Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 7 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 IO U N 1897
Otacksamma mot allt
Skåda vi lifvet kallt,
Redan med ungdomens öga.
Allt, som är ljufvast och störst,
Skattas för stunden så föga,
Vinner som minne sitt värde först.
V. von Heidemstam.
Härunder kom dåvarande landshöfdingen i
Elfsborgs län, den för hemslöjden så nitiske
grefve Erik Sparre, att fästa uppmärksamhet
vid fröken Brunsson, som efter att ett par
år hafva haft egen väfskola på landet, 1875
antogs till lärarinna vid Elfsborgs läns slöjd-
skola, hvilken plats hon, oaktadt erbjudande
från andra håll, bibehöll intill grefve Sparres
1886 inträffade död, då skolan af brist på an-
slag upphörde.
Eör sina vackra väfnader har fröken Bruns-
son vid flere tillfällen erhållit offentligt erkän-
nande. Första gången vid slöjdutställningen
i Venersborg 1860, då såväl hedersdiplom som
penningepris tilldelades henne. Likaså i Borås
1877 och i Jönköping 1878. Vid allmänna
hemslöjdutställningen i Stockholm 1880 och
samma år i Borås erhöll hon första priset,
stora silfvermedaljen, jämte penningepris och
hedersdiplom. Detsamma i Göteborg 1891.
År 1889 flyttade fröken Brunsson, efter det
hon under en kortare tid haft väfskola äfven i
Upsala, till Stockholm och etablerade där sin
bekanta praktiska väfskola vid Birger Jarls-
gatan 27, där den fortfarande har sin lokal.
Här tillverkas nu väfnader af olika slag, från
enklaste huslärft och damhanddukar, till de
finaste duktyger, gardiner, draperier, klädnings-
tyger och mjuka, ullrika flossamattor i de mest
smältande färgsammansättningar.
Det utmärkande för dessa mångartade konst-
väfnader är ock att fröken Brunsson med säker
blick, i hvilken smak och färgsinne fint har-
moniera, själf sammansätter de olika mönstren.
Elevernas antal har årligen uppgått till fem-
tio à sextio, och dessa icke blott från alla
trakter af Sverige, utan från Norge, Danmark,
Finland, Ryssland, Polen och Tyskland, och
hafva varit dels betalande, dels frielever.
Elever, som hafva sina hem i Stockholm,
gå naturligtvis ut och in, men komma fattiga
flickor från landet, upptagas de i allmänhet i
fröken Brunssons eget hem, där hon för att
skydda dem för storstadens faror ägnar dem
moderlig tillsyn och omvårdnad. Hennes hus-
håll utgöres således af omkring 30 personer
dagligen. Barnets dröm har blifvit en skön
verklighet. Men att detta icke kunnat ske
utan stor personlig uppoffriDg och många be-
kymmer, är lätt att inse. Allt sker dock med
glädje och hurtigt mod. Själf är den nu
femtioåriga kvinnan från tidig morgon till sena
kvällen i ständig verksamhet, tänkande på allt
och alla och ledande det hela med en aldrig
slappad verksamhet och med en flärdlöshet,
som gör hennes egna behof jämförelsevis små.
Sedan flere år har hon såsom biträde vid sin
sida en ung systerdotter, fröken Alma Jakob-
son, som under denna ledning, så att säga,
vuxit in i arbetet.
Tvänne gånger har fröken Brunsson hugnats
med statsbidrag till sin skola och äfven inneva-
rande år erhållit sådant. Till sommarens ut-
ställning förbereder hon ock en rikhaltig kollek-
tion af konstväfnader, hvilka säkert skola ådraga
sig välförtjänt uppmärksamhet af alla vänner till
den svenska konstslöjden. Skulle en eller annan
af dessa från konstutställningen vilja göra ett be-
sök i det vackra etablissementet vid Birger Jarls-
gatan, där trettio väfstolar dagligen äro i gång,
kunna de vara förvissade om det mest tillmö-
tesgående mottagande. L. S.
Sjömansväg.
Tänk, när jag fattad af instinkt ljus
Den snäckan förde till fiket öra,
Fick jag med undrande glädje höra
De kära vågornas sakta brus.
itt element är det blåa haf,
Där tusen skiftande dagrar leka,
Där stormar ryta och fläktar smeka
Och spegeln täcker den djärfves graf.
Tänk, hvilken skillnad att stå på land,
Då blåsten tjuter i alla knutar,
Emot att segla med svällda klutar
Och vågsam fart mot en fjärran strand.
Och därför säger jag oförskräckt:
Ej lönar binda den unga hågen.
Gud många pilar lagt af för bågen,
Och spänstig sträng blir ej snarligt bräckt.
Man stänger utsikt af vågsköljd strand,
Man reser murar, man söker stäcka .. .
Men världshafsbruset sluts i en snäcka,
Som slumplikt faller i rättan hand!
Anna Knutson.
Med faran växer det unga mod,
Man brås på hjältar — det kan ej fela —
Och muntert känns i hvar åder spela
Det stolta, sjudande vikingsblod.
I någon lyxbok med guldtryckt pärm
Står ej mitt släktled förnämt beskrifvet,
Men hvarför kråkungen fiskmås blifvit,
Jag räknar nt i en vändning ferm.
Far liksom farfar förtjänar ros
För sin förmåga att så och samla.
På samma torfva de dogo gamla,
Men morfar han var en käck matros.
I Spanska sjön blef hans lif förspildt,
Men gryet icke af vågen släcktes,
Ett tjogtal år runno bort, så väcktes
Det åter upp hos mig, arme pilt!
Ty sannerligen, jag fick bestå
En verklig skärseld, förr’n jag fick följa
Min håg att gunga på mörkblå bölja.
Ja, fastän mormor från topp till tå
Var sjömanshustru af äkta sort,
Hon tyckte likväl — i lä af skogen —
Att ej sin hand man bör ta från plogen,
Och därför sändes jag välvist bort
Till hennes bostad bland fur och en,
Ljungröda backar och dälder trånga
Blott för att glömma den strimman långa,
Som likt en knifsegg ur fjärran sken.
Min hembygds smycke, mitt stolta haf
Jag skulle glömma, och fick arbeta
I mormors trädgård — plantera,, peta —
Det var som gräfde jag på min graf.
Men fast jag icke den strimman såg
Af skiftblått vatten, det fanns därinne
I gummans bostad rätt månget minne,
Som väckte slumrande sjömanshåg.
Där funnos strutsägg som groft porslin,
Petrifikater som bleka stjärnor,
Ett vackert halsband af mörka kärnor,
En skär korall, ett kinesiskt skrin.
Bland rara snäckor där också fanns
En präktig en från Atlantens stränder,
Metalliskt blankhård med fina ränder
Och sällsamt skimrande rosenglans.
J-fvadjag minns
om
famg Osca7’.
^^fär de skördar, hvilkas första vårliga
Kj \ brodd just nu spirar i våra byg-
der, nått sin mognad, när höstens
frukt står gyllene tung, då stundar för
Sveriges land en viktig bemärkelsedag.
Vår konung, vår folkkäre drott, firar då
25-års jubileet af en fridsäll regering.
Redan länge ha svenska tankar och
svenska hjärtan varit riktade mot denna
stund. Ej en dag förgår, att ej våra tid-
ningar mäla, hur fonden växer med nästan
svindlande fart, nationalsubskriptionen,
som vill gifva ett yttre, materielt uttryck åt
de känslor, som vid detta tillfälle besjäla
kung Oscars tacksamma undersåtar, den
frivilliga folkgåfvan, som, genom motta-
garens storsinta disposition, kommer att
vända åter till gifvarnes egen, till allas
vår fördel.
Men äfven på andra sätt bereda vi oss
att hugfästa vår konungs hedersdag. Hvad
särskildt pressen vidkommer, torde intet
tvifvel råda, att ej landets tidningar vid
denna tidpunkt skola täfla om att i ord
och bild hylla den grånade monarken;
mer eller mindre utförliga skildringar
öfver hans politiska gärning, hans välvisa
och outtröttliga landsfaderliga omsorg
för de tvänne brödrafolken komma helt
visst att fylla dagspressens spalter.
Idun, de svenska kvinnornas tidning,
får icke, vill icke saknas vid denna foster-
ländska hyllningsfest. Den blyga blomma,
hon då kan lägga för jubilarens fot, må
bli än så anspråkslös — från hjärtat skall
den dock vara vuxen, och vilja endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
