Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 28 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
(DUN
1897
ligt och naturligt inom oss,» tänkte Inez med
svidande hjärta.
»Månader och år skola släpa sig långsamt fram,
vi bli allt längre åtskiljda med hvarje dag, och
af mig blir det snart en gammal mö, en gam-
mal blåstrumpa,» och därvid log hon halft ve-
modigt.
»Fröken Hanner, det är en herre, som vill tala
vid fröken,» anmälde jungfrun, och samtidigt
såg Inez i dörröppningen, bakom tjänarinnan, ett
ansikte — hans ansikte.
Ej ett ord gick öfver Inez’ läppar. Lugn och
behärskad som hon annars alltid föreföll, kände
hon sig nu som ett barn, ertappad på bar gär-
ning. Hvarför kom han hit i dag, så tidigt —■
klockan var bestämdt ej mer än tolf — han,
som helst undvek visiter och sade sig aldrig ha
tid därmed?
Med ett par raska steg stod han midt i rum-
met, bugade sig käckt och dock vördnadsfullt, i
det han tryckte hennes hand, som halft viljelöst
lades i hans. Han såg så glad och strålande ut,
hvad hade händt? Hade han lyckligt gått ige-
nom en tentamen, eller hvad var det, som gaf
honom detta friska, strålande utseende?
»Förlåt att jag kommer och stör så här tidigt,
fröken Hanner, men jag ville så gärna vara rik-
tigt själfvisk i dag och bara roa mig, och därför
är jag nu här. Hvad säger ni om min synda-
bekännelse?»
Han höll fortfarande hennes händer i sina och
betraktade henne med ögon, som glimmade af
lycka och beundran.
»Jag säger, att ni är anspråkslös till er smak,
och att det är riktigt uppfriskande höra, att ni
för en gång tänker vara själfvisk. Då är ni ju
riktigt sannt mänsklig?»
»Har ni någonsin tviflat på min mänsklighet?»
utbrast han med ett klingande skratt, i det han
släppte hennes hand och tog den erbjudna plat-
sen midt emot henne vid skrifbordet.
»Ja, vet ni, det har jag verkligen gjort,» gen
mälde Inez och betraktade honom med en lugn,
forskande blick; »jag har ibland trott, att ni var
någon slags stoisk halfgud, hvilken med upp-
höjdt lugn och med väl behärskade lidelser såg
ner på oss stackars dödliga, som sträfva och
sucka och längta, men som dessvärre tidtals tillå-
ta oss utbrott ömsom af sorg och vrede, ömsom
af ömhet och kärlek.»
»Jag tror ni tänker vara riktigt stygg emot
mig i dag, men ser ni, så lätt förstör ni inte
mitt goda lynne. Om ni bara visste, hur jag
gått och smågnolat för mig själf hela vägen hit;
jag har gått liksom på gungande gräsmattor, och
rundt omkring mig har det jublat och sjungit,
att »nu är det vår!» Åh, det är härligt att 1efva
och att vara ung!»
Han lutade sig fram öfver skrifbordet, stödd
mot armbågarna, och bara såg på henne.
Inez sänkte de mjuka, tunga ögonfransarna in-
för hans blick.
»Ni är er inte lik i dag,» bröt hon till slut
tystnaden, i det hon ifrigt började plocka tillsam-
mans de strödda pappersarken. »Sist vi träffa-
des, var ni så dyster; i dag är ni glittande glad.»
»Ja, och vet ni, det är egentligen min gamla
städerskas förtjänst.»
»Er städerskas —?»
»Ja, ty den hederliga gamla själen lät mig
vänta en hel halftimme på min frukost i morse,
och under den tiden hann jag studera tidnin-
gen, — från pärm till pärm höll jag på att säga,
Och just så är det som en tidning bör läsas, det
har jag kommit underfund med i dag, ej ett ög-
nande blott här och där, nej, där man minst
anar det, kan man finna en äkta pärla, och en
sådan har jag funnit i dag, så dyrbar att jag ej
vet hur högt den skall skattas.»
Han hade rest sig upp och gått några slag af
och an i rummet.
Nu stannade han plötsligt framför Inez.
»Ni skrifver ju ibland i den här tidningen?»
Han drog hastigt upp den ur fickan.
»Ja, någon gång,» genmälde Inez sakta, medan
färgen kom och gick på hennes kinder.
»Hurudan är egentligen er signatur, om man
törs^fråga?» fortsatte han med stigande ifver.
»Åh, det vet ni nog,» svarade Inez med ett
litet förläget skratt. »Har ni ej reda på en så
världsbrömd författarinnas signatur? I. H—r,
skulle jag tro, att det är.»
»Men säg mig nu, fröken Hanner, kan det ej
hända att ni någon enda gång tecknar er annor-
lunda, t. ex. »I—z» eller blott ett litet» —• z»?
Säg är det ej möjligt? »Han hade fattat hennes
båda händer och såg henne nu forskande in i de
djupblå ögonen, »Jo, jo, det kan ju hända nå-
gon gång,» framstammande Inez, medan hjärtat
bultade med våldsamma slag. »Ja, jag visste det
ju,» utbrast han jublande. »Jag kände igen er
stil och edra tankar, fast ni aldrig förr yppat
dem så för mig. Men säg mig nu också ärligt
och öppet, menar ni verkligen allt hvad ni där
säger, är det sannt, att ni känner och tänker
allt, hvad ni där uttryckt så vackert och själfullt?
Är det sannt, att —»
»Ja det är sannt,» utbrast hon med värme, i
det hon frimodigt mötte hans kärleksfulla blic-
kar. »Det är skrifvet under en af de lyckligaste
stunderna i mitt lif och med hela min själ i
hvarje ord däraf.»
»Och då älskarj du mig således?» hviskade han,
i det han ömt slöt henne i sina armar. »Du
skänker mig din kärlek redan nu; jag som blott
är en stackars studiosus utan något hus och hem
att bjuda dig än på flere år. Kan jag väl taga
emot din stora, härliga gåfva?»
»Försök,» sade hon skälmaktigt leende. —
»Och jag, som kämpat mig till själfbehärskning
och tänkte tvinga mig till tystnad, ända tills jag
hade något att bjuda dig, jag, som med svidan-
de hjärta tänkte vänta, tills —»
»Vänta, ja,» upprepade Inez, i det hon sakta
lösgjorde sig ur hans armar. » Vänta tills vi
båda stelnat i misstro till hvarandra, tills tusen
missförstånd uppstått oss emellan — —»
»Ja, ja, du har så rätt, hjärtevän, men ser du
jag vågade inte. Det var dina tankar och ord,
som gåfvo mig mod, och som i dag ha gjort
lifvet så ljust och gladt för mig. Hur skall jag
kunna tacka dig nog?»
»Genom att göra mig så lycklig som jag hop-
pas och tror, att du det kan,» hviskade hon med
fuktiga ögon.
»Du lilla »z», det blir visst ditt smeknamn,»
skämtade han. »ser du, det hjälper ej att taga
nya signaturer eller pseudonymer, man blir än-
då genomskådad.» —
* »Och gripen på bar gärning —•»
»Just det ja, åtminstone när den angripande
brukar ett skarpt synglas: kärlekens hoppfulla,
genomträngande synglas.»
–––––– *––––––-
Konsten att möblera
sitt hem.
En serie artiklar för Idun, utarbetade af fackmän.
(Forts.)
I medeltidsstaden, isynnerhet trähusen,
kunde väl fönstren sitta mera tätt intill hvar-
andra, men på landet sattes de i envånings-
byggnaden uti taket, i flervåningshuset i sido-
väggen, men med minsta möjliga antal och di-
mension. Ett annat skäl än det nyssnämnda
var också glasets dyrhet, hvarför när den
enskilda föredrog glas framför den primi-
tiva träluckan, som antingen om den läm-
nades öppen, lät vind och väta ohämnade
tränga in i rummet eller, sluten, utestängda
allt ljus, han af sparsamhetsskäl måste
känna sig manad att göra fönstren små.
Lyset spred sig från spiseln, när denna af-
löst stockelden midt på golfvet, och omkring
denna samlade sig familjens medlemmar;
men när man ville ha en rikare belysning,
användes bloss, fästade i ringar vid väg-
garne, längre fram också öppna kronor eller
kransar, nedhängande från taket.
Väggarne intogo stora ytor, och för att
häfva deras enformighet försågos de antingen
med målning eller, vanligare, med tapeter.
Men icke såsom nu papperstapeter, som
klistras fast vid väggen, utan tapeter i
ordets tidigare mening, väfnader, hos oss
kallade bonader, nedhängande från en vid
taklisten eller längre ned anbragt stång, vid
hvilken de voro fästade med ringar. Dessa
bonader voro mer eller mindre konstrikt
väfda eller sirade och slutade vanligen med
en lång frans; de uppsattes och nedtogos
när man ville, men begagnades knappt i
hvardagslag.
Och möblerna? Nämna vi säng, bänkar,
stolar, pallar, skåp, bord och kistor, så är
medeltidens hela förråd af möbler uttömdt.
Sängen hade man gärna isolerad antingen,
när tillgång därtill fanns, i ett litet afskildt
rum eller, om den stod i »stugan» d. v. s.
dagliga rummet, omsluten af omhängen,
nedfallande från ett sängtak, som åter
hvilade på fyra sängstolpar. Man låg fullt
afklädd. Sängens utstyrsel var för öfrigt
i de förnämares hus mycket rik såväl
med hänsyn till träarbetet som till säng-
kläderna. Dessa utgjordes af bolstrar och
kuddar, lakan af linne och af skinn, olika
slags väfda täcken eller skinnfällar. — Fram-
för sängen lades en matta eller »fotkläde».
Bänken kunde efter råd och smak göras
mer eller mindre kostbart utsirad, men dess
form var och förblef densamma : en låd-
formig underdel, två vinkelrätt uppstigande,
låga sidostycken och ett likaledes vinkelrätt,
men högre ryggstycke, som slöt sig tätt in-
till väggen. — Att å en sådan sittbänk
intaga en bekväm ställning var så godt
som omöjligt, man måste i allmänhet sitta*
upprätt och den enda lindring, som den
trötte eller svage kunde få, bereddes genom
det flyttbara fyrkantiga hyende, som plä-
gade finnas på bänken och kunde instickas
mellan ryggen och det höga bakstycket,
hvilket dessutom ofta hade framspringande
ornament.
Medeltidens kärlek för färgprakt gör san-
nolikt att bänkarne ofta voro målade, och
det alldeles släta sätet torde också ha varit
betäckt med ett stycke tyg, ett bänkkläde,
såsom det hette.
Stolar voro i ett medeltidshem en vida
mindre viktig möbel än bänken. Af ålder
hade husfadern sin plats i ett högsäte,
som dock icke var fristående, utan bildade
midtelpartiet af bänken på lång- eller kort-
sidan af rummet. I herrehus användes
äfven stolar, hvilka voro förnämligare än de
andra sittplatserna.
Dessa stolar, som till att börja med voro
ganska enkla och lätta att flytta, blefvo
med tiden allt större och kunde omsider
icke betraktas såsom flyttbara föremål. De
blefvo också alla dyrbarare och konstnär
ligare utsirade, såsom vi, hvad vårt fäder-
nesland beträffar, kunna döma, icke af
några bevarade exemplar, ty icke ett enda
sådant finnes i behåll, men af afbildningarne
å medeltidssigill.
Till förvarande af sin lösa egendom an-
vände man kistor och skåp. Kistorna hade
rektangulär botten och ingen annan inred-
ning än en s. k. låddika (liten låda) fram-
för öfre kanten af den ena gafveln. De
voro målade eller försedda med sniderier
samt merändels med starka, ofta konstrikt
arbetade järnbeslag. — Men det var natur-
ligtvis obekvämt att ha sina saker inlagda
i en dylik kista, ur hvilken måste ibland
urplockas allting, då något, som behöfde
framtagas, hade råkat få sin plats på botten.
När i gamla handlingar talas om »stande-
kista», får väl detta förstås såsom en
kista förfärdigad för att stå upprätt —
och på detta sätt uppkom skåpet. Skåp,
inbyggda i väggarne såsom nicsher, torde
för resten ha varit en uråldrig uppfinning.
Med tiden erhöllo skåpen mycket olika
form och utstyrdes med det yppigaste sni-
deri, fördeladt i olika fält. Bordet hörde
icke till den ständiga inredningen, ej heller
funnos den tiden i allmänhet bord afsedda
för särskilda ändamål. För skifbordet fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
