Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 30 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 1 DU N 1897
Gärna skulle jag vilja tillägga något om kvin-
nornas sätt att röra sig, deras ovana att gå
krokiga, att svänga med armbågarna, att hvila
på höfterna (hvilket framkallar den vaggande
gången, som så skönt påminner om gåsen?)
gå inåt med fötterna, trippa eller taga steg som
en soldat — men jag vågar icke riskera deras
misshag genom ännu flere anmärkningar och
slutar därför med följande uppmaning:
Gamla och unga, fruar och flickor, lären er
den nyttiga konsten att »hålla upp» med förstånd
— och kunnen I ej göra detta, så fästen upp
edra klädningar — antingen medels dragband
eller säkerhetsnålar — innan I gån ut, ty däri-
genom undgån I faran att förstöra edra kläder
eller exponera — mer än I önskenl
Eyre.
–––- ❖–––-
Den slocknande stjärnan.
Af Mari Mihi.
liden- är förbi, människorna äro borta,
1 den sista pendeln har stannat, det
sista hjärtat har tröttnat. Tanken grumlas
ej mer af ord, drömmen dräpes ej mer af
verklighet, vägen villas ej mer af tvifvel.
Skådespelet är slutadt, bofvar och narrar
vandra ej mer öfver de bräden, som före-
ställa världen; ridån är fälld för tårar och
löjen, för smärta och glädje, för Hamlet och
Don Quijote. Vulkanerna hafva länge sedan
slocknat, solen själf har blifvit gammal och
svag. Is och snö hafva begraft hvad hand
och hjärna skapade.
Endast ett litet stycke förklaras ännu af
lifvets skönhet, ett stackars litet stycke,
som söker säga hvad som var. Det är nej-
den mellan Phrat och Tigris, Paradisets
land, där Eden låg en gång i tidens mor-
gon. Kulturen och striderna hafva dragit
världen omkring, riken hafva grundats, spi-
ror hafva brutits, men slutet blef där vag-
gan stod.
Där kvittra i skärande vemod de siste
näktergalarne svanesång.öfver varandet, där
kyssa sorglöst de sista fjärilarne blommor-
nas brokiga kalkar. Och i det tynande lju-
sets bleka strålar sofver en månghundraårig
alligator, som i sin barndom skådat den
siste af dem, hvilka en gång kallade sig
världens herrar. Han sofver roligt, den gamle,
ty han vet, att han ej skall väckas af flic-
kornas gäckande skratt eller männes rass-
lande vapenlek. Han vet, att den sista sån-
gen är sjungen, den sista bönen hviskad,
den sista eden bruten.
Lugnet har vändt åter, det stora heliga
lugnet, hvarom de gamle talade, då världen
var ung. Det har sänkt .sig som en rosen-
färgad slöja öfver orons värld, som afto-
nens medlidsamma töcken öfver bragdernas
blodiga fält.
All synd och all nöd, alla brott och alla
kval äro borta, evigt borta. Den flygande
holländaren har fått kasta ankar vid Lyck-
salighetens ö, den vandrande juden har fått
fälla sin nötta krumstaf. Gåtan är löst, allt
godt är gäldadt, allt ondt försonadt.
De slöto sig allt trängre tillhopa, de en-
samme af de yttersta tiderna, de famnade
hvarandra i hopplös bidan likt drunknande
på spetsen af den klippa, dit floden ej ännu
nått. Vetenskapens heroer och martyrer
voro alla glömda; de hade ju verkat så föga.
Skaldernas harpor voro längesedan stumma;
de hade ju spelat för guld. Endast en lät
ännu höra några brutna toner och till ho-
nom hade de lyssnat längst och trognast,
I Norden hade den tändts, den flamman-
cde faklan, som lyste genom de sista tider-
na, det stora ljuset, till hvilket den trötta
världen skådat upp i salig tjusning, af Nor-
den var han boren, den siste siaren, som
ensam talade, när alla andra tystnat.
När fimbulisen bredt sitt bårtäcke öfver
det land, där Karlarnes vagga stod, när
Raffaéles madonnor bleknat och Beethovens
toner förklingat, då hade Svithiods svan
länge, länge spänt sina otröttade hvita
vingar till flykt öfver världen.
Slutligen hade de äfven förgätit honom
för att tälja hvarandra sagor, dunkla min-
nen från den tid, hvarpå de blickade till-
baka i stum, spörjande undran, trolska säg-
ner från ärans och kärlekens evigt svunna
dagar.
Och så, i jordens aftonskymning, blef den
eviga freden, årtusendens älsklingstanke, de
bästes ideal, till verklighet, då den sista
människan slöt sin siste väns brustna öga.
Men den gamla solen dröjer ännu en
gång med sin trötta, blida blick på den
slocknandestjärnan, som hennes värmeväckte
till lif i tidernas begynnelse.
–––––*–––– -
Kvinnorna på utställningen.
V.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
En liten svensk industri, som synnerligt
väl lämpar sig för damer med något konst-
närliga anlag, tycks ha tagit fart hos oss
och fått marknad, och det är tillverkandet
af gratulations- och blomsterkort. Ni veta
nog, mina damer, hurn gärna ni vilja sända
edra väninnor på deras namn- och födelse-
dagar, till jul och nyår en hjärtlig välön-
skan och försäkran om edert deltagande,
och ni innesluta gärna i det skrifna brefvet
äfven ett litet smakfullt kort med något
passande emblem lämpligt för tillfället.
Det fordras sannerligen uppfinningsförmåga,
smak och konstnärlighet för att variera dessa
tusental kort, så att de kunna passa vid
olika åldrar och skilda tillfällen. De böra
än vara kvicka och småroliga, än rörande
och hjärtliga, än satiriska och smått elaka
och än endast »söta». Men framför allt
skola de vara konstnärligt behandlade, vare
sig de framställa en enkel violbukett eller
en tomte med julklappspåsar.
Den där konsten har fröken Anna Berg-
lund slagit sig på och därmed lyckats all-
deles förträffligt, hvilket man också får se
på den blifvande utställningen. Hon kom-
mer här att utställa en stor samling af kort,
som visa stor kompositionsförmåga och en
utsökt smak och alldeles tydligt ådagalägga,
att vi i den vägen kunna förse oss själfva
och icke alls behöfva det utländska kramet.
Fröken Berglund kommer dessutom att
utställa en stor samling af mönsrerritningar.
Fröken Ebba Sparre vill visa, hvad den
egna konstfliten förmår att åstadkomma
och har fördenskull stickat ett särdeles
praktfullt hvitt täcke, hvilket hon expone-
rar. Det behöfver knappt nämnas, att det
icke är ett vanligt täcke, sådant man får se
i hvarje burget hem, utan ett verkligt
konstverk, med rosor, ornamenter och ad-
liga vapen åstadkomna endast med smidigt
tvinnadt garn och — ett par trästickor.
Arbetet är blott ett prof på hvad som kan
åstadkommas på lediga stunder, under långa
vinteraftnar vid lampans sken i hemmets
stilla vrå.
Så skall jag bedja att få nämna fru Jo-
hanna Cronlund. Det är en gammal märk-
värdig dam, som vid fyllda åttiosex år ännu
flitigt sitter vid spinnrocken och spinner
det finaste lin. Det märkvärdigaste är, itt
hennes gamla ögon stå bi, men med dem
är det ingen fara — påstår den vördnads-
värda åldringen. Hjulet går och den fina
tråden glider mellan de hvita fingrarna med
oförminskad fart. Det var först då hennes
vänner ifrigt uppmanade henne att deltaga
i utställningen, som hon lät anmäla sig.
De kunde väl få se, hur en gammal gum-
ma spinner -— tyckte hon. —• »Nu kunna
de ej den konsten som i min mors och
mormors tid.» Fru Cronlund utställer en
samling lingarn af sin tillverkning, där-
ibland -det allra hårfinaste.
Jag nämnde här äfven något om fanor.
En dylik kommer verkligen att här utstäl-
las, men den blir från Göteborg och är till-
verkad af några därvarande damer, bland
hvilka jag kan nämna ett för Iduns läse-
krets välkändt namn, nämligen skriftställa-
rinnan fru Vilma Lindhé. Fanan, som be-
skrifves som mycket vacker och parant, är
afsedd för Göteborgs nya latinläroverk.
Om vi nu skulle kasta oss in på de rent
praktiska kvinnornas område, så skulle jag
bedja att i första rummet få nämna fröken
Sofia Gumcelius, innehafvarinnan af den öf-
ver hela landet välbekanta Nya Annonsby-
rån i Stockholm, hvilken för öfrigt i år kan
fira sitt 20-årsjubileum. Fröken Gumælius
har låtit åt sig uppföra en särskild pavil-
jong med ett alldeles utmärkt läge. Den
ligger strax till vänster i själfva hörnet vid
stora industrihallen och erbjuder redan ge-
nom sitt yttre en tilltalande anblick. Först
träder man här upp på en liten veranda,
därefter kommer man in i en kontorslokal,
där allmänheten på sedvanligt sätt kan in-
lämna sina annonser och där brefkort, ku-
vert och papper med vyer från Stockholm
och utställningen finnas att tillgå. Äfven
torde de dagliga tidningarna där komma
att försäljas. I en liten smakfullt anord-
nad salong kan man äfven där få hvila ut
en stund, sköta sin korrespondens m. m.
Hela det vackra och eleganta möblemanget
kommer att ordnas af aktiebolaget Svensk
konstslöjdsutställning, S. Giöbel.
Desslikes kommer fröken Olivia Nordqvist
att hafva en väl ordnad filial af sitt be-
kanta Allmänna tidningskontor ute på ut-
ställningsfältet. Den blir inrymd i den
byggnad, som först var afsedd för Dagens
Nyheter, men sedan denna tidning afstod
från att vara med, fick fröken Nordqvist
förhyra densamma. Här kommer allt att
finnas som hör till ett väl ordnadt tid-
ningskontor.
Och så må min lilla axplockning vara
slut för denna gång. Au revoir!
Adolf Hetlander.
–––- ❖–––-
Iduns läkarartiklar.
1 den ursprungliga planen till denna af
framstående vetenskapsmän särskildt för Idun
författade artikelserie, som i och med förra
årgången framskred till sitt 12:e nummer, in-
gingo tre hvar för sig viktiga sjukdomsområ-
den, som ännu återstå att behandla, innan
serien kan betraktas fullt afslutad. I dag ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
