Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 30 april 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 ID U N 1897
P
P
P
•d fi
P
&
P
0
Ä
P
H
P 4
et- £
••
O? *
lo
|8
P* •
o
*
M O
g §
! ®
pj g
- B
»
hon medgifva, att bra litet föll på hennes lott
numera. Leendet återkom på hennes läppar, men
det fiek en anstrykning af bitterhet, då hon tänkte
på alla de patienter, som försäkrat henne om sin
eviga tacksamhet och som nu endast mindes
henne i förening med begreppen sjukdom och
lasarett. Men var det då icke lycka hon kände,
när hon såg ett stackars fattighjon, som kommit
till sjukhuset i ett nästan vämjeligt smutsigt till-
stånd, efter ett varmt bad sträcka de gamla stela
lemmarna i den mjuka bädden och luta ett näs-
tan oigenkänligt ansikte mot fjäderkudden?
Var det inte lycka hon kände, när det någon
gång förunnades henne att lindra plågor, när
hon sittande vid sjukbädden hörde hur jämmer-
ropen aftogo och såg hur en stilla sömn skänkte
ro åt utpinade nerver. Eller var det inte lycka,
denna öfversvallande känsla af fröjd, som tvang
henne att kyssa de små barnäläppar, som jollrat
sitt »tack, syster Lena». Jo, Anna hade rätt.
Hon var lycklig och begärde ej mer.
Men man ropade henne. En ny patient hade
anländt och måste omhändertagas. Hastigt slet
hon sig lös från sina tankar, stängde fönstret
och återvände till sina plikter.
Det blef mycket att göra denna eftermiddag.
Sår måste förbindas, omslag läggas och medecin
utdelas. De sjuka tycktes också hafva föresatt
sig att vara mer än vanligt tröttsamma; den ena
efter den andra hade en önskan eller ett klago-
mål att anföra. Också kunde syster Helena en-
dast svara med en skakning på hufvudet, när
Anna tecknade åt henne att komma och sätta
sig_ bredvid henne.
Ändtligen var allt ordnadt till natten. Syster
Helena hade satt sig bredvid den lilla fyra-årin-
gens bädd för att efter sin vana läsa några rader
ur bibeln för de sjuka innan de insomnade. Mån-
ga funno detta bruk, öfverflödigt, men de flesta
tyckte om det. Det kan vara så godt att hafva
något att tänka på, ifall det blefve en sömnlös
natt, brukade de säga. Men i afton var syster
Helena så trött efter dagens ansträngande arbete,
att hon nästan mekaniskt upprepade bokens ord.
Det var först när hon uttalade slutorden: »ty det
är saligare att gifva än taga,» som hon vaknade
upp till medvetande om betydelsen af hvad hon
läste. »Saligare att gifva än taga», mumlade hon
för sig själf. Sakta tillslöt hon boken och lät
hufvudet sjunka ned mot barnets kudde. Oemot-
ståndligt återvände tankarna till samtalet på
morgonen. »Det är saligare att gifva än taga,»
upprepade hon åter. Ja, så var det. Nu visste
hon, hvarför hon kunde vara lycklig, fastän hon
nästan ingen kärlek fick mottaga. Det hade ju
blifvit henne förunnadt att gifva i stället.
Långsamt reste hon sig och gick bort till den
sista bädden i raden. Hon böjde sig öfver den
sjuka och sökte med fingret hennes puls, under
det hon betraktade henne så forskande, som
ville hon med blicken pejla djupet af den unga
flickans kropps- och själskrafter, på samma gång
som hon räknade pulsens slag. Undersökningen
tycktes emellertid hafva utfallit gynsamt nog, ty
syster Helena nickade tillfredsställd och hviska-
de: »Liten Anna, nu skall jag svara dig på din
fråga, om du bara ligger lugn och stilla och inte
anstränger dig. Ser du, jag förstår så väl, hur
du känner det, ty äfven jag vet, hvad det vill
säga att blifva älskad. Ja, se inte så förvånad
ut, jag har också varit ung som du en gång.
Men den man, hvars kärlek då var mitt lifs
lycka, är inte längre bland de lefvande, och se-
dan han gick bort, har jag jag stått ensam i värl-
den och fått endast litet af hvad du kallar den
enda lyckan. Men ser du, Anna när den lyckan
sviker, och det gör den förr eller senare för de
flesta — många få ju inte ens smaka den — då
står oss en annan lycka till buds, en lycka, som
ingen och intet kan taga ifrån oss.»
»Jag förstår er inte», afbröt Anna med en
otålig skiftning i rösten, »hvad menar ni; hvad
skulle det vara för en tycka?»
»Jag merar,» återtog syster Helena mildt, i det
hon böjde sig ned och tog upp en kudde, som
den unga flickan vid en häftig rörelse låtit falla
till golfvet, »Jag menar, att när vi inte längre
blifva älskade, kunna vi alltid själfva älska.»
»Själfvaälska,» upprepade Anna, ja visst, »natur-
ligtvis. Men när den man älskar är så långt,
långt borta, och man kanske alldrig får se honom
mer, då är det sorg och inte tycka att älska.»
Syster Helena log ett vemodigt löje. »Stackars
liten,» sade hon och strök sakta håret ur den
sjukas fuktiga panna. »Men jag menade nu inte
den kärleken till en enda, som i utbyte skapar
vår tycka genom att älska oss tillbaka. Det är
en bra själfvisk kärlek. Nej, jag menade den
stora kärleken, som räcker till för alla vi möta
på vår väg, för alla som behöfva den. Ju mer
vi äga af den kärleken, desto mer äga vi af
tycka, af en renare tycka, tror jag, än den att
bara njuta af att själfva blifva älskade.»
Orden tycktes hafva gjort intryck på Anna, ty
hon låg tyst en stund, med de mörka ögonen
tankfullt stirrande ut i rummet. Men så såg hon
upp i syster Helenas ansikte och genmälde: »Ja,
det är väl därför ni är lycklig, kan jag tro, fast
jag må då erkänna, att jag inte riktigt förstår
mig på den där sortens tycka. Och inte förstår
jag heller, hur Ni kan tycka om alla dessa jäm-
rande sjuklingar; jag är då led på dem bara af
att ligga och se och höra dem, fast nog tycker
jag, att det är synd om dem, förstå’s. Men säg,
syster Helena, hur kan ni tycka om dem? Det
måtte vara bra svårt.
Då böjde syster Helena sig öfver den unga
flickan, fattade den magra lilla handen mellan
sina båda och hviskade: »Ja, du har rätt i att
det inte alltid faller sig så lätt för hjärtat att
älska utan tanke på genkärlek, men det är ju
för att lära den läxan, som vi äro satta i lifvets
skola. Och ett är visst, liten Anna, vi lära den
aldrig, nej inte ens a-b-c däraf utan Honom
som själf är kärleken och därför ensam kan säga:
»Lären af mig.»
–*–
Innehållsförteckning.
Svenska sjuksköterskor till krigsskådeplatsen ; af L. S.
(Med porträtt af syster Elin Ahlström, syster Hild Daug
och fröken Klara Smitt.) — Kvinnornas »rättigheter» ; fritt
från engelskan af L. L. — För det blödande Grekland! —
»Lossade bojor»; några ord om ett praktiseradt förslag,
af Martha E. — Uppehållsväder; af Eyre. — Den slock-
nande stjärnan ; af Mari Mihi. — Kvinnorna på utställnin-
gen, af Adolf Hellander (forts.). — Iduns läkarartiklar. —
Iduns läkarartiklar. XIII: Lungsot; af D:r T. Horney.
(Mörsil.) — Från Iduns läsekrets: »Gamla prästgårdar»;
af Staren. En »kjolmartyr» ; af En stackars bondtös En
moder; af Birgit. — Ur notisboken. — Syster Helena; skiss
för Idun af Vitis Idsea. — Tidsfördrif.’
’TiSiföränf.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Många ljus i världen brinna,
Alla mer och mindre klart,
Af den lysvidd som de hinna
Plär bedömas deras art.
Lärdomen och snillet kastar
Sina blixtar vidt omkring,
Men vi stackars jordemaskar
Lära af dem ingenting.
Hvad kan väl det ljuset gagna
I hvars spår blott tvifvel gro?
Kyler af din kärleksflamma,
Kastar kull din barndomstro.
Kärleken är ljusets källa,
Den kan aldrig sina ut;
Himlen sina bloss kan fälla,
Kärleken tar aldrig slut.
Också jag bland andra tusen
Af de små i kedjans länk,
r af himla — jordeljusen
Blott ett litet återstänk;
Men min ringhet kan jag bära
Och mitt kall jag skatta vet,
Om jag kan dig, mänska, lära
Kärlek och förnöjsamhet.
Visa hur ur höstens dimma,
Sedan sommarn sagt farväl,
Mången stjärna än kan glimma
För en from och tålig själ.
Mycket tål jag vid att dela,
Småord skola icke fela.
På heden står en gammal hydda.
Hvad trakten är? Du nog förstår
Att henne emot stormar skydda;
Halmtäckta taket knappt förslår.
Och ägarn, som därinne bor,
Hvad är väl han ? Säg hvad du tror.
Han har en hustru flink och trogen,
Som kan — ja hvad? med mästar-
hand,
Men skall där tröskas säd på logen,
Hon går också därmed i land.
Hvad är, som ej får smyga in
I deras hem och deras sinn?
Vid stugans dörr af trän stå trenne,
Och far har själf planterat dem,
Då som sin brud han mottog henne,
Som varit solen i hans hem;
De träden äro stora nu
Och deras namn visst säger du?
Där har hon stått mång kväll och
blickat
Och spanat efter sonen sin,
Som alltid sig så väl har skickat
Och tidigt kom i skolan in.
Hvad ses hon då han sen sig ter?
Och hvad hon sedan honom ger?
Men sedan fadren bief? du vet väl,
Hvad har då gossen lämna fått?
Nu kör han — hvad ? för herrgålns
räkning
Och med förtjänsten går det smått,
Men enkla vanor, uppfylld plikt
De göra hem och hjärta rikt.
När brunte nosen hemåt vänder
Och »kejsarn har fått ut sin rätt»,
Hvad tar han då i sina händer?
(Till biförtjänst också ett sätt.)
Hans namn är kändt af hvar och en,
Så säg det också du, min vän?
Se så, nu är min lilla visa sjungen,
Men ännu är jag uppå toner rik
Och blir helt visst till extra num-
mer tvungen
Lik sångarn af en larmande publik.
Jag kommer då och sjunger om-
igen,
Så ytterst smickrad af framrop-
ningen.
Säg har ej någon gång du också |
suttit
Och spanat efter luftigt
vandrartåg
Samtsett, hur jord och him-
mel sammanflutit,
Och drömt dig fjärran bortom okänd
våg.
Hvad såg du då, som denna läng-
tan gaf
Att flyga, ila öfver land och haf?
Nu kommer här ett riktigt litet
monster
I odygd och aptit af värsta slag.
Och du må bruka än så många
konster,
Han gör dock på din egendom be-
slag.
En vällukt? Dock ej en utaf de
bästa,
Vid den sig kanske dystra minnen
fästa.
Hvad saknar den — man kan med
skäl så fråga,
Som kläder sig i violett och blått?
Hvad alla bär och alla frukter äga?
Och en art bagge till och med har
fått.
Hvad älfvan, då hon ställer till sin
bal,
Ej frågar efter för sin danslokal?
Det vore hvad? om du ej ännu re-
dat
Mitt lilla klara, mångbesjijngna ord.
Mitt diktarrykte blir då icke hed-
radt,
Ty visst är logogryfen illa gjord.
Din ädla sträfvan och mitt myckna
prat
Dock varit värda bättre resultat.
»2V.»
Tabula magica.
Gymnastik- och Velocipedkostymer
x Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. V V
VARUMARKE
Zr0CKH0V>
1 1 2 2 3
3 4 4 4 5
5 6 6 6 7
7 7 8 9 9
9 10 10 11 11
Omflytta siffrorna, så att
— antingen man läser sif-
ferradema vågrätt, lodrätt eller dia-
gonalt — de alltid gifva summan 30.
Sibylla.
Triangelgåta.
1 2 3 4 5 6 7 8
Orden beteckna:
1) öfversittare,
2) landsplåga,
3) del af ett år,
4) hvad fotfolket aldrig gör,
5) hvad mången är till att döma
andra,
6) jordstycke,
7) pronomen,
8) konsonant.
Moster Lisa.
Lösningar.
Anagrammet: Skara, askar, rakas, kasar.
Korsaritmogrgfen: Sten Sture; 1) vis, 2)
äta, 3) Eva, 4) Barnhusgatan, 5) pastoral-
vård, 6) Vesterbotten, 7) ulf, 8) ära, 9)
Ake.
Ifyllningsgåtan : Silfver; 1) Småland, 2)
Italien, 3) Lysekil, 4) Fredrik, 5) Vättern
6) Esbjörn, 7) Ronneby.
Vokalförändringsgåtan: bana, bena, bona,
böna.
Charaden: Kattfötcer.
Ordgåtan : Kuvert ; 1) krut, 2) ur, 3) vret,
4) er, 5) rek, 6) te.
ExtralbestäIlningar & reparationer. * Tidstichningar.
Från fabriken Bryggaregatan 3, 3 tr. upp,
andra huset från Drottninggatan.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0140.html
