Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 30 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 135
Teater och musik.
Kungl. operan. Signor d’Andrade afslutade i
onsdags sitt äfven denna gäng förträffliga och
framgångsrika gästspel härstädes, i det han
då ännu en gång uppträdde som Don Juan.
Den hyllning, som här ägnades honom i rikligt
mått, kan naturligtvis betraktas som ett tydligt
»välkommen åter» !
Dramatiska teatern bjöd i onsdags åter på
nytt program, då för första gången å denna tea-
ter uppfördes »Aldrig i lifvet», lustspel i tre akter
af Gustaf af Geijerstam.
Såsom efterpjes gafs, efter flerårig hvila, »Nya
garnison eller Karnevalsskämtet», vådevill i 1
akt, öfversättning från franskan.
Yi få i nästa nummer återkomma till ett när-
mare omnämnande.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin tredje
abonnementskonsert för innevarande säsong, hvar-
vid utfördes den aflidne belgiske kompositören
César Francks oratorium »Salighetsstigar» (Les
Béatitudes), komponeradt för soloröster, blandad
kör och stor orkester till ett poem öfver Jesu
Bergspredikan. Vi kunna ej annat än gratulera
Filharmoniska sällskapet att hafva fått tillfälle
att framföra denna särdeles sköna och intressanta
tonskapelse. nskligt hade dock varit, att ge-
nom utförandet verkets många skönheter kunnat
göra sig fullt gällande. Körerna och orkestern
skötte sig nog ganska oklanderligt, trots de
svårigheter de hade att bekämpa; bättre nyan-
sering hade dock varit önskvärd. Solisterna
voro svagast. Dels harmonierade ej deras stäm-
mor alls med hvarandra, dels var intonationen
hos flere af dem ej alltid ren. Härigenom miss-
lyckades alldeles de båda kvintetterna i andra
och sjunde afdelningarna samt kvartetten i den
tredje. Den enda bland solisterna, som förtjänar
framhålles, är hr O. Lejdström, hvars välljudande
stämma nobelt frambar Kristi i all sin enkelhet
så sköna parti. Hrr Lemon och Bratbost äro
egentligen inga oratoriesångare, ännu mindre hr
Brag.
Oratoriet är indeladt i åtta afdelningar, byggda
på de olika satserna i Jesu bergspredikan, samt
inledes med en prolog. Det enkla och gripande
motivet, hvarpå det hela är bygdt, återkommer
i en mångfald former i hvarje afdelning. För
öfrigt mötes man af dels storslagna och mäktiga,
dels innerliga och veka körer. Det hela bäres
af originalitet och vittnar högt om tonsättarnes
såväl lärdom som genialitet. Att här framdraga
alla skönheterna i detta oratorium skulle taga för
stort utrymme. Säkert är, att oratoriet »Salig-
hetsstigar» hör till det allra bästa i musikväg,
som under de senaste åren framförts härstädes.
Det är fylldt af svårigheter, men är tacksamt
att utföra, och vi taga för gifvet, att det väl
skulle löna sig för sällskapet att under en följande
säsong ännu en gång utföra detsamma och då af-
hjälpa de brister, som denna gång förelegat. Det
hela leddes af hr J. Hedenblad. Publiken, som led-
samt nog ej var fulltalig, gaf upprepade gånger
sitt lifliga bifall tillkänna.
Hr Axel Rundberg hade i söndags sin sedvan-
liga vårmatiné, hvilken dock ej på långt när var
så talrikt besökt som vanligt; ej heller erbjöd
den som förr intresset af en hel del nyheter. Om
man undantager signor d’Andrade, som väl ut-
gjorde den egentliga cloun, fanns ingen af våra
förnämsta sångartister med på programmet. Utom
de af denna utmärkte sångare utförda numren
torde särskildt böra nämnas hrr Lemons och Berg-
ströms duo ur Hallströms opera »Vikingarne»
samt fru Hartmans deklamation af »Maries hjärt-
kamrar». Matinégifvaren ackompagnerade själf
en del sångnummer.
Efter 40-årig trogen verksamhet i Thalias tjänst
bereder sig nu den mångsidiga skådespelerskan
fru Ottilia Littmarck på att för alltid draga sig
tillbaka från »de bräder, som föreställa världen».
Med anledning häraf har K. Dram, teaterns
direktion beviljat henne en afskedsrecett den 3
maj, hvarvid »Syrsan» kommer att uppföras. En
minnesgod publik skall helt visst ej försumma
att i afskedsstunden bringa den förtjänta konst-
närinnan en tacksam hyllning för alla de ange-
näma stunder, hennes konst beredt oss.
Herr Georg Skånberg gifver tisdagen den 3 maj
soaré å kungl. Operan med biträde af kamrater
vid kgl. Dramatiska teatern och herr Georg
Törnqvist. Programmet upptager George Ohnets
pjäs »Herr Derblays giftermål» med soarégifva-
ren i titelrollen, fru Seelig-Lundberg som Claire,
hr E. Hillberg som hertigen, fru Hoving som
Athenaïs, o. s. v. Då detta intressanta stycke
vid de tillfällen det varit å Dramatiska teaterns
repertoar anslaget alltid omfattats med det lifli-
gaste intresse, torde det vara stäldt utom tvifvel
att den omtyckte unge recett-tagaren har att på-
räkna en fullsatt salong.
–––––––––- 4*–––––––––-
Syster Helena.
Skiss för Idun af
Vitis Idœa.
et var redan full dager i den stora sjuksalen
på lasarettet i B. Syster Helena, den tjänst-
görande sköterskan, hade just aftvättat det bona-
de golfvet och beredde sig nu att, utrustad med
tvättfat och handdukar, göra morgonronden bland
patienterna.
Hon var en medelålders kvinna ined fina,
nästan aristokratiska drag; den lilla hvita sjuk-
sköterskemössan på ett redan gråsprängdt hår
förlänade ansiktet en viss allvarlig värdighet,
men munnen log gärna, och de grå ögonen rik-
tigt strålade af hjärtlig välvilja. Hon hade stan-
nat vid den första bädden och lät blicken
glida längs den långa raden af patienter. De
utgjorde en sorglig tafla, alla dessa af sjukdom
härjade ansikten, och man kunde i sanning un-
dra på att syster Helena såg så lugn och glad
ut, när hon betraktade den. Hade vanan här-
dat henne, eller voro alla dessa människor för
henne endast ett yrkesmateriel? Hvarken det
ena eller det andra. Den lugna ytan hindrade
ej, att hjärtat ofta ville krympa samman vid
åsynen af lidanden, vid hvilka hon aldrig tyck-
tes kunna vänja sig. Men de sjuka på salarna,
brukade hon säga, se dagligen så mycket lidan-
de, att de väl behöfva ett gladt ansikte bredvid
sig för att motväga detta. En särskildt förmåga
hade hon också att upptäcka ljusglimtar på den
mörka taflan. Nu stannade hon just vid en liten
fyra-årings bädd. På den hvita kudden hvilade
ett blekt och magert litet ansikte, som skvallrade
om svält och vanvård. De små armarna utsträck-
tes välkomnande, när syster Helena närmade sig,
också tycktes denna ämna stanna nästan längre
än nödigt var. Hon föll på knä vid sängen och
lät de små händerna lekande plaska i det ljum-
ma vattnet, ända tills den lilla lät höra ett skratt
af förtjusning, hvilket dock genast dog bort,
liksom om barnet blifvit förskräckt öfver sin egen
djärfhet. Hennes hand for nästan smekande
öfver det lilla hufvudet, när hon skulle bringa
reda i ostyriga lingula hårtestar. Och när slutli-
gen den lilla med ett jollrande »tack, systerLena»,
betygade sin erkänsla- för vården, då såg man
sköterskan, följande ögonblickets ingifvelse, böja
sig ned, sluta den späda varelseni sin famn och
trycka den ena kyssen efter den andra på bleka
små läppar.
Men tiden led och många sjuka hade ännu
icke fått någon omvårdnad. Sakta lösgjorde syster
Helena sig från barnets famntag och gick att
fortsätta ronden. Ändtligen stod hon vid den
sista sängen i raden. En ung flicka, som ännu
ej lämnat ton-åren bakom sig, hade här fått sin
plats. Syster Helena kände väl den unga bond-
dottern, vackra Anna kallad, ty hon hade mer
än en gång förut haft henne som patient. Men
denna gång var det, mänskligt att se, för sista
gången, som hon intagits på sjukhuset. Hon hade
inte långt kvar, hade doktorn sagt, och det var
icke heller svårt att se äfven för ett mera ovant
öga. En tärande lungsjukdom hade ödelagt en
skönhet, som ännu blott var knoppens, icke den
utslagna blommans. De ihåliga kinderna och in-
sjunkna tinningarna kommo ögonen att se ona-
turligt stora ut. Mörka voro de, dessa ögon,
nästan svarta och af ett sällsynt djup. Man
glömde de tärda dragen, den gulaktiga blekheten,
som endast tycktes förhöjas af en hektiskt röd
fläck på hvardera kindbenet, och man såg endast
dessa ögon, hvilka ännu fått hvarken yrselns
beslöjande eller dödens underligt fjärrskådande
uttryck utan blickade emot en så genomträngande
och ändå så djupt sorgset.
När sjuksköterskan satte sig på stolen bredvid
sängen, reste den unga flickan sig i sittande ställ-
ning och frågade med en ifrig hes hviskning,
om syster Helena hade tid att sitta hos henne
en stund. Denna skakade på hufvudet. »Inte
länge,» svarade hon, »ty det är snart frukost-
dags, och flera af mina sjuka hafva redan frågat
efter maten; de lära nog ej vilja vänta.»
Anna suckade och återtog i klagande ton:
»Ack, jag ville så gärna fråga syster Helena om
en sak. Jag har inte sofvit en blund på hela
natten, utan bara legat och funderat på någon-
ting, som jag tycker är så underligt »
»Du skulle inte tänka så mycket,» invände
syster Helena mildt, »det hindrar ju sömnen att
komma. Men hvad är det nu, som du tycker
är så underligt?»
»Jo,» återtog Anna, i det hon höll fast den
mjuka handen, som just sysslade med hennes
bruna hår, »jag vill veta, hur syster Helena kan
vara lycklig. Ser ni,» fortsatte hon, då hon
såg det förvånade uttrycket i den andras ansikte,
»jag vet, att ni är lycklig; det ser jag på ert
glada ansikte, när ni går här hos edra sjuka,
det hör jag på rösten, när ni sjunger ibland där
ute i korridoren, och det känner jag, när ni ser
på mig med det där ljusa leendet. Men jag be-
griper inte, hur ni kan vara så där lycklig. Ni
ser ju bara eländiga sjuka stackare, får sköta
ruskiga sår och bölder och allt möjligt otyg, och
minsann man alltid är så snäll emot er; nej.
knappt ett tack får ni af somliga, och vi, som
lära att hålla af er, vi lämna er ju så snart och
ersättas af nya.»
Hon tystnade, synbarligen ansträngd, och drog
djupt efter andan, men detta enda andetag vål-
lade, att hela det magra ansiktet förvreds af
smärta. Syster Helena ville lägga henne tillbaka
i bädden och ålade henne att spara sig och inte
tala mera, men hon lösgjorde sig från hennes
grepp med mera kraft, än man skulle tilltrott
den bräckliga gestalten, och fortsatte i samma
ifriga hviskande ton: »Se, jag vet nog hvad lycka
är, ty jag har känt det själf i mitt lif. Jag skall
berätta er, hur det var. Jag vet ju, att ni’inte
talar om det för någon. Yi hade där hemma
vid gården en dragon, som var den vackraste
karl vid regementet. Lång och ståtlig var han,
och rida kunde han som ingen annan. Nå, han
och jag hade lekt fästefolk, ända sedan vi voro
små, och med åren förgick inte kärleken, den
bara växte. Han kunde göra hvad som helst, om
jag bad honom, och gick och sörjde, när han
skulle bort ifrån mig, om det så var för aldrig
så liten tid. Men far tyckte förstås inte, att en
bonddotter kunde gifta sig med en dragon, och
så måste vi skiljas. Han for till Amerika för att
samla pengar och blifva sin egen, och när han
kommer tillbaka »— här lyste hennes ögon af
en exalterad glädje —»då skola vi gifta oss, och
då kommer lyckan igen. O, syster Helena, ni
vet inte, hvad det är för en lycka att vara äl-
skad så där helt och fullt, att känna, det man
är allt för en annan . . . »Hon höll upp ett ögon-
blick. Så kastade hon sig tillbaka i bädden och
sade i en helt annan ton: »Men ni vet natur-
ligtvis ingenting om allt det där, och ändå kan
ni vara lycklig, det är det jag inte förstår.»
Syster Helena smålog,’ ordnade kuddarna un-
der det lockiga hufvudet och sade i afgörande
ton: »Se så, liten, ligg stilla nu och hvila dig,
du har talat alldeles för mycket för att orka höra
ett svar. Men ett svar skall du nog få i sinom
tid.»
Anna tycktes nöjd med uppskofvet. Hon var
verkligen för trött att fortsätta samtalet. Lydigt
slöt hon ögonen, och sköterskan återvände till
sina sysslor.
Det var nästan få sköterskor vid det mycket
anlitade lasarettet i B. och syster Helena var
därför strängt upptagen. Nu skyndade hon att
utdela matportioner och satte sig därefter att
hjälpa dem, som voro för svaga att själfva föra
födan till munnen. Så kom doktorn, och det
gällde nu att följa honom från bädd till bädd,
redogöra för patienternas tillstånd och mottaga
hans föreskrifter. Det var först på e. m., som
hon fick några ögonblicks ro. Hon hade slagit
upp ett fönster i korridoren, och, efter att hafva
kastat en sjal öfver axlarna, ställde hon sig att
njuta af luftdraget och kasta en blick på det
snöhöljda landskapet där utanför. Samtalet på
morgonen kom i hennes tankar. Hon log, när
hon påminde sig Annas halft otåliga: »Men ni
vet naturligtvis ingenting om allt det där.» Lik-
som om hon inte visste. Liksom om hon inte
haft sin kärleksaga, så ljuf och ren, så full af
oskyldiga drömmar och rosenröda förhoppningar
som trots någon liten Anna. Liksom om hon
inte njutit af lyckan att veta sig vara älskad,
njutit intensivt, med tjugu-åringens hela förmåga
att njuta. Men hennes lycka hade varit af kort
varaktighet. Få månader innan bröllop skulle
stå, afklippte ett slaganfall den älskades lifstråd.
Det gick så hastigt, att hon ej ens hann skynda
till dödsbädden för att mottaga hans afskedsord.
Men det var längesedan nu, och tiden läker ju
alla sår, säges det. Dock, det finns sår, efter
hvilka man bär ärr för hela lifvet.
Men var hon då olycklig nu? Ja, om lyckan
bestode endast i detta, att blifva älskad, då måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
