Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 21 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 I D U N’ 1897
gas på hjärtat, det röja delar af er artikel,
men — var rättvis och skjut ej öfver målet!
»Om ditt öga mörkt och kallt
skådar kring, skådar kring,
mörker själf du då befallt
hölja jordens ring
öfverallt.
Om ditt öga varmt och klart
skådar kring, skådar kring,
se, då klarnar också snart
hela jordens ring
underbart.»
Ellen Bergström.
–––- *–––––-
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått oeh g’odt.
För Idun af
Lovisa Petterkvist.
Bref I.
Inte vet jag, om någon människa mer
än jag känt hur det känns, när man vill
komma i väg och inte kan!
Först fick min man fulslag i fingret; så
fick min yngsta hjärteblomma till barnbarn
mässlingen, så sa min jungfru upp alldeles
oförmodadt, och .så sprang jag själf så oför-
trutet mellan kök och sjuksängar, att jag
blef som en trasa och måste lägga mig
mellan lakan, »i influensa», sa doktorn, och
under hela tiden låg Iduns redaktör som
en gråsten på mitt hjärta, ty tänk, om jag
inte skulle kunna hålla mitt löfte att kom-
ma ned till Stockholm och skrifya om ut-
ställningen !
Men allt har en öfvergång, fast det mån-
ga gånger inte ser så ut. De mina är nu,
Gud ske lof, raska igen, men med mig är
det både si och så. Inte att jag precis är
sjuk ; jag känner mig bara så fasligt dum.
»Nej, vet du, Ruffen,» sa jag till min
man, »det här går aldrig för sig. Jag te-
legraferar och frågar.»
Så telegraferade jag till Idun så här:
»Känner mig fasligt dum. Ska jag kom-
ma ändå?»
Svaret blef: »Betyder ingenting.»
»Ja kära,» sa jag, »betyder det ingenting,
så —»
Och nu är jag, det vill säga vi här.
Vi kom i går.
Om det är resan, ombytet eller hvad det
är, men betydligt raskare känner jag mig.
Medvetandet att jag har rättighet att vara
dum, har gjort mig ofantligt godt. Min
tro är, att de flesta författare skulle bli
mycket kvickare, om de bara visste, att
de hade lof att vara så dumma dc ville.
Euffen ville att vi skulle fara med båt
från Sundsvall, men jag ville njuta af åter-
seendets fröjder, tum efter tum, och så höll
jag i med att vi skulle fara med tåget.
Oupphörligt under vägen så s;> jag: »O,
Ruffen, minns du här, och minns du här ! »
(Från vår förra Stockholmsresa.) Men Ruf-
fen mindes bara en vacker Hick: , som vi
haft i ressällskap från Upsala, o< h som. se-
dan, förresten, blef en riktigt kär vän.
Sådana är männen, de glömmer oftast
sin hustru, som de har för ögonen livar
dag, men de kommer stadigt i håg hvar
enda flickslinka de möter, om det också är
bara för en minut.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af
Men jag kände mig allt för lycklig för
att hänga upp mig på småsaker !
Sa jag lycklig ? Ja, det är jag också,
minus — — — eller rättare sagdt: plus,
det pluset att solskenet har sin skugga.
Ja, det säger jag, att det skulle vara hra
skönt ibland att inte behöfva vara släkt
med sin egen släkt, isynnerhet med släkt som
aldrig kommer ihåg en oftare än den kan ha
nytta af en — och den är stor. Men jag tänker
inte tåla det, jag gör det inte! Jag talar
om kusin Johan, som hängde sig på oss i
Sundsvall och som tycks tänka bli hängan-
de, sparka bakut bäst jag vill!
Han har varit repslagare, har sam-
lat bra med pängar, går som om hade spi-
raler i knäna, och ser märkvärdigt ung ut
för sina år. Jag känner till honom bara
par rennommé förut — men det är nog.
Han är lika treflig att ha med sig som
en hoppgubbe i en ask: man vet aldrig
när han ämnar hoppa fram eller hvad han
ämnar ta sig till.
Just den egenheten tog eller retade lif-
vet ur hans hustru, jag vet inte hvilket,
och kommer nog att ta eller reta lifvet af
mig med, Euffen må säga hvad han vill,
ty naturligtvis säger Ruffen, att Johan är en
utmärkt hygglig karl, redbar som guld och
from som ett lam. Åtminstone måste det
i så fall vara ett ovanligt fullväxt lam —!
Nå ja, jag får väl se. Inte värdt att
oroa sig i förväg. Hvilka minnenas ström,
som störtade öfver mig, när jag till sist
vid Gustafs sida rullade in på centralper-
rongen, låter inte ens beskrifvasig! »Månn
tro redaktören är nere ! » hviskade jag. Bland
människorna stod en riktigt söt herre i ljus
rock, håret framkammadt i krokar och tjock
bambukäpp med guldknapp, som han höll
mot munnen.
»Det är bestämdt han!» sa jag.
Mycket riktigt. Herrn nalkades, lyfte
hatten två tum rakt upp i vädret och sa:
»Förlåt, men det är väl inte herrskapet
P . . .»
»Jo, det är det visst det, » afbröt jag strå-
lande och neg, fast ett kupéfönster just
inte är någon lämplig plats för artighets-
betygelser.
»Iduns redaktör är förkyld — han har skic-
kat mig i sitt ställe. Mitt namn är Lyeko.»
»Per?» frågade jag oskyldigt.
Herrn såg litet förvirrad ut, men så log
han, och så skakade vi hand, de bästa
vänner i världen.
(Näst att gråta med folk, finns det inte
något bättre än att skratta med folk, för
att bli riktigt hastigt bekanta.)
Nu presangterade jag Euffen och natur-
ligtvis kusin Johan, som sin vana likmätigt
passade på och begagnade näsduken just i
detsamma. Herr Lycko tog på sig allt be-
svär med bagage och sådant, men ändå
tyckte jag presis att jag glömt något, men
det var visst bara influensan, och hon kunde
gärna stanna där hon var.
»Hvar ämnar herrskapet ta in?» frågade
herr Lycko, som vid närmare påseende hade
det finaste sandgula ansikte, dito mustascher
och hår och nästan ögon med, fast de stötte
litet mer i bernsten och kanske voro litet
små.
»På hot ...» sa jag.
»Privat!» högg Gustaf af, och det så det
gnistrade. En sådan lufver, som inte un-
der hela resan sagt ett ord om något som
hälst »privat» och nu passade på, när han |
hade vittnen! Men vänta du! Gömdt är
inte glömdt! Nu höll jag naturligtvis god
min.
»Ja då tar vi väl en åkare då?» sa herr
Lycko.
»Kör i vind,» sa jag, »meninte-nå’n af
de nya, med hexameter bak.»
»Taxameter, hm, hm, » sa Ruffen.
»Ska du rätta mig, gubben lilla,» skrat-
tade jag uppsluppet. »Tror du inte jag
vet . . .? För öfrigt är inte skillnaden så
stor. O, så fint här har blifvit ! Här luk-
tar utställning på långt håll!»
»Är inte skillnaden så stor?» frågade
herr Lycko och såg lindrigt intresserad ut.
(Jag tror, att han mest af allt ser »lindrig»
ut.)
»Nej!» sa jag. »Hexameter är, så vidt
jag vet, värs utan rim; taxameter är, också
så vidt jag vet, prosa utan reson, ty att
det är utan reson, att man ska räkna efter
hvad hvart steg kostar, när man ska
åka för att roa sig, det . . . Gud, Johan,
du måtte väl inte tänka börja äta smörgås
här!»
Detta senare afsides till Johan, som stack
handen i fickan på ett misstänkt sätt.
Så satte vi oss i, Ruffen och jag på
framsätet, herr Lycko på baksätet och kusin
Johan i en vagn för sig.
När jag satte mig i, knakade vagnen till.
»Nu åkte du allt en mil, gumman lilla, »
småmyste Euffen.
»Jag?» sa jag.
»Om taxametern funnits.»
»Väger den folk till på köpet! Ja, då . ..!
Kusk,» afbröt jag. »Kör alla krokvägar ni
kan få fatt i och håll er på alla stora ga-
tor som finns, O, Euffen, så härligt det
här är!»
Under tiden studerade herr Lycko(-Per?)
ett tätt tryckt papper.
»Hvad är det där,» frågade jag nyfiket.
»Adresser från uthyrningsbyrån med
mera, » svarade han.
»Hur många rum finns det?» sa jag.
»Bara 10,000.»
»Hu då!» sa jag.
»Men det var sant — jag har ju all-
deles glömt af — herrskapet är erbjudna
husrum hos fru Agrell, författarinnan.»
»Tackar,» sa jag, stramande upp mig
minst två tum, »men det blir då ingenting
utaf. »
»Jag trodde — d. v. s. redaktören
trodde, att herrskapet var mycket goda vän-
ner?»
»Åh ja, bevars, det med emellanåt; men
man kan tröttna på det som bättre är än
att bli sedd öfver axeln alltjämt, och det
blir jag. Men Ruffen, titta, så vackra hus
här har blifvit — och sådana butiker! O,
nyp mig litet, är du snäll, så jag får känna
att jag är vaken!! Men hvad är det för
en faslig stenhög?» tilläde jag plötsligt.
»Det är Kungliga Operan. Känner inte
fru Petterkvist igen den?»
(Herr Lycko såg fortfarande lindrigt in-
tresserad ut.)
»Åh nej,» sa jag och spärrade upp ögo-
nen det värsta jag kunde. »Den, som skulle
bli så vacker!»
»Nå, är den inte vacker då? Terrassen
till exempel ...»
»Åh ja, joo,» sa jag, »den är nog vac-
ker — för sig. Men innan man kommer
dit!! Jag hade alltid trott, att en opera
skulle verka som ett konstens tysta tem-
pel.»
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans tCacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
HULTMÅNS CÅCÅO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
