Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. 28 maj 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 167
ju föga användning och i dess ställe bru-
kades ofta träskifvor, som höllos i sned
riktning framför skrifvaren ; den nedre kanten
kunde sättas i hakar, anbragta längst fram
å stolens armstöd, och den öfre kanten
hölls upp med tillhjälp af snören, som voro
fastade vid stolens rygg. -— Matbordet
framsattes vid måltiderna och torde i regeln
ha varit helt enkelt, men betäckt med en
duk. Denna var af olika beskaffenhet och
finhet allt eftersom den var afsedd för
herrskapets bord eller för tjänarnes. Utom
den egentliga bordsduken begagnades äfven
vid måltiden den s. k. knifvaduken, som
användes dels såsom namnet antyder, för
att torka knifvarne på, dels ock händerna
under spisningen. För sistnämnda ändamål
hade man ock det s. k. handaklädet att
gemensamt begagnas efter den vid måltiden
öfliga handtvättningen. — Till bordet hörde
för öfrigt tallrikar, vanligen af trä, sedan
af tenn, samt af enklaste beskaffenhet; den
upphöjda kanten, hvarigenom spadet hind-
rades att rinna bort, förekom icke ens all-
tid. Vidare saltkar och bordsknifvar (ehuru
vanligen hvarje gäst medförde och begag-
nade till ätningen sin egen arbetsknif), men
först kanska långt fram i tiden gafflar.
Skedarne voro tidigt i förnäma hus af
silfver, men annars vanligen af trä, de
hade till att börja med formen af en rund
kopp som fördes med handtaget till mun-
nen och som man drack ur från sidan.
Silfverskedar voro emellertid en sådan lyx,
att förmodligen gästerna merändels medförde
sin egen likasom knifven. -—- Med tiden
stegrades emellertid lyxen så att en stor
mängd bordskärl, främst olika slags bägare,
voro af silfver.
Medan vi tala om hvad bordet an-
går, torde ock några ord böra ägnas åt den
plats, där maten tillreddes, nämligen det
antingen på nedra botten eller i en sär-
skild byggnad förlagda, alltid mycket stora
köket. Det anmärkningsvärdaste här var
själfva härden, som vi ej få tänka oss alls
på samma sätt inrättad som i närvarande
tid. De gamles sätt att tända eldarne midt
på golfvet torde åtminstone vid medeltidens
slut ha varit tämligen öfvergifvet; något
slags rökfång var anbragdt i väggen i sam-
band med den murade spiseln, på hvilken
elden tändes i hela eller afsågade stockar,
upplagda å järnbockar. Ofver elden hängde
kittlar och grytor på ifrån väggen utspringan-
de järnstänger, för sådan mat som skulle
kokas; för stekning användes dels panna
(»bradpanna»), dels spett, dels halster och
rist.
De mindre förnämliga folkklassernas bo-
städer voro naturligtvis ändå vida mera
summariskt och anspråkslöst utrustade.
Den hnfvudsakliga inredningen torde ha
bestått af bänkar, på hvilka man kunde
sitta om dagen, ligga om natten, samt ett
groft tillyxadt bord och en eller annan
kista eller väggskåp. När lösa stolar bör-
jade begagnas, är ovisst, i simplare hus
voro de säkert ytterst ovanliga vid medel-
tidens slut.
Det är redan antydt i det föregående
och behöfver ej upprepas, att möbeltekniken
i andra länder, i Frankrike, Flandern, Italien,
äfven Tyskland, var vida högre utbildad än
i Sverige under medeltiden d. v. s. gotikens
period. Mästerliga prof af snickarens och
träskulptörens konst finnas ännu i behåll
och visa, att bestämda skiljaktigheter i
nationel stil då hade utbildat sig.
Efter hand inträdde en stor förändring
i boningsförhållandenas både yttre och inre
anordning, ej blott å de stores slott, utan
äfven i de de borgerliga hemmen, där
mycket som förut varit en lyx, bief en
vanlig bekvämlighet. Men om någon egent-
lig variation i möbleringen blef aldrig fråga,
och ännu så långt fram i tiden som mot
slutet af 1400-talet, när de franska kon-
ungarne förflyttade sig från ett af sina
slott till ett annat, måste hela möbelupp-
sättningen också transporteras med dem.
Men omsider inbröt en ny tid. Renässan-
sen, som omskapade allt, gjorde sig äfven
gällande på det område, som här sysselsätter
oss, och som sedan efterföljdes af de olika
franska smak- och stilriktningar, hvilka än
i dag gå igen och blifva föremål för val
och smakpröfning i konsten att möblera
sitt hem.
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
Utmärkta herr redaktör!
Var så innerligt god och inte bryt af mig på
midten något mer, ty då blir jag för grufligt oin-
tressangt. Nog, om herr och fru publik är så in-
nerligt god och håller till godo med mig »oaf-
kortad.» Som smakbit duger jag bestämdt icke!
I brinnande brådska
med största högaktning
ödmjukligen
Lovisa Petterkvist.
––––*––––
Ur notisboken.
Kronprinsessan, som på grund af den i södra
Europa rådande kalla väderleken under sistför-
flutna vecka ådragit sig en förkylning och till
följd däraf några dagar varit sängliggande, är nu
åter så pass återstäld, att hon kunnat afresa från
Venedig och nu inträffa i Karlsruhe.
*
Sveriges första kvinnliga juris licentiat.
Juris licentiatexaman aflades i Upsala i måndags
af filosofie och juris kandidaten Elsa Eschelsson,
Stockholm.
*
Vårkapplöpningarna å Lindarängen, de
numera så mycket gouterade, äga rum om söndag.
––––❖––––
Teater och musik.
Vasateatern gaf i måndags afton för gles pu-
blik ett lustspel »Sköldpaddan» af Leon Gandillot.
Det befanns vara — som redan författarens namn
gaf anledning misstänka — en af dessa moderna
franska faser i deshabillé, starkt bemängda med
befängdt skrattretande upptåg och en obestidlig
esprit, men kemiskt renade från allt pryderi,
ja, den enklaste blygsamhet. Vi kunna tyvärr
ej rekommendera produkten åt den goda famil-
jepubliken.
Utförandet var ock ojämnt — starkt ansträngdt
som sällskapet nu är genom samtidigt uppträ-
dande på tvänne scener (Vasa- och Arenatea-
tern), hade sekundakrafterna allt för långt fått
framrycka. Två roller gjordes dock briljant, det
måste erkännas: fröken Borgströmsvidlyftiga unga
fru Léonie och hr V. Lundbergs torrolige Briguet.
Hade blottuppgiften varit något grand mervärdig 1
»Bollhusteatern» i »Gamla Stockholm» på den
nu pågående utställningen — se där den senaste
originella nyheten från hufvudstadens teater-
värld ! Invigningen försiggick förliden vecka efter
ett ålderdomligt tidsenligt program : först ett idyl-
liskt »Herdespel», så en burlesk »skilsmässeko-
medi» från 1500-talet, benämnd »Snåljåp», till
sist en kort italiensk balett »Scaramuzza». Det
är Folkteaterns sujetter, som med lyckad tidsfärg
och all önsklig verve utföra detta kulturhistoriskt
intressanta lilla program, bearbetadt och iscen-
satt af hr E. Grandinson.
Det lär vara meningen att hädanefter å Boll-
husteatern gifva en förmiddags- och en aftonfö-
reställning, båda med korta program och endast
50 öres inträdesafgift. Idén är god och skall
säkert af de utställningsbesökande omfattas med
allt det intresse, som det originella företaget för-
tjänar. Vi torde nog ock få tillfälle att till det-
samma återkomma.
Andra nordiska musikfesten äger rum den 4—10
instundande juni och torde varda den största
musikfest, som någonsin hållits här i Stockholm.
Vid densamma komma att gifvas trenne större
och trenne mindre konserter. För de förra har
en särskild musikball, rymmande öfver 3,000 per-
soner, uppförts å Fredrikshofs kaserngård emel-
lan Storgatan och Linnégatan. De senare, som
hufvudsakligen komma att upptaga kammarmu-
sik, hållas i Musikaliska akademiens stora sal.
A programmen äro naturligen nordens förnämsta
tonsättare representerade, liksom ock konserter-
na komma att ledas af de främsta musikanförai–
ne inom de trenne skandinaviska länderna.
En afprofning af den stora konserthallen och
dess akustik ägde rum i måndags afton för en
inbjuden publik, som nära nog fyllde hallen,
De utförda numren — Intermezzot ur >På Sici-
lien» och potpourri öfver »Faust», båda utförda
af Göta lifgardes musikkår, Josephsons »Vårt
land», sjunget af en manskör under ledning af
dir. musius Hedenblad, solosång af fröken Sidner
och hr Forsell, ett pianosolo af hr Stenhammar
samt till slut »Ur svenska hjärtans djup», uni-
sont föredragen af en blandad kör under hr He-
denblads ledning — ådagalade, att musikhallens
akustik är ganska god.
Teater- och musikutställningens matinéer taga
sin början om torsdag (Kristihimmelsfärdsdagj,
då k. hofkapéllet i utställningens konsert- och
teatersalong gifver en första symfonimatiné kl. 2
e. m. under förste hofkapellmästaren C. Nord-
qvists ledning.
Programmet upptager arbeten af A. Söderman,
Beethoven och Bach samt solosång af hrr G. F.
Lundqvist och Arvid Ödmann.
––––4*––––
fn .4
Ch Î*
° £
m M
o KÈ
ta
£î *-
iP
Vl bo
ca
ta ^
■I—I
bD
13
r.
Vissnande minnen.
Af Vera Vinge.
3.
Blåsippan.
» ] dag är det fem år, sedan lilla Lisa dog,»
}■ sade Nina Gran, som hade följt mig till
järngrinden, hvilken från deras lilla trädgård
förde ut på gatan.
Jag såg upp i hennes vackra tungsinta anlete.
»Den femte juni, ja så var det ju.» Detta var
visst mitt enda svar; men innerligare tryckte jag
den hand, som jag redan fattat till afsked. Och
troligen ansåg icke heller Nina det nödigt, att
jag i ord gaf mitt deltagande tillkänna; ty hon
visste, att hon ägde det. Ninas andra gäst för
aftonen, och på hvars sällskap för hemfärden jag
väntat, hade nu kommit fram till grinden. Hon
kände intet om det förflutna och den döda, och
detta kom oss att med endast dessa få ord vid-
röra ett ömt och vemodsfullt minne.
»Ja, godnatt, godnatt!» Nina nickade, vänligt
och återvände långsamt till verandan, medan
vi, hennes båda gäster, aflägsnade oss. Då vi
veko om hörnet, skymtade jag henne tankfull
stående på sin trappa, utan attgifva akt på våra
sista afskedsviftningar. Konturerna af hennes,
vackra, behagliga gestalt aftecknade sig skarpt
mot aftonluften, och, sådan hon stod där, före-
föll hon mig som en gripande bild af ensamhe-
ten. Mitt hjärta ömmade af den djupaste med-
känsla för henne, och jag kände mig nästan fre-
stad att ila tillbaka till henne. Men i detsamma
trädde hennes mans resliga gestalt ut på veran-
dan, och, innan de båda af buskagen doldes för
mina blickar, såg jag honom gå fram till henne.
— Å, hon var ju i själfva verket icke ensami
Det var jag, den kvarlämnade af en snart utdöd
generation, som var ensam, och det var därför
jag hade en sådan benägenhet att tro, att andra
äfven kände sig så. Hon var ju en kvinna på
blott några och trettio år, med en kärleksfull
make och med tusen intressen i lifvet.
»Godnatt!» Det var mitt sällskap, som väckte
mig ur min tankspriddhet; hon skulle vika af i
detta hörn.
Jag var snart hemma, men jag var inte hågad
att gå till sängs genast, utan satte mig vid det
öppna fönstret och stirrade ut i den vackra som-
markvällen. Ninas sorgmodiga uttryck och det
öfvergifna i hennes ställning kom åter för mig.
Visst kände hon sig ensam, stackars Nina! En
Ï3
W„
Ü-
■
i*
■
O
u
<D
>
O
o
tUD
ö
O
W
CO
C O) =
- ü Ü
C3 *0
cö aeö
SL co "♦-*
ö* CO
eö-ö
3
Jp CO f>
*tz 03 4-
S =
:cö -=
■—• 03 __
£ g £
IQ
W
M
«Î
D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0171.html
