Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 28 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Fullkomlig! lugn, trängde lierr Lycko sig
in bakom mig, trots att karlen bjöd till att
klämma af honom en bit af näsan i dörr-
öppningen i detsamma.
»Ska den där valpen vara med så —
— » sa han mulet.
»Visst inte,» inföll jag hastigt, »vi har
en ann herre med oss, en som är mycket
värre,» höll jag på att säga, fast jag lyck-
ligtvis kom i håg mig i tid.
»Inga barn, inga hundar heller?»
»Ar herrn rotéman?» frågade jag mildt.
»Hur så?»
»Jo, de lär vara sådär — älskvärda, de,
har jag hört. Kom Gustaf, så — — —»
»Nej stanna — det kan ju hända
— att herrskapet passar mig. Torka af
fotterna — — var så god.»
Vi lydde, men inte herr Lycko. Han
öppnade, så döf oçh oberörd, som om han
varit i en helt annan värld, eller åtminstone
som om han varit hos en annan värd, dör-
ren till rummet och steg in otorkad.
Kan någon tro det1 Kummet var stort,
med hvälfdt åttkantigt tak och hade ett bredt
kristallklart fönster och en den skönaste
utsikt öfver Djurgårdsbrunnsviken. Flaggor
i stället för dörrdraperier och hvarenda vrå
var full af de mest egendomliga prydna-
der.
Inte ett dammkorn någonstans —––––
Värden stod bredbent med en kall-pipa i
munnen och såg ömse på oss, ömse på
rummet.
»Jag tror det duger?» sa han till sist,
stolt.
»Det gör det visst,» sa jag förtjust, »jag
tror aldrig att jag sett något så sött! Men
hvem ska passa upp?»
»Jag förstås,» svarade värden lugnt.
»Ah herre Gud!»
»Ja, tror frun kanske jag skall släppa
något kvinnfolk hit in? Jag är händig som
den smäckraste husa!. Först hade jag bara
tänkt ta herrar, men de äro sådana oor-
dentliga krabbor, landtkrabborna. Rör in-
genting därborta! (Det var åt Lycko!)
Frun ser inte så tuddig ut — och tycks
vara rätt snygg. Nåå, ska vi slå till för
tio om da’n?»
»Ja, men,» sa jag, »när — —»
» Vill herrskapet ha rummet, eller vill
herrskapet inte?»
»Nej, inte under sådana förhållanden att
städningen ska —»
Bom! var dörren igenläst och vi rentut
utfockade.
»En sådan lustig kurre!» skrattade jag.
»Präktig typ,» sa herr Lycko och gjorde
ett par anteckningar- (Mån tro han är en
sådan där raportör eller krigskorrespondent?
De lär ju vara otroligt modiga och härdade !)
Nästa försök var hos en pastorska i svart
sidenklädning och hvit mössa, som rullade
omkring benen på oss som ett käggelklot,
medan talets ström flödade oförtrutet från
hennes läppar.
Hennes specialitet var »utfällning». Hvar-
enda möbel i hennes hus kunde fällas ut
till säng: »matbordet med».
Naturligtvis trodde jag nu, att Gustaf när-
han fick höra hvilka priser det var, skulle
ge order om att fara till vår älskade »Prins
Oskar», där vi bodde sist, men pytt, gjorde
han! I dess ställe sa han: »Tänk hvad de
nu ska skörta upp en på hotellen ! »
»Ah ja, hvad den saken angår,» sa jag,
litet bäskt, »så föredrar då åtminstone jag
bra mycket att bli uppskörtad på ett ho-
ï DU N
tell än att bli det privat, ty på hotellen
har man åtminstone kypare till sin dispo-
sition ! »
Nu sitter jag emellertid i ett riktigt tref-
ligt rum på Kaptensgatan och skrifver.
Strax vi kom inom dörren här, kände
jag att här inte var någon ’kapa åt sig’-
luft. Jungfrun såg snäll och reel ut, och
värdinnan — en öfverstedotter — är jag all-
deles kär i. Och så billigt!
Bara 6 kronor om dagen för båda rum-
men med uppassning. Möblerna äro gam-
malmodiga och rara, blommorna är väl vår-
dade och sol finns det öfverallt.
Vår snälla värdinna har till och med
skaffat sig ett par alldeles nya sängar till
utställningen — harmonisängar!
»Harmonisängar! Kors gubben,» sa jag,
»det passar just för oss det!»
Det enda felet med fröken Alm var att
hon hade ett rum till, hvilket Ruffen na-
turligtvis genast ■ tog åt kusin Johan, som
gjorde sin entré genom att bära upp sin
koffert själf, medan stadsbudet gick bred-
vid och pustade.
Nu ska jag packa upp, fast det då inte
finns mycket att packa upp. Sist vi var här,
tyckte Ruffen jag hade dragit för mycket
med mig, det har jag försökt hjälpa nu
genom att inte ta med mig något alls. Sen
ska jag skrifva till barnen, och nu ska jag
bada.
Ack, hvilka njutningar man har i Stock-
holm! Jag skulle så gärna vilja ta någon i
famn. Det skulle kännas som en riktig
lättnad ! Men Ruffen har gått och rakat sig
och herr Lycko — —?
Ja, dels är han ju inte kvar, och så —
Nog såg han utmärkt hygglig ut, men det
är inte alla hyggliga karlar som passar sig
att ta i famn! Gud, hvad jag redan saknar
Willy, Willy Bogren, så godt som vår son.
Vore han bara här så. Men han är borta
och gifter sig och är inte ens litteratör längre.
Om jag begriper hvar min nya lamaschal
kan vara!
Tio minuter senare.
Nu vet jag hvar schalen är! Den är tap-
pad, när kusin Johan ropade sitt: »ptroo!»
Inte kunde det falla det geniet in att ta
upp den själf, tycker nå’n det. Skyller på
att kusken inte stannade. Liksom en kusk
inte alltid stannar, när man säger åt ho-
nom! Jag börjar frukta att Johan är den
mest utvecklade af hela sin stora lamsläkt !
Men jag glömmer allt, när jag lutar mig
djupt ut genom fönstret, ty då ser jag nå-
got luftigt och ljust sträfva mot skyn.
Det är bestämdt utställningen! Vore jag
där!
–––- *–––-
Från våra svenska sjuk-
sköterskor i Athen
erhöll Iduns redaktion häromdagen brefun-
derrättelser, hvilka helt visst lifligt torde
intressera vår läsekrets. En af »Röda kor-
sets» utsända sjuksköterskor, syster Elin
Ählströrn, skrifver nämligen till oss som föl-
jer:
Athene den 16 maj 1897.
I största korthet vill jag endast, enligt
löfte, underrätta Eder, det vi alla efter 8
dagars tröttande resa lyckligen framkommit
och fått arbete vid f. d. ministern Skouzés
— eller kanske rättare sagdt madame Skou-
zés — nybildade ambulans i Ecole politec-
1897
nie. Vi ha nu där fått ordna arbetet helt
och hållet efter svenskt mönster, och i syn-
nerhet gör operationssalen ett svenskt hem-
vandt intryck, där syster Daug och jag pre-
sidera. För öfrigt finnas här två läkare,
en grekisk och vår svenske (professor Åker-
man), samt ett tiotal »kandidater» utan
ringaste aning om antiseptik, än mindre
om aseptik, en svensk sjuksköterska förutom
oss två, tre danska samt en norsk. Man
skulle således nästan kunna kalla detta
en helt skandinavisk ambulans!
Patientantalet uppgår till 65 à 70, fast-
än en del redan utskrifvits såsom friska ;
dock vänta vi i öfvermorgon en ny sändning
sårade, om allt går efter beräkning.
Aldrig går den synen ur mitt minne, när
den första svallvågen af krigets spillror mot-
togs af oss. Vagn efter vagn, bår efter bår,
alla fyllda med soldater, dödstrött maktlö-
sa och blödande, ehuru de flesta voro rätt
bra förbundna. En del hade brand i sina
lemmar, en del fracturer, en en kula i ma-
gen, en annan i bröstet o. s. v. Och un-
der allt detta sorgliga en villervalla och ett
bråk rundt om de stackars hjälplösa, hvil-
ket kunnat bringa en frisk människa ur
fattningen. Huru mycket mera då en sjuk!
Dock sent omsider, kl. 3 f. m., var allt
lugnt och alla i sina rena hvita bäddar.
Vid allt detta arbete biträdde en del af
Athens aristokratiska kvinnovärld på ett sätt
så hjärtligt oçh ömt, att det var riktigt rö-
rande att bevittna.
Ja, det är hjärtevärmande att få erfara
all den vänlighet och tillmötesgående, som
bevisats oss hvarhälst vi dragit fram, tack
vare våra armbindlar med det röda korset.
Och detta icke .minst ifrån allra högsta ort!
Konungen och drottningen, som båda be-
sökt vår ambulans, ha särskildt uttryckt sin
belåtenhet med de svenska sköterskorna.
Patienterna äro också så rara och vän-
liga, fastän vi ej förstå hvarandra. Våra
lärospån i det grekiska språket äro obetyd-
liga, men när mimik och teckenspråk å ömse
sidor tagas till hjälp, reder det sig dock.
Vår vistelse här är beräknad till ungefär
två månader, så vida fientligheterna nu
upphöra. — — —
–––- *–––-
\lvadjag minns
om
jiung Oscar.”
en framställning vi under denna ru-
brik i n:r 18 af Idun gjorde till
vår läsekrets — att vara oss behjälplig
vid samlandet till konung Oscars före-
stående jubileum af en minnes-skatt från
hans personliga umgänge med sitt folk
— synes glädjande att omtala ha väckt
allmänt intresse och bidrag ha redan
börjat inflyta. Vi bedja att ännu en
gång på det varmaste få lägga denna
sak och den nämnda framställningen
i n:r 18 på våra läsarinnors hjärtan.
Bland annat skrifver en läsarinna
till oss: »Kan ”hvad jag minns om kung
Oscar’ äfven från den tid han ännu
blott var hertig af Östergötland använ-
das som material till Iduns jubileums
nummer?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
