Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 28 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Damernas skald.”
I Ippmanad på det vänligaste af »lduns»
red. att skrifva några rader till mitt
porträtt, sänder jag härmed dessa:
Mina damer !
Hvad kvinnan vill — vill redaktionen.
Och det är väl närmast Er, mina damer,
jag har att tacka för den äran att nu
få inleda det manliga porträttgalleriet i
Er egen tidning.
Själf kan jag inte finna det annat än
som en blodig ironi — detta att sitta
här vid mitt skrifbord och hålla tal öf-
ver en mustascherad och oförbätterlig
ungkarl som jag själf.
Men talet skall också bli därefter —!
Mitt lif har inte många data.
Att jag föddes någon gång och någon-
städes är ju solklart. Och inträffade
denna oundvikliga händelse i Gefle den
26 oktober 1858. Men redan 67 flyttade
min familj till hufvudstaden, så jag kan
ju så godt som sägas vara stockholms-
barn. Man kan åtminstone inte vara
mera genuin stockholmare än jag.
Om min ungdom är icke mycket att
tala. Jag hade mitt första svärmeri—
det där oändligt ljufva, ni vet — skref
vers, läste latin och tänkte på scenen,
när jag konjugerade amo. Ja, min kär-
lek för teatern gick till och med så
långt att jag i närheten af studentexa-
men slungade boken — det var illa gjordt,
inte sant? ■— för att i stället gå hos fru
Tammelin och taga lektioner. Ja, jag aflade
till och med en kort visit vid kgl. teatrarnas
Vi svara: naturligtvis! Det är visst ej
meningen, att dessa erinringar endast
skola omfatta konungens regenttid, utan
alla minnesblad från hans långa lif,
allt ifrån barnaåren och vidare, äro lika
välkomna. De böra endast ha den per-
sonliga upplefvelsens värdestämpel.
Redaktionen.
––––– *–––––
Under signatur.
Skiss af £—y.
olstrålarne dansade i rika knippen in genom
de klara fönsterrutorna, dallrade öfver blad-
växternas djupa grönska och bröto sig till sist i
ljuskronans prismor.
Framme vid fönstret, omgjuten af solskenet,
stod Inez Hanner och blickade tankfullt ut i
fjärran. Den mjuka morgondräkten af ljusblått
ylle föll i smidiga veck omkring hennes höga,
smärta gestalt. Det blonda, naturligt lockiga
håret glänste i solljuset med en gyllene glans
och förlänade det något bleka, uttrycksfulla an-
siktet en ungdomlig fägring. Anletsdragen voro
oregelbundna; det var endast de djupblå ögonen
med deras mörka ögonfransar, som kunde äga
anspråk på skönhet.
De smala hvita fingrarna lekte tankspridt med
den blåa kordongen. Upp och ned foro de små
mjuka bollfransarna, allt under det Inez’ tankar
ständigt kretsade kring ett och samma föremål.
Tänk, om han hade läst, hvad hon skrifvit! Om
han förstått, hvem som skrifvit det, oaktadt hon
ej satt sin vanliga signatur därunder, utan en
dast ett litet obetydligt »—z». »Zl» ja, så kunde
ju hvem som "helst teckna sig. X—Y—Z—, det
var ju ett vanligt inkognito, intet annat.
DANIEL FALLSTRÖM.
elevskola och var kamrat med lilla Ellen och
långa Helga.
Så debuterade jag — det är en lustig histo-
ria, min debut, men den får vara till en an-
Så oförståndig hon varit, som hela morgonen
grufvat sig för denna upptäckt ! — Hon log åter
friskt och gladt. — Först och främst bruka ju
herrar i allmänhet sällan läsa det rent litterära
i tidningen, dessutom stod ju detta »under strec-
ket», och sådant anses visst af skapelsens her-
rar vara något uteslutande fruntimmersaktigt.
Åhnej, — det var ingenting att oroa sig öfver.
Hon kunde tryggt börja sitt arbete igen liksom
alla andra dagar; den utlofvade biografien måste
hon afsluta i dag, hon visste, att det bråskade
därmed, och på sista tiden hade hon verkligen
varit lat och försumhg, ja, oförlåtligt lat.
En stund flög pennan raskt utefter papperet,
men så sjönk den åter ned. — Hvad var det
hon skrifvit på ett ställe i skizzen? »Hon visste,
att han älskade henne,» — ja, men hon visste
också, att i verkligheten skulle de båda småning-
om glida undan hvarandra i det all lycka upp-
slukande konvenansens slaflif, hvari de båda vo-
ro inkastade. Hon visste, att i hennes sätt mot
honom låg — mot hennes vilja — något kyligt,
afvisande; hon sökte mildra det, men hon kun-
de det ej, det var den slöja, som hon måste
kasta öfver sina varmaste, innerligaste känslor.
Och han å sin sida syntes allt mera tyst och
tilbakadragen; en osynlig mur hade rest sig mel-
lan dem, snart skulle de vara lika långt skiljda
åt, som om milslånga sträckor låge dem emellan.
Det skulle gå med dem som med så många an-
dra, ty »mötas och skiljas är lifvets gång», fast
»skiljas och mötas är hoppets sång.» Skulle hon
låta hoppet fullfölja sin sång? Eller skulle hon
draga ett bredt streck öfver det sista årets ljuf-
va och bittra dagar, stryka bort ur minnet alla
de fina mjuka stämningar, som ännu dallrade
inom henne, börja hvardagslifvet på fullt allvar,
lefva blott för sitt arbete och för sin lilla klena
syster, — aldrig mer öppna hjärtat för det ljuf-
va, betagande medvetandet att vara älskad.–––
Ja, ja, bäst att vara klok. När man fyllt tjugu-
åtta år, är själfständig och oberoende, hvarför då
skapa sig oro och sorger? Oförståndiga hjärta,
som ropar på kraf efter lycka? Hvar finnes väl
nan gång. Naturligtvis i Horatios roll, och
Lindberg spelade då Hamlet i Göteborg.
Den eminente konstnären och sceninstruk-
tören uppmanade mig att fortsätta: jag hade
min framtid vid scenen gifven, sade han, i
starka och känslan tilltalande roller. Menjag
gaf alltsammans på båten, jag fann kuliss-
lifvet tomt och flackt, och Sverige fick en
medelmåttig skådespelare mindre, men i
stället en medelmåttig skriftställare mer.
Jag gick in i Hugo Nisbeths nyutgifna
»Figaro», skref skisser och romaner i
långa och korta spalter, jag reste till
Paris och lefde ett år bland studenterna
i Quartier Latin — ett härligt, fritt,
obundet, stormande lif à la Murger!
Så kom jag hem, blef krönikör i Af-
tonbladet under Spilhammar, gaf ut en
skönliterär veckotidning, som hette »Puck»
— Ni minns den nog inte — och sedan
Gud vet allt hvad jag skrifvit. Har nå-
got stannat i Ert minne, vore det mig kärt.
Bland det bästa jag gömmer som minne
för lifvet äro solskensdagarna i Italien
1893, tack vare Svenska Akademiens fri-
kostigbet mot en fattig poet, och den
sympati, jag i så rikt mått mottagit
från »Iduns» läsarinnor. Den har varit
stor — ja, allt för stor i förhållande
till det lilla jag kunnat gifva. Men så
ligger det också i den en vänlig uppfor-
dran att gifva ännu mer. Och jag vill
försöka.
Till dess — au revoir!
Er
Daniel Fallström.
lyckan? I drömmen? Kanske aldrig i verklig-
heten. — —- Men ändå!
Halft omedvetet räckte hon ut handen efter
tidningen och fördjupade sig åter i den lilla
skissen. Hon kände sig ånyo genomträngd af
den känsla af sällhet, som fyllde henne vid ned •
skrifvandet däraf.
Hon hade några dagar varit så nedstämd till
mods, arbetet hade gått trögt, hon kände sig en-
sam, onyttig, missbelåten med sig själf, o. s. v.
Men så sken solen upp en eftermiddag efter ett
stridt vårregn, och Inez tog hastigt hatt och kappa
på ooh skyndade allena ut på långpromenad utåt
Sturevägen. Och plötsligt försvann allt vemod
och all lifsleda: naturen talade sitt mäktiga språk
om alltings förnyelse och uppståndelse, och hon
gladde sig som ett barn åt de spirande blåsip-
porna, de svällande bladknopparna, åt den mil-
da, fuktiga doften af gryende vår.
Vid hemkomsten satte hon sig genast ned vid
skrifbordet och gaf luft åt sina tankar och käns-
lor. Det var en helt enkel liten skildring af hu-
ru två hjärtan funnit hvarandra, men hon skref
den under inspiration och med en exstatisk kän-
sla af lycka, med tårade ögon och purprade kin-
der. Den var enkel och naturlig, men full af
skär poesi, och hon kände med sig, att den hör-
de till det bästa hon skrifvit. Följande dag
skickade hon den till en af morgontidningarna,
och nu stod den redan här, var redan läst af
många, kanske af honom, af honom, som — —
Som hon älskade ja, — men som ingenting
vågade säga, ingenting bekänna med ord, fastän
blickarna talat sitt rika språk. Och hvarför
dröjde han då att tala? Jo därför, att han ännu
ej var färdig med sin långa kurs, därför att det
ännu återstod honom några få tentamina, och
därför att hans stolthet förbjöd honom att bin-
da henne — fri och oberoende — vid sig och
sin ovissa framtid.
»Och i stället för att gripa lyckan, som ligger
honom så nära, tiger han af hänsyn till konve-
nans och stolthet och alla dessa dumma gamla
plägseder och bruk, hvilka förkväfva allt verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
