Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 7 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 139
våra läsarinnor hjälpa oss därmed, bör
öfver densamma kunna komma att hvila
något af den säregna charme, som plägar
följa kvinnogåfvor åt.
Yi nämnde här ofvan vår konung en
folkkär monark. Och han är det i san-
ning ! Få furstar ha vetat att så som han
rundt om i sitt rike vinna hjärtan, per-
sonliga vänner, personliga sympatier,
livar helst han dragit fram, har han mött
hög och låg, man och kvinna, gammal
och ung, med samma faderliga hjärtlig-
het, med samma ridderliga högsinthet,
med samma vinnande älskvärdhet. I ota-
liga svenska hem har han under dessa
gångna år varit en kär gäst, hvars be-
sök hos dessa hems medlemmar efter-
lämnat minnen för lifvet, och på sina
mångfaldiga och vidt utsträckta resor ge-
nom landet har han kommit i beröring
med representanter för de mest växlande
samhällskretsar. Från detta personliga,
detta intima umgänge mellan honung
Oscar och hans folk måste en rik min-
nesskatt finnas att samla, och Idun, de
svenska hemmens och familjernas speciella
organ, bör därvid vara den allra lämp-
ligaste förmedlaren.
Vi uppmana därför härmed enhvar af
våra läsare, i hvad samhällsställning hon
eller han nu vara månde, som äger något
personligt minne af något sitt samman-
träffande eller samvaro med vår konung,
att under rubriken: ”Hvâd jäg
minns om kung Oscar” ned-
teckna detta och insända det till Iduns
redaktion. På så vis skulle den minnes-
skatt, hvarom vi ofvan talade, kunna
dragas fram i dagens ljus och, af redak-
tionen vederbörligen sofrad och ordnad,
vid tiden för konungajubileet i höst genom
Iduns spalter meddelas, till en säregen
och helt visst högeligen intressant hyll-
ning bland de otaliga, som då komma att
ägnas konung Oscar.
Ingen, som kan hafva något om än
aldrig så obetydligt att andraga, bör hålla
sig borta af liknöjdhet eller af fruktan för
sin ofullkomlighet vid den skriftliga fram-
ställningen. Ju rikare och fullständigare
det material blir, som härvid ställes till
redaktionens förfogande, af dess större
värde kan naturligtvis det slutliga urva-
let blifva, och de möjliga formella bris-
terna skola vi med beredvillig tack-
samhet afbjälpa.
Det kan ej falla oss in att med några
penningepris förbinda denna litterära täf-
lan, som just får sitt största värde ge-
nom den frivillighetens och hjärtlighetens
otvungna ande, som bör besjäla den.
Som en uppmuntran ha vi dock velat
utfästa en minnesgåfva i en form, som
synes oss väl harmoniera med sakens
innebörd. Med anledning af jubileet
har ett stort charmant porträtt af konung
Oscar i amiralsuniform efter en fotografi
af Gösta Florman blffVit utfördt i färg-
tryck och betingar i konsthandeln, i prakt-
full förgylld ram med sniderier under kung-
lig krona, ett pris af 40 kronor. För
det bidrag under rubriken: »Hvad jag
minns om kung Oscar», som bland samt-
liga insända mest tilltalar oss, komma
vi att som en hedersgåfva till insändaren
öfverlämna ett dylikt inramadt konunga-
porträtt.
Samtliga bidrag böra åtföljas af insän-
darens fullständiga namn och adress (hvil-
ka dock, om så önskas, ej publiceras)
samt måste vara ingångna till Redaktionen
af Idun, Stockholm, senast den 15 näst-
kommande juli.
Och nu, I svenska kvinnor, stån tro-
get er tidning bi, med välvillig till-
skyndelse, med råd och framförallt med
dåd, och vi äro redan på förhand öfver-
tygade, att resultatet skall bli lika hed-
rande för Eder själfva som kärt för lands-
fadern, till hvars hugnad på minnesdagen
vi ju alla efter måttet af våra krafter önska
medverka.
Stockholm i maj 1897.
Redaktionen af Idun.
––––– *–––––-
”Som markens blomster...”
M
issbrukad kvinnokraft talar man om
och grufvar sig öfver — åh, icke så
stor fara! Har den blifvit tagen från ett
arbetsområde, har den kommit ett annat
till godo, är åtminstone verksam och gör
någon nytta i lifvet. Men det finnes inom
de s. k. bättre klasserna en ofantlig mängd
kvinnlig arbetskraft, som aldrig tages i verk-
ligt bruk, utan plottras bort på oviktiga
och onyttiga ting. Handen på hjärtat, mina
damer, och medgifvom, att vi veta draga
fördel af vår kvinnliga svaghet och nedärfda
rätt till ett overksamt lif.
När skoltiden är slut, säga vi, i ekono-
miskt hänseende oberoende, ofta på samma
gång farväl åt allt regelbundet arbete och
tryckande tvång för att ingå i det sysslo-
lösa lifvets glädje. Vi ämna icke ägna oss
åt något yrke, behöfva därför icke bry våra
väl friserade hufvuden eller möda våra af
intet groft arbete illa medfarna händer.
Vår bestämmelse är gifven — det är som
maka och mor vi skola verka i lifvet, och
härtill utbildar man sig ej, man blir, blott
»han» behagar infinna sig.
Vårt lif, medan vi vänta på den lyckliga
vind, som skall föra oss in i den äkten-
skapliga försörjningshamnen, är därför ej
heller förbittradt af arbete och bekymmer.
Vi äro som märkens väna blomster, vi
spinna icke, sy icke, men hafva dock tack
vare andras arbete allt hvad vårt hjärta
kan önska sig. Vår tid dela vi mellan nö-
jen, promenader, romanläsning, handarbe-
ten och att »lära hushållet». Äfven de båda
sistnämnda sysselsättningarna äro, trots sitt
en smula respektingifvande yttre, odeladt an-
genämna. Det är icke hvad för handarbe-
ten som helst vi taga i våra händer, blott
broderi och dylikt, som vi måste vara kun-
niga i, på det vi sedermera vår plikt lik-
mätigt medels sofEöfverkast, spjällband och
bordlöpare må kunna göra hemmet ljust
och gladt för en älskad man. Gröfre ar-
beteD, såsom kläd- och linnesömnad, hvilka
ju en husmoder egentligen icke behöfver
känna till, öfverlämna vi med en lättnadens
suck åt andra att utföra.
Att lära hushåll — åh, hur väl vi kvin-
nor förstå konsten att göra äfven det obe-
hagligaste angenämt! Det går som en lek
— man tar på sig ett stort hvitt, förtju-
sande hushållsförkläde med en kaffekittel
broderad jfå bröstlappen, en nyckelknippa
på fickan och rundt om kanten knifvar och
gafflar, nötknäckare och korkskrufvar och
fullt med andra lustiga saker, antingen i
blått eller rödt — men hvar i all världen
var jag nu? Jaså — jo, vi taga alltså på
oss vårt förkläde och en viktig, liten hus-
moderlig min, som klär oss förträffligt, öf-
vervaka städningen af rummen och göra
allt som oftast en hastig titt ut till Mar-
gareta, som ser ut som en stackars kokt
kräfta, där hon steker sig framför den rys-
liga spiseln, och råda henne ta en handfull
cayennepeppar till i soppan eller att sätta
på mjölken i tid, på det den må hinna
bli »fil» till middagen.
Så gå vi den ena dagen efter den andra,
fem, sex vuxna systrar, och hjälpas åt att
med bistånd af ett par ordinarie jungfrur
och några extra hjälpmadamer passa upp
på mamma och pappa och hålla huset vid
makt. Allt under det vi vänta på »honom».
Och han kommer till sist och för oss till
vårt nya hem, där vi skola börja lefva
vårt eget lif.
Det är ett stort ansvar, som hvilar på
en husmoder, och helt visst skulle vi digna
under denna för oss så ovana börda, om
icke vår lyckliga ställning tilläte, att vi
delade med oss litet däraf åt andra. Vi
låta kokerskan laga maten, husan stå för
städningen, sjuksköterskan vårda våra sjuka,
sömmerskan sy kläderna, amman amma
barnen, barnjungfrun se efter dem, när de
blifva något större, och öfverlämna dem
slutligen till läraren för vidare uppfostran.
Själfva öfvervaka vi det hela och ägna den
tid, vi ha öfrig, åt studiet af den nyare
romanlitteraturen, nöjen och ett eller annat
oskyldigt handarbete.
Men det händer understundom, att detta
vårt angenäma lif af en eller annan orsak
tar ett brådt slut, t. ex. därigenom att vår
make faller ifrån och lämnar oss, som det
lika målande som otrefligt heter, på bar
backe. Lefva måste vi, och då det nu inte
finns någon annan, som vill arbeta för oss,
äro vi nödsakade att själfva förvärfva vårt
uppehälle. Något yrke ha vi aldrig lärt,
alltså måste vi söka lifnära oss med det
vi kunna, våra fina handarbeten, eller lefva
på inackorderingar. Det senare, så kanni-
baliskt det än låter, är det fördelaktigaste,
ty lyckas vi blott att i maten få unga eller
gamla män med goda inkomster, hvilka för-
älska sig i och gifta sig med våra döttrar,
kunna vi sedan i deras komfortabla hem
som afgudade och omhuldade svärmödrar
fortsätta att lefva ett arbets- och bekymmers-
fritt lif under många långa år trots våra
svärsöners varma önskningar om motsatsen.
Detta om vi blifvit gifta. Men det in-
träffar icke så sällan, att vi familjeflickor
trots ihärdigt sökande och mycket små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
