Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 14 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 149
såtliga anfall. Jag ville också gärna få berätta
något af hvad jag upplefvat, något ur det verk-
liga lifvet, som sannare och bättre än alla fanta-
siens drömbilder skall visa alla dem, som offra
tid, krafter och penningar på välgörenhetsbasa-
rer. »hur godt man gör.»
För några år sedan bodde jag i en småstad i
samma hus som en fattig arbetarehustru, änka
efter en fabriksarbetare. Hennes största bekym-
mer, men också största glädje, var hennes enda
barn, lilla Elsa, som allt sedan födelsen haft för-
krympta fötter och ben, så att hon aldrig kunnat
stå eller gå. Modern hade visserligen »fattighjälp»,
men den var otillräcklig att förse dem båda med
lifvets nödtorft, utan måste hon ofta vara borta
hela dagarne och hjälpa till i husen med byk,
rengöring och dylikt för att skaffa medel till dag-
ligt bröd. Under dessa dagar fick lilla Elsa vara
inne hos grannarne, som turade om att hafva
tillsyn och omvårdnad om den lilla snälla och
tysta flickan. De voro hjälpsamma och välvilliga
människor, som togo sig an den lilla olyckliga
och sökte glädja och uppmuntra henne hvad de
kunde. Det var öfverenskommet mellan mig och
flickans mor, att hon skulle säga mig till de dagar
hon gick ut i arbete, på det jag skulle kunna se
till Elsa och hjälpa hennes vårdare att glädja
och muntra den lilla, som längtade efter modern
och tyckte att det dröjde så länge, innan »mamma
kom hem». Men huru god vår vilja än var, och
huru vi än längtade efter att kunna bringa henne
någon verksam hjälp, en sådan, som åtminstone
för några dagar och nätter befriade henne från
de tärande näringsbekymren i stället för att,
som nu skedde, bara lätta litet på dem, så ställde
dock vår brist på makt och penningar oöfver-
komliga hinder därför. Så hade det gått år efter
år i tung dyster enformighet. Sällan såg man
ett leende på den djupt betryckta moderns an-
sikte. — —- — — — — — —• — — — — —
Det var en klar, vacker juniafton, — jag skall
aldrig, aldrig glömma hvad jag då fick bevittna,
Jag satt mig vid fönstret, som jag alltid bruka-
de, för att passa på moderns hemkomst och
vid första anblicken af henne långt nere i gatan
kunna glädja den lilla med utropet: »nu kommer
mamma!» Men hvarför kom ej i dag det där van-
liga glädjeropet öfver mina läppar, då jag fick se
moderns klädning skymta fram där nere vid gat-
hörnet? Det var förvåningen, undran, som gjorde
mig stum. Hvad hade händt? I stället för den
tunga och släpande gången och den prägel af
trötthet och tryck, som alltid hvilade öfver henne,
tycktes nu en stormande kraft drifva henne
framåt och helahennes ansikte,helahennet varelse
strålade af glädje. Innan jag hunnit hämta mig
från min öfverraskning, hade modern kommit in
i rummet och skyndat fram till sin lilla flicka,
hvilken hon under jublande: »Gud vare tack och
lof, Gud vare tack och lof,» tog i sina armar.
Glädjetårar sköljde hennes kinder, och så kom-
mo orden flödande som en glädjeström öfver hen-
nes läppar: »Du får komma till ett ljust vackert
hem, du får många lekkamrater, du får det så
godt och mamma skall hvarje dag komma till
dig. » Sedan hon något lugnat sig efter den starka
sinnesrörelsen, berättade hon för oss, att på af-
tonen hade en fröken kommit på besök till frun
i det hus, där hon arbetade, och frågat om hon
kunde upplysa henne om, hvar lilla Elsa Lind
bodde, hvarpå frun leende svarat, att hon kunde
få de säkraste underrättelser om den saken, om
hon gick ut i köket, hvarest Elsas mor var syssel-
satt med rengöring. »Både frun och den främ-
mande fröken kommo ut till mig,» fortsatte nu
modern, som tagit lilla Elsa på sitt knä, »och
fröken såg så innerligt god ut och var så vänlig
emot mig.» Hon talade om, att hon öppnat ett
hem för stackars lytta och vanföra barn och sökte
nu upplysningar om alla sådana, som funnos i
staden. De fattigaste skulle hon afgiftsfritt upp-
taga i hemmet, som på samma gång också var
skola, men de bemedlade skulle betala för sig.
Kyrkoherden, till hvilken hon vändt sig med för-
frågningar rörande de medellösa, hade särskildt
lagt henne på hjärtat att taga sig an Elsa Lind.
Det var hennes vänner och bekanta, som genom
att hålla basarer, konserter och aftonunderhåll-
ningar af olika slag hopbringat en större penning-
summa, som de nu öfverlämnat till henne på det
att hon genom dessa medel skulle få uppfylld
sin länge närda önskan, att få öppna ett hem
för sådana små olyckliga barn.
Min lilla berättelse är nu slut. Jag önskar, att
livar och en, som är lycklig nog att kunna få
vara med att hjälpa till vid basarer eller försälj-
ningar till förmån för de behöfvande, måtte vara
tacksam härför och att ingen af fördom mot
formen för denna välgörenhet håller sjg borta"
Hur mycken sjukdom har ej blifvit lindrad, nöd
afhjälpt och tårar aftorkade på detta sätt! Med-
vetandet om att hafva fått sprida glädje —• vore
det nu också bara till en enda människa —• bor-
de ju fylla hjärtat med den djupaste tacksamhet
till Gud, som helt visst icke lägger vikt på, hur
man gör godt, utan:
hur godt man gör. Armai.
–––- *–––-
JMhilda von J(och.
i ill fröknarna Elin Ahlström och Hild
1 Daug, systrar af Röda korset, hvilka,
som vi förut meddelat, den 28 april läm-
nade fosterlandet för att å krigsskådeplatsen
ägna sårade sin hjälp, slöt sig på vägen, i
samma ädla syfte, fröken Mathilda von Koch,
hvars afresa vi likaledes förut omnämnt och
hvars drag vi här återgifva.
Fröken von Koch — född 1852 på Got-
tenvik i Östergötland, dotter till major Hans
von Koch och hans maka, grefvinnan Octa-
vie Stackelberg, elev vid Sofiahemmet 1891
och efter treårig utbildning till sofiasyster
föreståndarinna för Barnbördshuset å Kungs-
holmen — hade alltifrån krigets utbrott
känt sig mäktigt dragen till de nejder, där,
om någonstädes, insiktsfull, offervillig, kvinn-
lig sjukvård är af nöden. Denna dragning
blef oemotståndlig, då Röda korsets beslut
i frågan vardt kändt. Vid middagstiden
ena dagen bestämde sig fröken Koch för
den betydelsefulla färden, eftermiddagen
använde hon till förberedelser för resan,
morgonen därpå for hon till egendomen
Leonardsberg utanför Norrköping för att
taga afsked af sin åttioåriga moder och en
syster, och redan följande morgon var hon
på väg till sitt med hänförelse emotsedda
mål.
I skrifvelser till sina närmaste har fröken
von Koch på det för henne egendomliga,
mildt glädtiga och humoristiska sättet skil-
drat sin lyckosamma färd genom Europa
och den rörande verkan sinnebilden röda
korset utöfvar på sydbornas naivt känsliga
sinnen.
Rik på arbetskraft och kärleksfull själf-
förgätenhet, torde fröken von Koch på det
nya, vida arbetsfältet komma att göra en
välsignelserik insats i Röda korsets kamp
mot lidande och död.
–––- *–––-
En syn.
t/id fönstret i skymningstimma
^ så drömmande tyst jag satt -
där ute föll kvällens dunkel
och stjärnor glimmade matt.
Frid låg öfver nejden vida,
beklämd dock var jag i håg —
till det blödande Hellas tanken
gled sorgsen i vemodståg.
Till krigets jasor och jämmer
och ve och sorger och kval,
till arma sårade, slagne
i plågor förutan tal.
Jag såg dessa stora salar,
där sjuksäng vid sjuksäng ryms . . .
Men, tyst — hvem är väl gestalten
— jag tänkte — som ljus där skyms?
Hon står vid lidandeslägret —
med lätt och kärleksfull hand
på sargade7 sårade lemmar
hon omsorgsfullt lägger jörband.
Hon 1er med tåren i ögat,
så tröstande, varmt och gladt,
hon svalkar brännande panna
i långsamt skridande natt.
Hvem är hon? jag tänkte — då plötsligt
jag vet, hvem den ljusa är,
jag ser ju, att korsets tecken
i flammande glöd hon bär!
Det tecknet så mäktigt talar,
det svar på min fråga ger —
jag spörjer ej mer — för den ljusa,
den väna systern jag ber.
Vid fönstret i skymningstimma
så drömmande tyst jag satt —
den sällsamma synen bleknat —
och kvällen skymde till natt.
En svensk kvinna.
––––-*–––––
För det blödande Grekland!
Vi hänvisa ännu engång till den »väd-
jan från Greklands till Sveriges kvinnor»,
hvilken var införd i Idun n:r 15. Snar
hjälp är här, om någonsin, af nöden, och
den minsta skärf, i kristlig kärlek gifven,
är lika varmt välkommen.
Bidrag kunna insändas dels till red:n af
tidningen Idun, dels direkt till kassaförval-
taren i Svenska kvinnornas national,förbund,
fröken Hulda Lundin, Stockholm, Brunke-
bergstorg 2 (adress: Augusta Lundin).
Vi fortsätta här nedan redovisningen för
hittills influtna medel:
Till redaktionen af Idun:
Transport från förra numret............. Kr. 717.80
G. Petersson 1.—; M. Magnusson
2.—; E. Fransson 1.—; A. Larsson
0.50; I. Andersson 0.50; I. Kjellman
0.50; O. Lindell 0.25; Malm 0.25; I.
H. Fagerberg 1.—; A. W. Wahlström
0.25; L. Johansson 0.25; Hulda A.
Berg 0.25; E. Lindkvist 0.25; K. E.
T. 2.—; Alma Pettersson 0.25; Sim-I
lund 1.—; Anna Hallonkvist .0.25; * ’
Maria Hallonkvist 0.25; Fru Öberg
I. —; Mina Larsson 0.25; I. Erickson
0.2 5; Änkefru Hedvig Orstadius 5.—;
C. E. Carlsson 0.5o; E. Karlsson
0.50; G. Andersson O.50; I- A. Karl-
berg 0.75; Karl Erikson 0.75; P. W.
Gustafsson 0.50; En okänd 0.50 ...
8. F. H., Bofors .................. »........... )) 5.—
A. B. C, Stockholm........................... » 1.—
Ytterligare insaml. i Jönköping genom
hofrättsrådet Axel W.Bratt.......... » 49.30
Insamling i Stöde genom M.R—li... » 50.—
N. B. ....... » 10.—
A—g, Västerås ........... » 2.—
S:a Kr. 857.35
O
£
-p
U
:Q £
m
o m
Vi
:c3
U1
t-* f-4
:0
CÎ
&
o
■»J
f-t ■P
o O
V2 £4
"ï-4
a cS
OC$ ■—1
G>
S. CO
« .
o to
O) "O
T3 ™
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
