Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 14 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DU N 147
ansikte fick ett uttryck af den innerligaste
medkänsla.
Hon satt tyst och strök smekande öfver
Adas slappt nedhängande vänstra hand;
den högra hade Ada tillika med sin näs-
duk tryck mot sitt ansikte.
Då paroxysmen lagt sig så mycket, att
Ada åter kunde tala, had hon — då och
då afbruten af en snyftning — om för-
låtelse för detta utbrott af ett ständigt gna-
gande bekymmer. »Ser du, Brita,» fortfor
hon, »jag har ingenting kunnat samla, ty
under den döda säsongen måste man ju
också lefva ; hyran måste ju betalas, ved an-
skaffas, och om jag skall ha någon smula
utsikt att få elever, måste jag bo hyggligt
samt skaffa mig så pass dyra kläder, att
jag ser ut som en fin dam och ej ett frun-
timmer, som af brist på passande kostym
måste säga nej till en bjuning. — Jag
måste äfven någon gång visa mig vid en
konsert och på teatern, ty finge allmänheten
det intryck, att jag vore en utarmad stac-
kare, så skulle ingen sända sina barn till
mig; man undviker helst att komma i be-
röring med personer, som behöfva under-
stöd — »
»Sådant behöfver du ju ej, vännen min,»
afbröt Brita vänligt,
»Nej, inte ännu. Men om jag blir utan
elever en enda termin, så är det ej långt
dit. Någon understödsförening för kvinnor
af din och min samhällsställning finnes ej.
Vi räknas ej till någon arbetande klass, vet
du ju ; ingen tänker på hvad som kan ske
oss, om vi blifva utan arbete. — Vi kunna
ej trumma samman våra likar af båda
könen och genom demonstrationer vädja till
vare sig samhället eller våra arbetsgifvare. —
Vi kunna ej strejka för att få högre betal-
ning. — Och någon ålderdomsförsörjning
för folk af vår klass — vi så kallade bättre,
som lefva ur hand och i mun på tillfälligt
arbete — det faller ingen in att motionera om.
Hvad skall jag taga mig till, om jag blir
gammal?»
»Om, ja. Men vi veta ju ej om vi ens
lefva till morgondagen.»
»Men om vi — jag talar nu icke blott om
mig själf, utan äfven om mina två systrar,
som båda försörja sig genom renskrifning
och broderiarbeten —• bli gamla. Det
behöfs bara, att deras ögon bli dåliga,
eller att de få skrifkramp, så får jag ta
dem hit till mig för att rädda dem till en
tid åtminstone från fattighuset. Men om
jag så blir sjuk, då blir det till att sälja
af bohaget mitt, tills sista biten är ur huset.
Men om jag då ej har annan råd än
att infinna mig vid någon gratisbespisning
för arbetare, så blir jag kanske bortvisad;
eller om icke det, så är det rent slut med ut-
sikten till att få så mycket som en enda
elev, om mina kunder få höra, att jag har
det så uselt.»
Ada talade i feberaktig upphetsning, röda
fläckar brunno på hennes kinder, ögonen
glänste med en dyster eld, och hennes fina
fingrar plockade nervöst i emmans tofsar.
Nu hade hon talat sig trött, satt och liksom
stirrade på de framtidstaflor, hon frammanat,
samt väntade på att Brita skulle säga något.
Men hon fortfor att tiga, satt bara och
såg in i solstrimman på fönsterkarmen.
»Nå hvad tycker du?» utbrast då Ada
retligt.
»Vännen min, jag satt och tänkte på,
hur ofta en gammal saga blir till verklighet
för människor i vår ställning.»
»Vår? Din ekonomiska ställning kan väl
ej jämföras med min. Du har naturligtvis
lagt upp kapital, då det står i din makt att
företaga lustresor. Eller finnas här kanske
nu äfven — skollofskolonier för medellösa
privatlärarinnor och deras många gelikar?
— Nej, det förstås att här ej finnas sådana;
vi höra ju ej till arbetarne, hvem skulle
väl tänka på att förskaffa sådana som oss
ett par veckors fritt landtlif under som-
marferien? Men om vi en gång, utslitna
af arbete och näringssorger — »
»Ja, ja, Ada, det är just den gamla sagan
om flickan, som under det friaren väntade
på välkomstölet, satt nere i källaren och
med många men och om för sig utmålade
sin framtid. Under stora bekymmer hade
hon hunnit så långt i sina tankar, att hon
fått ett namn till det barn, hon kanske en
gång i tiden skulle få, och hon såg i andan-
om vaggan ställd under vägghyllan. Så
skulle gossen ha en trähäst af far sin. Men
som leksaken blef köpt medan barnet var
helt spädt, måste den ställas på vägghyllan.
Men om nu hyllan lutade och trähästen
föll ned och slog gossen ihjäl! — Flic-
kan skrek till, stjälpte omkull den fyllda
ölkannan, och när hon ändtligen kom upp
ur källaren, då var friaren borta ; han trodde,
att flickan ej ville ha honom.»
Ada kunde ej tillbakahålla ett litet leen-
de, men det harmade henne dock, att ung-
domsvännen kunde taga hennes kval humo-
ristiskt. »Jag säger lika väl men om!» ut-
brast hon envist.
»Liksom gummans bekanta: Men om
Gud skulle dö! Hvad, du Ada?»
»Låtom oss tala om annat! Det hörs
nog, att du ej är i den ställning, att du
kan förstå min ångest och fruktan för
framtiden.» Med en kväfd suck ville Ada
resa sig upp för att bjuda Brita några
förfriskningar.
»Nej, blif sittande, vännen min!» bad
denna med varmt och innerligt tonfall och
drog Ada ned i emman samt flyttade sig
närmare intill henne. »Jag förstår mer än
väl både din ångest och fruktan,» började
hon nästan hviskande ; det var som om hon
endast af en inre maning tvangs att draga
undan en flik af det täckelse, som alltid
dolde hennes djupaste själslif för den pro-
fana världens blickar. »Min ekonomiska
ställning är ett fullständigt motstycke till
din. »
»Men om du vill, så kan du, en så skick-
lig lärarinna i flere språk, få anställning i
skola med fast årlig lön,» afbröt Ada.
»Men om jag —»
»Lilla vän, får jag inte lof att skildra
dig min ställning!» inföll i sin ordning
Brita von Schwan med sin vanliga humor.
»Jag har nu haft plats i skolor ett par
gånger, och det kändes tryggt att ha fast
lön. Men båda gångerna kom jag i kon-
flikt med skolsystemet, som föreskref skarp
grammatikläsning framför allt, och jag där-
emot håller på talöfningar i främsta rummet.
Mitt samvete bjöd mig då att uppgifva den
fasta goda lönen och slå mig på privata lektio-
ner. Öfver allt råder ju konkurrensen, som
ett allas krig mot alla; jag lyckades dock
få en hel del. elever. Men äfven och icke
minst inom den privata språkundervisningen
uppträder godtköpssystemet, och här finnes
icke ondt om folk, som sätter tro till löften,
att man kan under ett par tre månader
lära sig lika många språk — andra ämnen
oräknade. Flere af mina elever beto på
dylika grofva metkrokar, och en sommar—jag
glömmer den visst aldrig — trodde jag
mig vara för alltid bortstött i vrån och
öfverfölls då af den gräsligaste ångest för
den kommande vintern först och främst
och sedan för framtiden — ålderdomen —
sjukdomen — ensamheten. Jag äger ju icke
en enda närmre anförvandt. Hvarje gång
tanken snuddade vid detta dystra område,
och den stod ej till att hålla därifrån, skar
en ilning af fasa igenom hela min varelse.
Ingenstädes såg jag någon räddning undan
det hotande eländet. —»
»En dag,» fortfor hon efter ett djupt
andetag med dämpad stämma, »tog jag
upp den sista summan af mina besparingar,
och det kom nu några veckor, under hvilka
jag bara tänkte på, hur jag skulle kunna
nedbringa mina lefnadskostnader, så att jag
utan att vålla skandal och så småningom
kunde tyna bort af svält. Men naturen
och själfupphållelsedriften voro sundare och
starkare än alla mina men och om, och
där kom den stund, då det skärande ångest-
ropet, som under alla tider, från hedningar,
som från kristna, stigit ur kvalda människo-
bröst, äfven bröt fram på mina läppar :
Herre, fräls mig, jag förgås! •—
Inför människor kunde jag ej göra an-
språk på att vara en rättroende ; kanske är
jag det icke ens nu inför den allvise, men
jag fick erfara sanningen af löftet :medan de
ännu ropa vill jag bönhöra dem! — Hjälpen
kom på helt naturlig väg i form af anmälningar
af nya elever. Och sedermera, då storm
och böljegång börjat lägga sig i min plå-
gade själ, kom hjälpen äfven i en annan
form: i en fast förtröstan och glad visshet
om, att jag ej står som ett faderlöst barn,
utan har lof att lägga alla mina bekymmer
i den allsmäktige faderns händer.
Ser du, Ada, detta gudsförhållande spri-
der ljus, värme, arbetsfröjd och lifsglädje
på min stig, och jag ser klart äfven hvad
som är min plikt mot mig själf. Nu tänker
jag så här: Brita, din hälsa och med den
ditt goda lynne (största drifkraften i ditt
arbete) måste du vårda. Du behöfver där-
för ej äta fina, dyra rätter, men däremot
hålla dig med god kost. Du kan vara fin,
utan att behöfva siden- eller sammetskläder
och utan att »modernisera» kostymerna
hvarje halfår. Du behöfver ej ge ut dina
goda slantar för att visa dig på något
offentligt nöje, som möjligen ej skulle bringa
dig någon andlig behållning, icke ens ett
godt, harmlöst skratt. Du får ej göra några
skulder, min kära Brita, i förlitande på att
du skall få särskild hjälp till att gälda dem.
Du skall köpa ved och betala hyran, innan
du tänker på någon rekreationsfärd !
Och nu är jag ute, glad som en fågel
och jublande tacksam öfver Guds godhet
samt människors aktning och deras förtroende
till mitt arbetssätt. Hör på, Ada, kom och
följ med mig icke långt du ; vi kunna slå
oss ned i någon närbelägen vacker bygd,
om du ej har lust att se dig omkring på längre
håll. — Nej, kära du, kom nu ej med de
där två demonerna: men och om; vi skola
just ut och tefria oss från deras efterhäng-
senhet. — Ja oss, ty de äro aldrig längre
borta ifrån mig, än att jag så att säga måste
gripa nytt tag i dens hand, som en gång, helt
visst småleende, sporde: I klentrogne, hvar-
för ären I rädda? —
Baska nu på, vännen min, och packa din
illa koffert! Nå, Gud ske lof, nu klarnar
du upp och följer med ! — Nej, nej, nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
