Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 21 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 155
tillväxt. I fjol orsakades sålunda i Sverige
138 dödsfall af fosforförgiftning och drab-
bades häraf endast 6 män och barn, men
däremot 132 kvinnor, däraf 118 unga ogifta.
Det har ej varit lifsleda, som drifvit dessa
olyckliga unga kvinnor att tillgripa fosfor-
giftet. Nej, de ha i brottslig afsikt, i för-
tviflan och af sin starka längtan att komma
ur en olycklig belägenhet, för hvilken sam-
hället kastar all skammen på kvinnan, sökt
en räddning i det lifsfarliga medlet, som ej
blott hotar lifvet, utan hotar detsamma med
en ytterst kvalfull död.
Redan vid föregående riksdagar har denna
sorgliga samhällsfråga varit före, men de
humanitära skälen ha fått vika för ekono-
miska betänkligheter tills i år, då riksda-
gen på förslag af professor Curt Wallis be-
slöt hos regeringen anhålla om förslag till
lag om förbud mot införsel af och försälj-
ning inom riket af fosfortändstickor.
Vi skola i ett följande nummer redogöra
för några riksdagsbeslut af ekonomiskt in-
tresse för en del af vårt lands kvinnor.
––––-*––––-
”Som markens blomster ..
Ett genmäle.
en under ofvanstående öfverskrift i n:r
19 af Idun åt »kvinnorna i de bättre
klasserna» gifna läxan verkar som en ana-
kronism. Om ej det ultramoderna slagordet
»missbrukad kvinnokraft» inledde ifrågava-
rande artikel, skulle man tro den skrifven
några decennier tillbaka i tiden. Då hade
den måhända ägt en viss grad af befogen-
het — nu undrar man på den.
Att i våra dagar tala om att de unga
flickorna gå sysslolösa om hvarandra i hem-
men! ! Har då förf. alls ieke följt med
hela den moderna kvinnorörelsen, ej akt-
gifvit på det rastlösa arbete, som pågår på
det kvinnliga arbetsfältet, där kvinnan åter
och åter bryter sig nya banor, har han
(hon?) ej känt den fara, som hotar just
däri, att hon mer och mer aflägsnar sig
från sin gamla verksamhetssfer, hemmet,
hvilken tyckes blifva henne för låg och för
trång? Det lystringsord, som i våra dagar
behöfdes, synes mig vara: Halt! Dröj kvar!
Hemmet behöfver dig!
De där fem, sex vuxna döttrarna, som
gå hemma hos far och mor med hushålls-
förkläden, nycklar och andra husliga em-
blem, som gifva kokerskan order att lägga
en handfull cayennepeppar i soppan och
»sätta på» mjölken i tid, så att den hinner
bli »fil» till middagen, och endast vänta
på »honom», förefalla som en myt. Hvar
finnas de? I millionärshemmen måhända?
Men då vill jag fråga: Huru många sådana
hafva vi i vårt lilla land på fem millioner
inbyggare? I Storbrittanien med dess tret-
tionio millioner talas om »the upper ten».
Kunna vi ens räkna i hundratal, hvad som
här betecknar tusental? Emellertid höres
ej sällan en klagan öfver, att de rika flic-
korna, de som ej behöfva arbeta för sin
utkomst, »taga bort arbetet» för de obe-
medlade — alltså äfven i de rika hemmen,
i de hem, där familjefadern har stora års-
inkomster, vilja döttrarna nu för tiden ofta
ut, ej blott på nöjen och baler, utan i lif-
vets arbete på skilda banor. »Adjö far,
adjö mor!» heter det om morgonen, och ut
springa de fem, sex åt hvar sitt håll, först
på s. k. fortsättningskurser — äfven mat-
lagningskurser, där de få lära, att en näfve
cayennepeppar är för mycket i en soppa,
och sykurser, där de få lära sig linnesöm-
nad, stoppa och laga — högre skolor, aka-
demier m. m., och, när de sedan hunnit
utbildning, till sina banker, sina skolor,
sina kontor o. s. v., och de gamla föräl-
drarna eller den gamla modern få sitta
ensam hemma. Godt om någon liten Cen-
drillon förstår, att äfven där är en viktig,
en stor plats att fylla! Hemmet behöfver
goda krafter; de gamla behöfva sol, »blom-
ster», ungdom och kärlek för att ej känna
ålderns börda för tung, och tjänarne behöfva
tillsyn. Heder åt den, som ej anser denna
lifsuppgift för ringa, som stilla och ödmjukt
där fyller sin plikt!
Nej, säga hvad man vill om vår tids
genomsnittskvinna — lat är hon ej ! Na-
turligtvis vill jag ej förneka, att det gifs
en och annan lat kvinna, liksom det gifs
lata män, men som regel gäller det, att det
i vår tid arbetas strängt, strängare kanske
än någonsin. Grottekvarnen mal, mal, mal.
Se vi på de unga flickorna, finna vi en nä-
stan feberaktig ifver hos dem att utbilda
sig för något visst fack eller kall. Ofta är
drifkraften en önskan att kunna tillfreds-
ställa de stegrade behof, som följa med en
stigande kultur, men man spårar ock ide-
ellare motiv: en lust att fylla lifvet med
innehåll, en törst efter kunskap, ett begär
att uträtta något gagneligt i världen, vitt-
nande om, att »det ytliga fjärilslifvet, där
nöjena äro det förnämsta», ej tillfredsstäl-
ler, att kvinnan ej är så ytlig och flack,
som kvinnohataren vill göra henne. Fram-
för allt torde dock bevekelsegrunden vara
att söka i en vaknad själfkänsla, som ej
vill finna sig i det förödmjukande alterna-
tivet att gifta sig för att blifva försörjd.
Men antag nu, att dessa »markens väna
blomster, som icke spinna och icke sy»,
verkligen finnas, och antagligen har väl ar-
tikelförf. sett något exemplar af dem, så
frågas: Hafva icke äfven blommorna sin
»raison d’être»? Glädja och vederkvicka
de ej sinnet? När man om våren kommer
ut och ser marken täckt af de blåa sipporna
eller känner doften af konvaljerna, gläds
man ej? Och dessa unga flickor, som ej
behöfva arbeta för sin utkomst, som ej
pressas af de ekonomiska bekymren, som
lefva liljans lif i ett komfortabelt hem, fylla
icke äfven de en mission? Jo, utan all
fråga göra de det, när de hafva ett godt
hjärta. Och de själfviska och stygga måste
ju lämnas utom räkningen; de kunna ej
liknas vid »väna blomster», utan måste in-
rangeras bland tistlar och nässlor.
Må vi ej yrka på, att blommorna för-
svinna från vår jord! Och må vi i allmän-
het ej döma för hårdt öfver den lust, som
finnes hos de unga, att roa sig, dansa, leka
och äfven kläda sig! Den är så naturlig
för deras ålder. Icke ville vi väl se sjutton-
åriga gummor i dystra färger och med
stränga miner? »May they have their sugar-
plums in right time!» säger Bulwer så bra.
Må de en gång, så vidt möjligt, hafva so-
liga ungdomsminnen att värma sig vid,
när stormen hviner i knutarna! De gamla
räkna ju ofta dessa minnen till sitt lifs
bästa skatt.
Och nu äfven några ord om de där »af-
gudade och omhuldade svärmödrarna», som
sedan de några år latat sig med inackor-
deringar, »fortsätta att i sina döttrars kom-
fortabla hem lefva ett arbets- och bekym-
merfritt lif under många långa år, trots
sina svärsöners varma önskningar om mot-
satsen». Inge medgifver själf på ett annat
ställe, »att en god husmoder bör äga kun-
skaper och mångahanda färdigheter», hvar-
för då hugga på dem, som skaffa sig sitt
bröd genom inackorderingar, och framställa
detta förvärf, som vore det passande blott
för dem, som ingenting kunna och ingen-
ting vant sig att göra? Medgif inkonse-
kvensen däri! Den ökade efterfrågan be-
tingar den ökade produktionen, och så äf-
ven på detta område. Det har visat sig
som ett växande behof, att hemmen i sta-
den öppnas för barn och ungdom från lands-
orten, och jag inser icke, hvarför icke detta
förvärf är lika hederligt och aktningsvärdt
som något annat, hvarför icke kallet att
omhändertaga de unga är lika mödosamt
och maktpåliggande, om det tages på rätta
sättet, som hvilket annat som helst.
Icke rosar man just i vanliga fall lotten för
den stackars svärmoder, som blir tvingad att
en gång på ålderdomen äta barnens bröd.
Skam till sägandes plägar det brödet mån-
gen gång vara ganska surt. Hvarför göra
det ännu surare? För resten kan en sådan
gammal farmor eller mormor vara till ovär-
derlig nytta: hon håller barnbarnen med
strumpor, hon sysselsätter dem, hon lappar
och lagar och hjälper med mångt och myc-
ket, som eljest skulle lejas för. Lata gamla
fruar minns jag mig ej ha sett.
Till sist vill jag bryta en lans för de
gamla fröknarna, som äfven blifvit angripna
i Inges föga kvinnovänliga artikel. »De
hafva», heter det, »bröder och svågrar eller
andra nyttiga släktingar, som de låta arbeta
för sig, medan de själfva, ännu fullt arbets-
föra, sitta med händerna i kors och njuta
sitt sorgfria väsen». Hvar hämtar Inge
sina typer? Till sextio, ja, sjuttio år har
jag sett de gamla fröknarna arbeta med
nästan oförminskad ifver, och om en faster
eller moster tillbringar sin medelålder i
släktingars hem, brukar hon då i regel ej
vara overksam. Mången mor och husmor
skall nog ge mig rätt i, att denna syster
eller svägerska, faster eller moster, varit
henne till ovärderlig hjälp under årens lopp
vid barnens sjukbäddar, med deras läsning,
med än ett, än ett annat. Så värst oegen-
nyttiga bruka i allmänhet ej släktingar
vara, att de af pur barmhärtighet låta så-
dana äldre fröknar »lefva sitt parasitlif på
dem». Och om dessa ogifta kvinnor på
ålderdomen — förr kunna de ej enligt sta-
tuterna komma i åtnjutande af dessa för-
måner — ur understödsfonder måste söka
medel till sitt uppehälle, så torde detta helt
enkelt vara en följd af, att kvinnoarbete varit
så uselt betaldt, att det ej medgifvit be-
sparingar för ålderns dagar. För de fattiga
ur arbetsklassen verkas jämförelsevis myc-
ket — de s. k. »pauvres honteux» ha mån-
gen gång i själfva verket svårare att draga
sig fram ; de äro för stolta att visa sitt ar-
mod för världens ögon, de gömma sig un-
dan, och ingen vet om de tysta, ensamma
strider, de utkämpa, om den diet, hardt
när till svält, de lefva på. Och så miss-
unnar man dem en femtilapp ur en under-
stödskassa och en katt till sällskap!
Nej, kära Inge, när ni nästa gång skrif-
ver i Idun, så tag af er de gråa glasögonen
och försök att se edra medmänniskor med
mera kärlek och sympati. Att ni kan ha mån-
get allvarsord att säga, som förtjänar läg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
