Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 7 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 141
Af medlen frän denna insamling afsändes
den 4 dennes — då de två sista stora belop-
pen å Idnns lista ännn ej influtit — en
vexel å 700 francs genom Svenska kvinnor-
nas nationalförbund till ordföranden i Greki-
ska kvinnoförbundet, drottning Olga.
––––*––––
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XIII.
Lungsot.
För Idun af D:r T. Horney (MörsilJ.
(Forts, ocli slut.)
K
os dem yttrar sig sjukdomen i sin början
ofta blott under bilden af blodbrist eller
magkatarr med dess åtföljande besvär, and-
nöd vid hastigare rörelser, bristande aptit
och mattighet, utan att undersökningen af
lungorna ger några bestämda bevis för en
sjuklig process uti dem. I andra fall däre-
mot, och de äro ej så sällsynta som man
vanligen tror, är kroppsbyggnaden normalt
utvecklad, muskulaturen kraftig, hullet godt,
och utseendet i öfrigt blott tydande på
hälsa; men en envis hosta, som drar ut
på tiden, ger tillkänna att något allvarsamt
ligger under. Kätt ofta visar sig sjukdomen
efter en lunginflammation eller starkare för-
kylning; och vid sådana tillfällen ha bacil-
lerna legat slumrande i lungorna och fått
kraft till utveckling först genom det förut-
gångna försvagandet af organismen. Ej
ovanligt är det också, att sjukdomen hos
fullt friska manifesterar sig genom en plöts-
lig, oförmodad blodhosta. Den del af lun-
gorna, som i regel först angripes, är spetsen,
och har man sökt förklaringen därtill uti
det förhållande, att spetsen minst deltager
i andningen, bacillerna där således få bättre
tid att sätta sig fast än i andra delar, där
luftströmmen är kraftigare, hvarigenom slem-
hinnan kan lättare befria sig från dem.
Erhåller man en person till undersökning
vid ett tidigt stadium af sjukdomen, där
således inga oroande symptom ännu visat sig,
finner man oftast just i ena tungspetsen en
förefintlig slembildning, beroende på en
tuberkulos inflammation i de smala luft-
rörsgrenarne därstädes, utan att någon för-
ändring i andningsljudet eller perkussions-
tonen (den ton lungan ger vid anslag med
fingrarne) tyder på, att den egentliga lung-
väfnaden är angripen. Det är den så ring-
aktade och af patienterna själfva lättvind-
ligt omnämda spetskatarren. Hur ofta hör
man ej fällas det uttrycket: »jag har endast
en spetskatarr, så med mig är det ingen
fara». Det finnes nog oskyldiga katarrer
äfven i spetsarne, men är spetsaffektionen
isynnerhet ensidig, lurar oftast tuberkel-
bacillen bakom, och vid ej i tid företagna
åtgärder står faran för den sjuke lika hot-
full, som då han träder från läkarens mot-
tagningsrum med tårade ögon genom med-
vetande, att han i spetsen har en förtät-
ning. Det är nämligen blott en kvantitativ
skillnad mellan katarren och förtätningen.
I förra fallet är lungväfnaden ännu frisk,
blott luftrörsgrenarnes slemhinna angripen;
i det senare har processen öfvergått till
lungväfnaden själf, som genom tnberkel- och
ärrbildning har förminskad lufthalt, och
blifvit förtätad, yttrande sig uti svagt eller
förändradt andningsljud och dämpad per-
kussionston.
Bland de symptom, som under sjukdomens
förlopp på den sjuke själf verka mest de-
primerande och ängslande, är den ej ovan-
liga blodhostan. Ibland beror den på en
blödning blott från svalget eller näsan, hvari-
■ från blodet runnit ned och blandat sig
med upphostningen, men är ofta uttryck
för en bristning i något af lungans mindre
blodkärl vid en kraftigare hoststöt eller
kroppslig ansträngning. För öfrigt temligen
ofarlig många gånger; den mängd blod, som
kommer, är obetydlig och kärlet läks snart
vid nödig stillhet. Större, dödande lung-
blödningar äro jämförelsevis sällsynta och
äga rum blott i långt framskridet stadium,
då något större kärl i en kavernös vägg
öppnat sig. Försvårande i hög grad för sjuk-
domens häfvande är den vanligen uppträ-
dande temperaturstegringen på aftnarne. Den
beror på en resorption af bacillgiftet in i
blodet, alstradt af tuberkelbacillerna själfva
eller sönderdelningsprocessen i stagneradt
slem, och dess bekämpande utgör den största
svårigheten vid sjukdomens behandling.
Upphostningarna äro klart slemmiga, än
mer eller mindregul- eller grönfärgade, och be-
stå af inflammationsprodukter direkt från
lungväfnaden, blandade med slem från luft-
rörsgrenarne och svalget samt saliv. För lung-
sotenkaraktäristiskt utseende eller form hafva
de ej, det bestämmande därvidlag är tuber-
kelbacillernas närvaro. Af dessas mängd i
upphostningen kan ej någon bestämd slut-
sats dragas beträffande sjukdomens större
eller mindre elakartade beskaffenhet; det
som fäller utslaget därvid, är organismens
motståndskraft i allmänhet och specielt lung-
väfnadens samt närvaron af andra mikro-
organismer, särskildt de varbildande, sprep-
tococcerna. Komplicerad i öfrigt och för-
svårad kan sjukdomen blifva genom till-
stötande processer i njurar och tarmar; ofta
påkommande diarréer eller större halt af
ägghvita i urinen äro ogynnsamma symptom.
För sjukdomens motarbetande gäller att
stärka den uppväxande ungdomens organism
genom nyttiga kroppsöfningar i friska
luften och kraftig föda; sträfvandet bör
vara riktadt, i motsats mot hvad numer
brukligt är, mer på kroppens normala ui-
bildning än själsförmögenheternas uppdrif-
ning. Tuberkulösa mödrar t. ex. böra ej
gifva sina barn di. I hemmen böra råda
snygghet, renlighet och flitig ventilation, så
att där alltid sörjes för frisk luft. På så sätt
skaffa vi lättast ett motståndskraftigt, ungt
släkte.
Något tvifvel råder ej om sjukdomens
botlighet, man har därför stöd uti ofvan-
nämnda iakttagelser vid liköppningar så-
väl som i de uppgifter, som lämnats från
specialanstalterna för lungsiktige. Men det
gäller att kraftigt gripa in vid de första
misstänkta spåren af sjukdomen. På den
medikamentära behandligen får man därvid
ej fästa för stora förhoppningar. Den har
i stort sedt ännu ej lyckats verksamt hejda
processen, äfven om den gynnsamt kan på-
verka vissa symptom däraf.
Tuberkulinet i sin ursprungliga form är
i hufvudsak uppgifvet, och om det nyligen
af Koch publicerade tuberkelbacillextraktet
är för tidigt att fälla något omdöme.
Det håll, från hvilket vi fortfarande ha
att vänta största hjälpen, är specialan-
stalterna för lungsiktiga, lungsotsanatorierna.
Det första i sitt slag var Görbersdorf i
Schlesien, grundadt 1854 af tysken D:r Her-
man Brehmer, Han genomförde den hygenisk
dietiska metoden — frisk luft, hög, näran-
de diet och härdande vattenbehandlig. Upp-
märksamheten riktad på organismens stär-
kande i sin helhet och därigenom kraft till
motstånd mot den lokala processen i lungorna.
Före Brehmers tid hade metoden visserligen
delvis tillämpats vid de vanliga klimatiska
kurorterna; men dels voro vid dessa patien-
terna bundna vid en viss säsongtid, efter
hvars utgång kuren måste afbrytas, dels
hade de för stor individuell frihet uti sättet
att sköta sig.
De lungsiktiga äro nämligen fallna för
allehanda öfverdrifter och i behof mer än
andra sjuke af ständig läkartillsyn under
sin kur. För dem passa därför mer de
slutna anstalterna, hvilkas specielt anställde
läkare lättare än den blott en eller annan
gång konsulterade läkaren kan öfvervaka
att hans ordinationer efterlefvas. Som dessa
anstalter äro öppna året om, kan den sjuke
dit taga sin tillflykt genast vid sjukdomens
yppande och kvardröja nödig tid för sitt
återställande. Brehmers förtjänst är också
den att hafva ej blott betonat möjligheten
af lungsotens botande, utan äfven genom
sina resultat lämnat ett glänsande bevis
därför. Hans metod utvecklades vidare af
Dettweiler, föreståndare för sanatoriet i Fal
kenstein, som införde den numer brukliga fri-
luftkuren — stillaliggande ute. Härigenom kan
behöflig hvila för lungorna och hjärtat förenas
med rikligt njutande af frisk luft. Lun-
gorna behöfva nämligen, för att ej läkningen
i dem skall förhindras, sparas för all öfver-
ansträngning, som sliter sönder såren; äfven-
så hjärtat, som har att kämpa mot ett
ökadt motstånd för blodströmmen inom
lungorna på grund af den sjukliga processen
i dem. I nästan alla länder ha inrättats
dylika anstalter, ledda i hufvudsak efter
Brehmers princip, med mer eller mindre
oväsentliga förändringar. I genomsnitt visar
statistiken från dem 25% botade eller för-
bättrade — ett resultat, som nog kommer
att utfalla ännu gynnsammare, då man lärt
sig inse fördelen af att så tidigt som möj-
ligt uppsöka dem. F. n. betraktas de ofta
som sista tillflyktsorten. Så länge krafterna
äro någorlunda goda och symptomen i öfrigt
ej för besvärande, nöjer man sig med en
eller annan månads vistelse på landet under
den vackra årstiden — under vintern håller
man sig hemma i de varma, väl ombonade,
men ofta dåligt ventilerade rummen, blir
ordentligt bortklemad och känslig för minsta
temperaturförändring och förlorar ofta un-
der vintern vinsten af den korta sommar-
kuren. Nästa sommar åter en frist; och
så släpar man fram sin tillvaro lika kost-
samt, men utan de varaktiga resultat, som
man kunde ha vunnit, om man på en
gång tagit i med all energi och tillräckligt
lång. tid.
Att sommartiden bör afvaktas därtill,
beror på en inrotad tro, att värme skall
vara för lungsiktiga så nyttig och -kyla
så skadlig. Och dock har från de flesta
fackmän på detta område framhållits den
kalla luftens välgörande inflytande på host-
retningen, aptiten och ämnesomsättningen
inom organismen. Ej alla äro så ekonomiskt
lyckligt lottade, att de kunna tillbringa
hvarje vinter i de sydligare ländernas poe-
tiskt beskrifna, men ofta tvifvelaktiga blom-
sterklimat.
Flertalet gjorde nog bäst uti att härda
sig för sitt eget lands, där de måste bygga
och bo. Här vid Mörsils sanatorier till-
£ ’S
~ g
:0
X/l
O
*0
P!
:c3
&
M
m
•H
f-«
P4
:0 :c$
CD>
f-i 43
O Q>
M *fcd
■H
ci !-
60
Ö t«
11
ft
(Q
s
:o
e/s
Em —
O CD
CD T2
a =-
«+=
:cs
■—» CD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
