Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 14 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 ï DU N 1897
inga funderingar på möjligen kommande
föreningar och slikt till förmån för sommar-
kolonier för vår klassomedvetna klass ! Här
måste otaliga om och men slås ihjäl, innan
vi få rang som arbetare och tanken väckes
på att understödja oss, då vi lida af arbets-
löshetens följder. Låtom oss fånga så
många glimtar af lifvets solljus, som dagen
bjuder oss, och vara tacksamma för dag-
ligt bröd!»
»Ja, men om! —»
»Vi nu komma för sent till ångbåten!
Ja, då får du till straff göra mig sällskap
i en tredje klassens järnvägskupé. Därför
nu bara kofferten färdig, bud efter en
bärare, och så åstad, hort ifrån alla om och
men, som fresta till klentrogen misströstan 1 »
–––- *–––-
Pappa som barnsköterska.
En bild ur lifvet af Maluina Bråkenhielm.
vad i alla helgons namn är det för ett
himlabefängdt lefverne härinne ? Kan
du inte hållabarnen i styr en stund,Ingeborg?
Du vet ju, att jag håller på med ett nytt
arbete och måste ha absolut tystnad, förstår
du, absolut.»
Doktorn, som både beklädde en plats
såsom lärare i en mycket fordrande
skola och tillika gick upp i sitt författare-
skap, hade mycket liten tid öfrig för hustru
och barn, som sällan fingo rå om honom.
Barnen sågo i honom en storhet, som de
både fruktade och älskade.
Men pappa var litet ojämn i sitt sätt
emot dem. Någon gång hände det att han,
då han var trött af sitt själsarbete och be-
höfde komma ifrån sig själf, gick in i barn-
kammaren och lekte häst med dem. och
gallopperade på alla fyra. Just som de då
voro midt i farten därmed, kunde pappa
bli trött och gick helt tvärt in till sig, och
så fick mamma ta vid och hålla dem tysta.
Det var just nu en sådan där stund.
»Käre Axel, de skratta ju endast, det är
ej möjligt att hålla dem tysta nu, sedan du
skojat upp dem.» Fru Ingeborg såg litet
trotsigt upp på sin man, blicken var miss-
nöjd och hela hennes person bar en prägel
af trötthet.
»Det är bara därför, att du ej har allvar
med dig och hvad du säger till dem. Man
skall inte käxa på barn ! Säg bara en gång
lungt och bestämdt till dem: så vil! jag det
skall vara!»
»Gör det själf,» sade hennes blick, ehuru
hennes läppar ej uttalade orden.
»Märkvärdigt, att inte ha så pass mycket
gehör med sig,» muttrade han och mätte
golfvet med stormsteg, händernai byxfickorna,
pannan i otaliga djupa veck. — —-
»Snälle Axel, jag ber dig riktigt vänligt
att du tar hand om barnen en stund; du
är ju nu i alla fall störd i din skrifning.
Jag måste nödvändigt skrifva till svärmor
och tacka henne för strumporna hon stickat
åt dig.»
»Ja, bevars, skrif du! Jag skall visa dig,
att en man kan både skrifva och sköta sina
barn på en gång. Kom med in i pappas
rum, barn. Men då ska ni lofva att vara
riktigt snälla!»
»Ja-a ...» ropades det i korus af tre
klingande barnröster, när dörren stängdes
efter dem.
Men ett spetsigt löje lekte på fru Inge-
borgs läppar, när hon satte sig ned att
skrifva. —
»Nu kunna vi ju tala om några sagor.
Du, Inga, kan ju tala om den där om flickan,
som plockade bär.»
Ja-a — det kunde hon visst.
Pappa såg med ett belåtet leende på den
lilla vackra gruppen och tog så pennan för
att skrifva. Rösten bredvid jollrade half-
högt, och de små kära ungarne medförde
rent utaf en fläkt af hemtrefnad i hans
mörka arbetsrum.
»Pappa lilla, skulle flickan ha rutig hals-
duk? Alvar säger, att den var randig.»
»Det gör ju alldeles detsamma, min lilla
vän ...»
»Men i alla fall skulle jag vilja veta det.»
»Rutig» — svarade pappa med litet höjd
röst och återtog sitt arbete.
Hvar var det han var nu igen ... Jo!
»Grekernas vise förnekade ej . . »
»Pappa! Nu ä’ den sagan slut ...»
»Då få vi väl ta’ till med en ny då . . .»
»Men vi kan ingen. Mamma brukar alltid
sätta oss i gång, hon,» suckade Alvar.
»Kanske ni vill ha papper och pennor?
Se här, sätt er vid det här bordet — så
där ja! — Grekernas vise ...»
»Pappa! De’ ä’ ingen udd på min
penna. »
»Jag formerade den ju nyss!»
»Men Viva bet utaf den!»
»Inte skall man bita på pennor! Nu ska’
ni vara tysta, sitta stilla och vara snälla,
som ni lofvade pappa.»
Fem minuter, fem dyrbara minuter, för-
gingo, under hvilka doktor Folkeson knap-
past vågade draga andan.
»Pappa lilla ! » sade då Alvars mjuka röst,
»pappa, ska’ jag rita tåg eller båt?»
»Det kan ju nästan göra det samma.»
»Neej, pappa — tåg ä’ bussigare, för det
har så mycke’ lokomotiver, och så skriker
de så . . . så här . . . pscfmi ...»
»Alvar, hvad har du lofvat pappa?»
»Jag sitter stilla, pappa —»
»Det är bäst du ritar ett tåg med mån-
ga, många vagnar!»
Med en tung suck började pysen sitt
arbete, Inga snörflade på under försöket att
bilda en åttauddig stjärna, som mamma
lärt henne, och lilla Viva hade pappa rent
glömt bort, då han ej såg henne för en
stund.
»Det blir bestämdt oväder,» tänkte dok-
torn, »ty mina liktår äro som besatta, så
ömma och värkande i dag. » Han var likväl
klädd i frn Ingeborgs mjuka sköna present
tofflor. Åter försökte han samla sina tan-
kar och hade just kommit in i en mening,
hvars vackert afrundade språk på det högsta
tillfredsställde honom, då han med ens häf-
tigt hoppade högt upp från sin stol.
Hvad nu då? Ett förfärligt nyp i hans
ömmaste liktå kom honom att ge till en
otålig spark —■ och ett litet mjukt bylte
tumlade under vildt tjut åt sidan.
Häpen och skamsen öfver hvad Ingeborg
skulle tänka, tog han häftigt upp lilla Viva
i sin famn och lofvade henne »guld och
gröna skogar», om hon bara ville tiga!
»Jag vill se pappas klocka innuti,» snyf-
tade Viva, som visste att begagna sig af
tillfället.
»Se här, liten! Se här!»
Pappa öppnade boetterna, men såg i det
samma bort till de andra barnen.
Vips var Viva framme med pennan, som
hon stack ned i urverket.
»Titta, pappa, nu är den trött . . . vill
inte gå längre ...»
»Olycksbarn! Ska’ du sticka sönder min
dyrbara klocka! Fy skäm ut Viva!»
Och så ned i golfvet med en knuff.
Den lilla kröp sårad och sorgsen bort
under soffan, där hon snyftade djupt och
tyst.
Ja — hon var åtminstone tyst!
Alvar hade under tiden närmat sig och
ville ha beröm för sitt långa, långa tåg . . .
Och Inga stod tätt bredvid och hängde öf-
ver doktorn, så att han ej kunde röra en
hand för alla de små händer och armar
som bundo honom. Han kom att litet häf-
tigt stöta till Alvar, och den lille gaphal-
sen satt genast i ett långdraget skrik, som
nog ej skulle stanna af med detsamma.
Det hördes i första takten. Lilla Inga var
då den enda, som en lång stund varit tyst
— och pappa välsignade henne!
Men •— nu tilltogo äfven bilans snyft-
ningar . . . Allsmäktige försyn ! Han ref sig
tröstlös i hufvudet och hans blick uttryckte
mörkaste förtviflan.
»Hvarför rifver pappa så i sitt hufvud,
har pappa inte kammat sig, » frågade Inga
bekymrad och såg upp med deltagande
blick. I detsamma stack Ingeborg in sitt
vackra hufvud genom dörren och såg litet
gäckande på honom.
»Nå, käre Axel lille? Hur står det till?
Lillan under soffan — badande i tårar!
Nej, och Alvar i pappas knä, också gråtan-
de. Och lilla Inga! Hvad roar du dig
med då?»
»Jag håller på att klippa roliga gubbar
och ska sätta det här håret på dem,» sva-
rade hon framvisande ett till hälften sön-
derklippt porträtt ur doktorns plånbok, där
han alltid burit det närmast sitt hjärta.
Och sönderplockad där bredvid låg den mju-
ka locken af ett silkesglänsande hår — den
där locken, som han fordom, i ljusa ung-
domsår, i hdelsefull kärlek kysst så oräkne-
liga gånger! Nu låg det allt framför honom,
sköfladt, oskäradt . . .
»Få se?» sade fru Ingeborg, med en
ovanlig glans i sina mörka ögon.
»Ack, älskade Ingeborg! Det är ej något
att tala om . . . Blott en ungdomsdröm.
Drömmen är nu skingrad af verkligheten.
Den här lilla trion har på en timme lärt
mig förstå, huru helt en mor får offra sig,
huru tålig hon måste vara. Förut har jag
kanske ej fullt uppskattat dig, men den
där lilla har förgjort mina ungdomsminnen.
På samma gång har hon dock lärt mig att
sätta mera värde på det närvarande. Älskade
min Ingeborg! Tag ut barnen och sköt
dem du! Jag är gladast, om jag aldrig
mera behöfver utföra det vanskliga uppdra-
get att vara barnsköterska!»
–––- ❖–––-
»Hur godt man gör.»
å jag i n:r. 15 af Idun läst den lilla skissen
»Hur man gör godt», så uppstod strax den
önskan i mitt hjärta att uppsöka fru Ek. Men
då jag ej vet hvar annorstädes än i Iduns spalter,
jag skulle kunna anträffa henne, så blir det på
denna plats jag beder henne skänka mig en stunds
uppmärksamhet. Mitt ärende? Jo det är att ur
djupet af mitt hjärta tacka fru Ek och alla dem,
som medverkat till att »basaren för vanföra
barn» kommit till stånd, tacka dem för allt ar-
bete, all själfförsakelse, tacka dem för att de ej
låtit förtalets, afundens och illviljans förgiftade
pilar såra och tillintetgöra lusten och hågen att
hjälpa andra, utan hållit människokärleken som
en skyddande sköld emot dessa mordvapens för-
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans £Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
