icke
alltid är så vackert.
För några dagar sedan var jag ute och pro-
menerade och studerade dervid damernas sätt
att »hålla upp», Där kommer en ung dam raskt
gående — hon är en förträfflig illustration till
nyss nämnda sätt att »hålla upp». Alla kjort-
larna hopsamlade i ett fast grepp och dragna
åt högra sidan — men anar hon månne att
man tack vare hennes öfverflödande energi vid
»upphällningen» ser ett par stora fötter, iförda
tjocka snörkängor, ett par duktiga ben, mycket
bastanta, klädda i hemstickade, tvärrandiga röda
och svarta strumpor, där ofvanför ett par tum
af en hvit — — — men det är kanske icke
värdt att gå längre i benämningen af de olika
plaggen ! Därtill kom att upphållningssättet för-
rådde, hur illa den unga damen gick — först
hälen hårdt i marken, så smällde tån emot, så
att smutsen yrde omkring —• vänstra foten vänd
inåt — hvarför gå fruntimmer så gärna med
vänstra foten inåt? —
Men nu ser jag en äldre dam, som »håller upp»
på sätt som först omnämndes. Högra sidan
af den vackra svarta klädningen är uppdragen
öfver halfva underkjolen, men bak släpar den,
så att den redan är försedd med en kvartersbred
smutsbård. Hvilken jämmer när vi komma
hem — och hvad skall Hilda eller Anna eller
Emma, eller hvad jungfrun nu heter, säga —
det blir kanske icke så roligt.
— Nu kommer jag till det tredje sättet att
»hålla upp», och detta är i mitt tycke det mest
smakvidriga, ehuru det är icke så litet praktiskt.
Det är endast unga damer som använda det ;
åtminstone har jag aldrig sett någon äldre person
våga sig på att försöka det. Man tager upp
klädningen i båda sidorna — detta sker mer
eller mindre illa — för händerna litet framåt,
så att klädningen faller i några djupa veck —
och så går man. Framifrån ser det icke så illa
ut, men i profil och bakifrån — ja, då är det
rent af bedröfligt! Klädningen måste, när den
på detta sätt dragés framåt, naturligtvis sluta
till vid knävecken och hälarna, och ganska ofta
lägger den sig i tvärveck ofvanför kängskaftet.
Vackert — inte sant? Tänka aldrig de unga
damerna på, att de alldeles icke äro skapade så-
som skogsrået? Vid hvarje rörelse afteckna sig
kroppens linier, och för öfrigt blir det alltid
något tvunget i hållningen, hvartill måhända
icke så litet bidrager den ovanan så mången har
att gå med hufvudet framåtlutadt.
KAMRATEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
