Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 30 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 133
vi nöjet att på ett af dem — det maktpålig-
gande kapitlet om lungsoten och dess behand-
ling — kunna erbjuda våra läsare en utred-
ning af en af våra skickligaste specialister på
bröstsjukdomarms fält, föreståndaren för vårt
lands hittills enda lungsotssanoiorium d:r T.
Horney vid Mörsil. Som vi nu dessutom hafva
de bästa förhoppningar att inom den närmaste
framtiden från professor A. Key-Aberg få mot-
taga den utlofvade uppsoisen om öronens, nä-
sans och halsens sjukdomar samt vidare från
professor J. Widmark en artikel am ögonsjuk-
domarne, torde därmed den enastående och
värderika serien under detta års gång på ett
i allo värdigt sätt till fullo kunna afslutas.
Fted. af Idun.
–––––-*–––––-
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XIII.
Lungsot.
För Idun af D:r T. Horney (Mörsil).
U
nder benämningen tuberkulösa samman-
fattar man alla de organsjukdomar, som,
huru växlande de än äro till kännetecken
och verkningar, dock hafva en gemensam
orsak, bero på ett och samma smittämne,
nämligen tuberkelbacillen. Och det gifves
intet organ, som ej understundom kan bli
säte för denna bacills innästlande. Den
under spädare barnaåldern så fruktade hjärn-
inflammationen är oftast ett uttryck för en
tuberkulos retning i hjärnhinnorna; äfvenså
den ofta för hela lifvet missbildande höft-
sjukan, grundad på en tuberkulos inflamma-
tion i höftledens väfnader. Man talar också
om tuberkulösa tarm-, njur-, ögon-, öronsjuk-
domar etc. De organ dock, som hos män-
niskan, åtminstone i den mera utvecklade
lefnadsåldern, företrädesvis falla offer för
denna bacill, äro lungorna, och vi hafva då
att göra med den sjukdomsform, som i
vanligt tal benämnes lungsot eller lungtu-
berkulos (Tuberculosis pulmonum). Lungorna
äro som bekant inneslutna inom bröstkorgen,
båda af konisk form, med en smalare öfre
del »spetsen», en bredare nedre, »basen».
Spetsen synes hos friska personer vid djup
inandning kuddlikt bukta fram ofvan nyc-
kelbenet; basen hvilar på mellangärdet
(diaphragmât), den af muskelfibrer bestående
horisontala tvärvägg, som, fästad rundt om
vid refbenen, bildar skiljoväggen mellan bröst
och bukhålan. Hvad lungornas yta beträffar
skiljer man mellan en yttre, gränsande mot
refbenen, till sin form konvex, motsvarande
refbenens böjning, och en inre, konkav,
mot dels kotpelaren dels hjärtat, som ligger
inneslutet mellan lungorna. Dessa såväl
som bröstkorgens inre och mellangärdets
öfre yta äro beklädda med en tunn, glatt
hinna (lungsäckshinnan, plevran), som i det
att den från kotpelaren fortsätter fram mot
bröstbenet och där tar fäste, bildar dels en
skiljevägg mellan de båda bröstkorgshalf-
vorna, dels ett för hvarje lunga inom bröst-
korgen slutet rum, lungsäcken. Inflamma-
tion i lungsäckshinnan yttrar sig ofta genom
svåra håll vid andningen och kan åstad-
komma en vätske-ansamling, utgjutning i
lungsäcken, som mer eller mindre fyller
densamma med hopträngande af lungan.
I normalt tillstånd utfyller eljes lungan
lungsäcken fullständigt, utan tomrum, och
är fritt rörlig inom densamma, utom i midten
ungefär i inre ytan, där den är fixerad vid
kotpelaren genom de inträdande stora luft-
rörsgrenarne och blodkärlen. Till sin inre
byggnad bestå lungorna hufvudsakligen af
elastisk väfnad; äga därigenom förmåga af
sammandragning och utvidgning och kunna
närmast liknas vid en porös svamp, där
porerna utgöras af ytterst små luftblåsor
(alveoler), skilda från hvarandra genom tunna
bindväfsväggar och beklädda med ett ytterst
fint nätverk af elastiska trådar och de minsta
kärl, förgreningarna(blodkapillarerna). Alveo-
lernas inre med luften kommunicerande yta
bildas af tunna, skiflika celler (alveolarepi-
telet), en förtunnad fortsättning endast af
det cellager, som utgör den inre bekläd-
naden af luftrörens, bronchernas, slemhinna.
Alveolerna äro nämligen slutförgreningarna
af luftrören, som likt grenarne uti ett träd
dela sig inom lungan uti allt finare stam-
mar, öfver allt åtföljda af de på liknande
sätt sig delande blodkärlen. På grund af
sin elasticitet just är det som lungorna
kunna tjänstgöra som andningsorgan; då
vi nämligen vid inandning genom samman-
dragning af andningsmusklerna — mellan-
gärdet och bröstkorgens vidgande muskler
— öka bröstkorgens volym, vidga sig i
samma mån lungorna och mottaga utifrån
större kvantitet syrerik luft, för att åter,
då vid utandning bröstkorgens volym min-
skas genom andningsmusklernas slappande,
sammandraga sig och afgifva sin numer
genom kolsyrans upptagande ur blodet föro-
renade luft. Detta för lifvets bestånd nöd-
vändiga utbyte af syret i luften och kol-
syran i blodet försiggår uti alveolerna med
tillhjälp af deras små blodkärl. Omöjlig-
göres detta utbyte, såsom t. ex. vid lungin-
flammationen genom alveolernas utfyllande
med inflammationsprodukter, så hopar sig
kolsyran i blodet och dödar slutligen ge-
nom förlamning af lungornas och hjärtats
nervcentra.
Lungsoten är utan gensaga mänsklighetens
svåraste gissel och skördar flere offer än
krig, jordbäfningar och kolera. Hvart 7:de
dödsfall beror därpå ; ja, vissa forskare upp-
ge, att man i lungorna hos hvart 3:dje
4:de lik träffar spår af dels latent (under
lifvet ej påvisad) eller botad tuberkulos.
I Preussen dogo i kolera under åren 1830
till 1870, alltså på 40 år, 343,953 männi-
skor, i lungsot dö årligen 91,350, hvad
som på 40 år utgör 3Va million. I Sverige
dö årligen däraf omkring 12,200; och vår
årliga nationalförlust därigenom kan be-
räknas till omkring 30 millioner kronor.
Sjukdomen har urgammal historia och
finnes till symptom och verkningar på ännu
i dag slående sätt beskrifven hos de gamle
Inderna och Greklands forntide store läkare
Hippocrates och hans lärjungar. Århun-
draden igenom var dock dess innersta väsen,
dess egentliga orsak höljd i djupaste mörker,
och först vår tid blef det förbehållet att
sprida ljus i denna punkt. År 1881 näm-
ligen lyckades professor Koch i Berlin ge-
nom en sinnrik färgningsmetod påvisa uti
de lungsiktiges upphostningar tillvaron af
små parasiter, tuberkelbacillerna, och fram-
lade äfven det vetenskapliga beviset för att de
ej vore blott tillfälliga snyltgäster, utan
sjukdomens verkliga orsak. Renodlade på
lämpligt näringssubstrat insprutade han dem
på fullt friska försöksdjur, hvarvid hos dessa
efter någon tids förlopp kunde konstateras
fullt typiska tuberkulösa förändringar, dels
å själfva platsen för insprutningar, dels uti
lungorna och andra kroppens organ!
Den numer vanliga färgningsmetoden af
upphostningarna tillgår så, att en ringa
del däraf utbredes och torkas på en tunn
glasplatta — täckglas — begjutes med en
varm utspädd Fuchsinlösning och därefter
affärgas med salpetersyra. Tuberkelbacillerna
i motsats mot andra bacillarter och slemmet
behålla då sin röda färg och framträda vid
mikroskopisk (vanl. 650 ggrs.) förstoring
(för blotta ögat äro de osynliga) såsom dels
enstaka, dels i större hopar liggande små
röda stafvar. I ofärgade upphostningar
kunna de ej upptäckas. Egen rörelseför-
måga saknas hos dem, och äro de för flytt-
ning från en punkt till en annan hänvisade
till blod eller saftströmmen inom väfnaderna
som transportmedel. Deras förödande verkan
på organcellerna beror därpå att de i likhet
med andra pathogena *) arter producera ett
för cellerna dödande gift. (I stor skala fram-
Ställdt af Koch i hans bekanta Tuberkulin).
Tämligen motståndskraftiga mot extrema tem-
peraturförhållanden, under lång tid t. ex.
kunna de hålla sig vid lif uti intorkadt slem,
dödas de lätt af vanliga desinfektionsmedel
såsom lösning af sublimat 1:1000 och kar-
bolsyra 5% äfvenså vid kokning omkring
10 minuter.
Det sätt, hvarpå bacillen kan inkomma i
organismen, är dels genom förtärandet af
tuberkulos föda, mjölk, kött, dels ge-
nom ytliga hudsår, dels genom den luft
vi inandas. I senaste fallet träffas lun-
gorna direkt genom bacillernas afsättning
vid luftens passerande, i de förra fallen
är det i lymfkörtlarne närmast angrepps-
punkten bacillerna i första hand deponeras,
och därifrån de sedan transporteras till
lungorna. Vid undersökningen af en tuber-
kulos lunga påträffar man, liksom i andra
tuberkulösa organ, alltid för tuberkelbacillen
karaktäristiska förändringrar. Dessa utgöras
af små grå knappnålshufvudliknande upphöj-
ningar uti väfnaden och benämnas tuberk-
ler. Under mikroskopet visa de sig bestå
af en blodkärllös, rundad anhopning af celler,
af hvilka de i midten belägna äro stora
— jätteceller — och i sig innesluta en
eller flere baciller. Cellerna äro dels afkom-
lingar af väfnadens egna cellelement, —
bacillernas gift verkar nämligen i första
hand som ett retmedel till väfnadscellernas
delning och förökning — dels bestå de af
hvita blodkroppar, som utvandrat från när-
liggande kärl. Tuberkeln som sådan är
endast synlig under mikroskopet, men ge-
nom flere närgränsandes sammanflytning
bildas större för blotta ögat synliga härdar.
Lungväfnadens svar påbacillens angrepp med
denna tuberkelbildning kan uppfattas som
uttryck för dess sträfvan till eget skydd; ty
i fall, då läkning inträffar, hafva dessa
tuberkler antingen förkalkats genom afsätt-
ning i den af kalksalter ur blodet, eller
också omvandlats i fast bindväf, som sedan
skrumpnat och bildat ett för bacillen ogenom-
trängligt ärr, anologt med den läkningsprocess
som försiggår vid läkning af ett hudsår.
I båda fallen är en skyddsmur bildad
på den omgifvande friska väfnaden. Be-
röfvade sin näring, afdö de inneslutna ba-
cillerna småningom, och organismen går
segrande nr striden. Tyvärr ej alltid! Ba-
cillerna lyckas genom sitt dödande gift
*) Pathogena= sjukdomsalstrande.-
> Ü
<H J*
=° £
Cl M
o 02
■g
03
=° £
Ph bo
O
. W
f-4
O
02 O
c3 "
bO
fl
fy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
